Traditionell jul eller ej, men helt TV-fri blir den sällan. Och få filmer bjuder på så mycket stämning som de som utspelar sig i julmiljö.
Ibland kan de bli alltför sentimentala – men är inte sockersötma och lyckliga slut något som hör julen till?

Här kommer tips på 5 julfilmer i olika miljöer, för olika tycke och smak!

JULFRITT (2004)
Originaltitel: Christmas with the Kranks
I regi av Joe Roth

I familjen Kranks grannskap tar man julen på allvar. Allra mest engagerad är Vic Frohmeyer.
Men i år blir sig ingenting likt i kvarteret för Luther och Nora Krank har bestämt sig för att inte fira jul. Deras älskade dotter har ju rest till Sydamerika så vad är det då för mening med att pynta och ställa till fest? Nora och Luther Krank bestämmer sig för att resa på kryssning till Karibien istället.
Men det blir en kryssning med förhinder, minst sagt, för i Kranks kvarter är julen allt annat än en privatsak!

"Julfritt" bygger på en bok av John Grisham och är en trevlig och småmysig historia med Jamie Lee Curtis och Tim Allen som paret Krank och Dan Aykroyd i rollen som Vic Frohmeyer. Men särskilt julfri är den sannerligen inte, titeln till trots; här är det snögubbar, julbelysning och glitter för hela slanten.
Förutsägbart? Jodå. Men också en riktigt underhållande julbagatell.

Julevangeliet på film – fungerar det? Absolut!
Det visar regissören Catherine Hardwicke i "Vägen till Betlehem", en vacker och stämningsfull film som återger berättelsen om Maria och Josef och det lilla Jesusbarnet.
Miljöerna är andlöst vackra och musiken suggestiv och stämningsfull.

Skådespelarprestationerna är genomgående mycket bra; Keisha Castle-Hughes ("Whale Rider") är perfekt som den oskuldsfulla Maria och rollen som hennes make Josef axlas övertygande av Oscar Isaac medan Herodes porträtteras storslaget av suveräne Ciarán Hinds ("Rom").

Det finns inte mycket som är mer julaktigt än den klassiska bilden av den lilla familjen i stallet, omgiven av herdar, tre vise män och den klart lysande stjärnan!

ELF (2003)
I regi av Jon Favreau

Will Farrell är en komiker som man antingen älskar eller hatar. Jag tillhör den förstnämnda kategorin, och jag behöver bara titta på karlen för att bli full i skratt. Men även den som är misstänksam mot Farrells komik lär dra på smilbanden åt den här filmen.

Det handlar om lille Buddy – en föräldralös pojke som en julnatt lämnar spjälsängen på barnhemmet och kryper ner i tomtens säck. Iväg till Nordpolen bär det, och där uppfostras Buddy i sann alvanda. Fast det blir förstås vissa komplikationer eftersom Buddy är dubbelt så stor som alla andra i Tomteland. Till slut tvingas hans fosterfar berätta sanningen för honom; Buddy är ingen alv utan en människa.

Sanningen kommer som en chock för Buddy, men lite lindras den förstås av att han också får veta att han har en far. Buddy ger sig genast iväg till New York för att söka upp honom och givetvis kommer pappsen att bli överlycklig över att få återförenas med sin son! Eller…?
Tja, vem som helst kan väl räkna ut vad en arrogant bokförlagsdirektör tänker när det plötsligt dyker upp en storvuxen karl i illgröna alvkläder och säger "I love you, Dad!"

Buddys möte med människornas värld blir alltså minst sagt chockartat – allra mest för dem han möter. Och Will Farrell är givetvis som klippt och skuren för rollen som den klumpige och godmodige alven.
Men även i andra roller ser vi bra skådespeleri; James Caan är exempelvis lysande som mannen som högst motvilligt blir far på äldre dar. "Elf" är ett enda stort asgarv och en helt suverän julfilm!

Det är några dagar före jul. För David dominerar sorgen efter hustrun, men också oron för styvsonens självvalda isolering.
För smörgåsbudet Colin är det sex och kärlek som hägrar; han är trött på stroppiga engelska tjejer och drömmer om ett nytt (kärleks)liv i USA. Och för Billy Mack, avdankad rockstjärna och heroinist, är det comeback som gäller – något han försöker göra med en trivsam liten cover lagom till jul.

Det här är bara några av de många komplexa och sammansatta personligheterna i Richard Curtis romantiska kärlekskomedi från 2003, en genomtänkt och sammanhållen historia, där allt har betydelse men det saker och ting inte nödvändigtvis blir som man tror. R
ollistan imponerar stort; vi ser bland andra Colin Firth, Hugh Grant, Emma Thompson, Liam Neeson och Alan Rickman i ledande roller.

Med en rollista som denna är det svårt att hitta någon som sticker ut, men om jag måste välja den bästa skådespelarprestationen väljer jag Bill Nighy; han är fullkomligt lysande som den desillusionerade gamle rockräven Billy Mack! Men det är naturligtvis en smaksak, för några brister är svårt att hitta. "Love Actually" bjuder på finstämd komedi, romantik som får den mest hårdhudade att vekna och framför allt regi och skådespelarprestationer utöver det vanliga.
Det är brittisk film när den är som bäst, och en garanterat njutbar filmupplevelse utlovas!

I det här sammanhanget är det naturligtvis stört omöjligt att förbigå Frank Capras "Livet är underbart" från 1946. Historien om den vemodige George Bailey är en klassiskt tidlös berättelse som fortfarande visas årligen världen över och som håller lika bra nu som när den först såg biosalongens ljus.

George Bailey är en generös man, omtyckt av sina vänner, och är aldrig sen att ställa upp när någon behöver hjälp. Men någon affärsman är han inte, och det är också därför han hamnat i knipa. När filmen börjar är han på gränsen till konkurs och djupt olycklig. Så olycklig att han funderar på att ta sitt eget liv. Men Gud vill annorlunda och sänder ner en ängel till jorden – en ängel som visar George hur livet skulle ha tett sig om han aldrig hade existerat.

En ung James Stewart – 1940-talets svärmorsdröm personifierad – spelar huvudrollen och han gör det med den äran. Ackompanjerad av spröda kyrkklockor, mjukt fallande snö och julstämning så det spritter i kroppen är han i sitt esse, och "Livet är underbart" kan inte betecknas som något annat än ett av tidernas största mästerverk. Se den och njut!