[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

 

 

>> läst - bok - recension - 5 böcker:Krönikeböcker


5 böcker: Krönikeböcker

Böcker med samlade krönikor och kåserier är den perfekta läsningen på sängbordet, på bussen och i badrummet.
Man hinner läsa en eller flera korta, avslutade texter, och behöver inte bläddra tillbaks och kolla var man egentligen var nästa gång man plockar upp boken.
Det är också ett bra sätt att få ta del av en krönikörs "greatest hits", utan att köpa och läsa femtiotolv nummer av en eller flera specifika tidningar.


HEMMA HOS av Martina Haag

(Piratförlaget, 2004, 184 s.)

Bokomslag "Hemma hos Martina"Martina Haag är en rolig tjej.
I alla fall i skriftlig form. Hon är så där galen, orädd och nojigt skön som vi alla vill vara. Hon har tre barn, är snart 40, och är nästan filmstjärna och gift med en som är känd från TV. Katterna är galna, Martina är gravid, maken snor hennes sockar, hon går på pinsamma auditions och sjunger falskt för Björn & Benny och hon ljuger om att hon kan rida för att få en filmroll.
Martina beskriver en förvirrad morsas vardagsbestyr i sina dagboksliknande krönikor, men hon har minsann ingen förorts-mamma-ångest. Hon bjuder på sig själv så det står härliga till och med glimten i ögat.

Även om hon koketterar med sin röriga familj, sina yrkesmässiga motgångar, sina kassa skolbetyg och sina gräl med sin man så är hon ändå så där mysigt konstnärligt bohemiskt cool och framgångsrik. Hennes barn heter Dino, Lucia och Jackson och hennes syrra är gift med Henrik Schyffert. Själv har hon spelat rollen som psykostalker i "Känd från TV" och blir lätt som en plätt "årets krönikör" efter att ha skrivit krönikor i "Mama" och "Elle". Man vill i smyg slå Martina hårt i huvudet, för att man blir lite avis.
Jag vet inte vad Martina Haag gjorde innan hon skrev krönikor (förutom att försöka ljuga sig till filmroller och föda barn), men det här är sannerligen ett gebit som hon behärskar till fullo.

Man pendlar mellan att gapskratta och att vrida sig av pinsamhet.
Även om mycket bygger på igenkänning av livet som gravid eller mamma, så finns det också mycket som apellerar till en barnlös läsekrets.
Martina är helt enkelt skitrolig. Oavsett om hon skriver om vad hon skulle hälsa den yngre upplagan av sig själv om hon fick ringa tillbaks i tiden ("Det spelar ingen roll om dina föräldrar märker att du smygröker, du kommer inte att få en häst i alla fall". "Köp inte den asdyra virkade bikinin i storlek 36, du kommer aldrig att använda den") eller sin funderingar om varför alla som går till ett medium har levt jättespännande tidigare liv där de varit Tutanchamons älskarinna och ingen enda får veta att detta är deras första liv eller att de har levt ett tidigare liv som var sunkigt och trist.

"Måstemåstemåste komma ihåg när min bebis är född:
* Om vi tar 1000 bilder på bebin första veckan. Visa vara kanske tio stycken.
* Svara aldrig: - VI har ätiti aprikosmos, på frågan vad har DU gjort idag.
* Prata inte om bebisens avföring när kompisen äter. Obs! Prata aldrig avföring.
* Om en kompis utan barn är snäll och frågar hur barnet mår, låtsas inte att jag är min egen bebis som pratar bebisspråk i jagform:
Kompis: - Jag skall läsa svenska C i höst. Hur mår bebin?
Mamman: - Svenska C, vad kul. (Byter till pipig röst): Jag vill bara snutta på mammas tutte å vill inte såva!
Kompis: - Va?
Mamman: - Det enda ja vill eå mumsa och mumsa. Annars gnäller ja!
Kompis: - Vafan snackar du om?"

- Mia Gustavsson


MAZETTIS BLANDNING av Katarina Mazetti
(Alfabeta, 2003, 176 s.)

MAZETTIS NYA BLANDNING av Katarina Mazetti
(Alfabeta, 2004, 144 s.)

Bokomslag "Mazettis blandning"
Bokomslag "Mazettis nya blandning"

Katarina Mazetti verkar vara en hyperaktiv skribent. Hon formligen sprutar ur sig böcker och krönikor och artiklar och allt möjligt.
I de två krönikesamlingarna "Mazettis blandning" och "Mazettis nya blandning" presenterar hon ett urval av alla sina krönikor. De har tidigare varit publicerade i alla olika typer av tidningar, tidskrifter och andra medier. Du kan ha läst dem i Ordfont, Vår Bostad, ICA-Kuriren, Pressens Tidning, sett dem i konsumentmagasinet Plus ekonomi på TV eller hört dem i feminstprogrammet Freja på radio.
Texterna berör också de mest skilda ämnen. Det är alltifrån löneskillnader mellan könen till den sedelärande sagan om lilla Tjimboli Tjask, som med hjälp av fröknarna Franssons fnatteri finner sig själv.

Mazetti behärskar förstås trivselkåserierna till fullo (lillgamla barn säger tokroliga saker på skolavslutningen i kyrkan, en utelåst Lucia golvar någon med djupfryst palt och hur kärleken kan fångas med en mix av matjesill och lussekatter), men är även uppeldad feminist, desillusionerad lärare, engagerad samhällsobservatör, vass mediekritiker, sur gnällkärring, bitskt fruntimmer, fnissig flicka och skälmsk förförerska (med underbett). Bland annat.

Det är högt, lågt och mittemellan.
Kul, argt, vasst, finurligt och småputtrigt.

Sättet hon väljer att presentera sina texter på är också lite underfundigt. Olika godissorter, som lagren i en chokladask, får bilda ramen till samlingen. "Sega gubbar och jungfrubröst" handlar förstås om feminism, medan "Tryffel" är mer jordnära texter och "Skolkritorna" handlar om Mazettis erfarenheter som lärare.

Jag tycker att de båda böckerna är ungefär jämnbra. Som två chokladbitar i en dubbel-Daim.

"Det är förmodligen nån genetisk skada, eller någon tidig bristsjukdom som gör att jag inte kan rulla mej på golvet av lycka när nån person med mer eller mindre tydlig anknytning till Sverige vinner ett försöksheat i en internationell tävling.
Å andra sidan hatar och föraktar jag dem inte heller när de kommer sist!). Millimetrar och hundradelar av sekunder känns inte verkligt viktigt i mitt liv, i synnerhet inte om det är en för mig okänd person som brottas med dem i en annan del av världen.
Inte heller känns det verkligt nödvändigt att vinna en kvalmatch mot Rumänien - det jobbiga är att även om vi skulle bli världsmästare idag så kommer det ju hela tiden nya VM som vi riskerar att komma sist i!
Jag tror att jag skulle kunna försona mej med det hysteriska intresset för rekord om jag fick garantier för att de skulle stå sig för all framtid. Om jag kunde känna att den här medaljen betyder att nu är Sverige bäst i tresteg i hela världen för tid och evighet amen. Men så är det ju inte. Nästa år kommer nån typ från Uganda och slår alltsammans i spillror."

 

- Mia Gustavsson


DET ÄR FORTFARANDE INGEN ORDNING PÅ MINA PAPPER av Bodil Malmsten

(Bonnier pocket, 2004, 206 s.)

Bokomslag "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper"Författaren och poeten Bodil Malmsten kom 1991 ut med en samling av texter kallad "Det är ingen ordning på mina papper". Tolv år senare kommer "uppföljaren" - "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper".
Det är ingen krönike- eller kåseri-samling, mer en textersamling, en klippbok.
Texterna är indelade i fem avsnitt, men avsnittens teman är lite oklara. Det handlar om litteratur, resor, livet, döden och allt däremellan.

Bodil Malmsten är en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes språk är böljande, exakt och melodiskt. En egen rytm. Ordens naturliga samhörighet. Hennes romaner är de bästa jag läst, hennes poesi talar inte lika starkt till mig.

Men denna samling texter är inte helt lätt att ta till sig. Vissa avsnitt är lysande. Så där så att man känner sig drabbad, innesluten i en visshet som kommer av det som förmedlas. En klarhet. En högre upplevelse.
Medan annat går mig förbi, inte berör, bara är en massa av ord som stänger mig ute och inte bjuder in. Det är intellektuella referenser till författare jag inte läst och filosofiska funderingar där jag går bort mig snabbt.
Insmickrande är hon inte, kanske inte heller helt lättläst. Men i mångt och mycket genial. Orden stannar kvar, ekar, borrar sig in och landar. Gör sig påminda.

"Praktiskt språklära 1
Det finns forskare som antar att språket uppstod under yngre pleistocenepoken. Att det var när klimatet ändrades och hominiderna vällde ut från Afrikas hjärta som människor upptäckte vilket bra redskap språket är för att ta emot och distribuera information.
Språket var det enklaste redskap de kunde ta med sig, enligt forskare.
Det enklaste?
Språket är det svåraste redskapet, hur kunde hominiderna ta så fel."

- Mia Gustavsson


BENKE@SWIPNET.SE av Bengt Ohlsson

(Albert Bonniers Förlag, 2005, 352 s.)

Bokomslag "Benke@swipnet.se"Förutom att vara hyllad litteratör, nu senast prisbelönt för romanen "Gregorius", har Bengt Ohlsson länge varit krönikör för Dagens Nyheters fredagsbilaga "DN På Stan".
"benke@swipnet.se" samlar ett urval av Ohlssons krönikor mellan 1995 och 2005.
Det är en trevlig och snabbt plöjd samling, sina dryga 350 sidor till trots. Bengt Ohlsson eller Benke, som han signerar sina krönikor, har en språknära prosa och en tendens till att skriva personligt på ett sätt man kan känna igen sig i.

Han är lite småsur och dissar mediakändisar och kulturfejs med ena handen och skriver hur jävla jobbiga de egna ungarna är med andra. Det är skönt.
Det är ruskigt skönt med småsura krönikörer som inte tvunget måste berätta hur gud öppnade deras ögon för barnbajsets välsignande och välgörande egenskaper. Dessutom gillar vi alla när någon med lite mediamässig tyngd dänger åt alla de där dryga kändisarna vi alla önskar av vi själva var.

Benke är född elva år före mig, ändå känns det lite när jag läser krönikesamlingen som att vi har blivit gubbar ihop. Jo, nog är han lite gubbigare än mig, men den här långsamma mentala koaguleringen som vi förmodligen båda känner av är utmärkt illustrerad i "benke@swipnet.se".
Det är nog hemskt egentligen, inte fan vill man väl inse att orsaken till att man gillar en författare är att han delar de mest gubbiga och pensionsfärdiga av ens värderingar och åsikter, den konservatism som man trodde man aldrig skulle drabbas av. Men nu är det så, och om du vill se hur en gubbe blir till är det här lysande läsning. Eller om du bara råkar gilla Benke.

"Människorna på stormarknaderna är inte mer förtjusta i att handla än människorna som stressar till kvartersbutiken en gång om dagen. Tvärtom. Människorna på stormarknaderna HATAR att gå och handla. Därför gör de det så lite som möjligt. En massiv kraftansamling varannan vecka. Sen följer två veckor av en välsignad vila där man på sig höjd behöver gå ner till affären och köpa en SCHALOTTENLÖK någon gång emellanåt."

 

- Harald Åberg


I HUVUDET PÅ EN GAMMAL HAGGA av Cecilia Torudd
(Ordfront, 2005, 164 s.)

Bokomslag "I huvudet på en gammal hagga" Cecila Torudd är kanske mest känd som serietecknare och då främst för serien "Ensamma mamman" som man kunnat läsa i bland annat DN. Hon illustrerar barnböcker och hennes speciella teckningar känns också igen från Kamratposten.
Hennes nya karriär som kåsör har jag dock missat helt, för detta är den andra boken med samlade kåserier som hon givit ut. Vad jag har förstått, även om det inte står på bokomslaget, så har de tidigare publicerats i tidningar som "Femina". Här kommer de så i bokform och med Torudds egna illustrationer till.

Det är inget fel på Torudds serier eller på hennes kåserier. Tvärtom är det lågmäld vardagskomik.
Men precis som när det gäller "Ensamma mamman" så känner jag att jag inte riktigt är rätt målgrupp. Lika lite som jag skrattar igenkännande åt en tonårsmammas vedermödor lika lite känner jag igen de spörsmål som verkar mest frekventa i huvudet på Torudd 60+.
Det är mycket om utflugna barn, åldrande och döende föräldrar, pensionsångest, glömska, klimakterievallningar, "så här var det på min tid när vi bodde i en lägenhet då alla delade på ett badrum på gården" och "oj vad moderniteter och IT det finns som jag inte förstår mig på nu för tiden". Även om det så klart finns allmänmänskliga funderingar som går långt utöver åldersgränser och ämnen som underhåller oavsett berättarperspektiv, så kan jag inte komma ifrån att det är för mycket komposthantering och utemöbler för min smak.
Det är "Husmodern"-varning. Lite småputtrigt och trevligt, men sällan vasst eller bländande. Jag blir helt enkelt mer deprimerad än underhållen av den här typen av kåserier. Den får vila tills jag blir minst 50.

"Mitt i allt ihop mindes jag när mina pojkar, blåfrusna efter en massa lek i bassängen, krävde att få basta på herravdelningen. Hur gamla var de? Fem och sex år? Jag minns inte. Barnsligt oskuldsfulla var de i alla fall. Jag gick med på saken, men snart kom de inspringande till oss kvinnor i dambastun. Till allas illa dolda förtjusning sa de:
- Du måste komma, annars får vi inte vara i herrbastun!
- Dom sa det! Barn får inte vara där om inte mammorna är med!
"

 

- Mia Gustavsson


Bulldozer : 05-09-20


 
> maila crew@bulldozer.nu