5 böcker: Reportageböcker

Plöjer du böcker på bussen på väg till jobbet? Eller använder du dem som sömnpiller innan lampan släcks för natten? Och snart är det dags att ladda strandkassen...
I alla fallen är pocketboken ett oöverträffat format.

Nästa gång du står framför pockethyllan i bokhandeln rekommenderar jag att du väljer bort hysteriska Bridget Jones och hårdkokta sommarmordsskildringar.
Passa istället på att lära dig något om världen vi lever i, samtidigt som du får en schysst läsupplevelse.
Bulldozer ger dig en hjälp på traven och rekommenderar 5 böcker som lär dig nåt om omvärlden.

OK, AMEN av Nina Solomin
(Wahlström & Widstrand 2001, 324 s.)

Varje dag hör vi om judar och Palestinier som slåss i mellanöstern.
Här är din chans att förstå en liten, liten del av hur den ena sidan vill leva sitt liv.
Nina Solomin bodde i New York i tre år och försökte ta sig in hos chassiderna, en grupp ultraortodoxa judar som lever i ett eget, mycket slutet, samhälle mitt i världsstaden.
Om hon verkligen lyckades råder det delade meningar om.
Men i boken beskriver hon, genom sina egna misslyckanden att komma dem nära, hur den här folkgruppen tänker och fungerar.
Hon låter dig följa med på välgörenhetstillställningar och oändliga shabbatsmiddagar hos dessa människor där längden på mannens korkskruvar signalerar hur troende och renlärig han är.

CATRINE OCH RÄTTVISAN av Hanna Olsson
(En bok för alla 1990 & Pocky 2005, 215/220 s.)

Trots att jag var nio år när det hände så minns jag tydligt kvällstidningarnas rubriker när plastsäckar med delar av en styckad kvinnokropp hittades på olika ställen i Stockholm sommaren 1984.
Den här boken handlar om Catrine som den styckade kvinnan hette, om männen som blev anklagade för att ha mördat henne och om den oändliga polisutredning som följde efter fyndet.
När boken först publicerades 1990 sågs den som sanningen. Sanningen om två sjuka män och om en rättsröta som höll på att äta sig in i vårt samhälle.
Under åren har opinionen om boken vridits till att den är välgjord och genomarbetad, men dock en partsinlaga. Mot männen som anklagades.
Jag tar inte ställning för om boken är sanningen, men den kan aldrig förbises som en läsvärd bild av hur det kan gå till i en sluten manlig värld där många känner varandra och håller varandra alltför hårt om ryggen.
Läses med fördel i samband med boken "Döden är en man" av Per Lindeberg (Fisher & Co, 1999) som istället tar ställning för de anklagade männen. För den som vill göra sig en egen bild av Sanningen.

MIKROFONKÅT av Fredrik Strage
(Atlas 2001, 355 s)

Åk med Dogge på sightseeing i Norra Botkyrka i hans vita Audi. Sitt på akuten med Petter när han dunkat pannan i en stolpe under en konsert. Lyssna på Feven på en skolgård i Alby.
Men framförallt drick massa öl i förorten å lär dig snacket tillsammans med den slicka före detta prettopopskribenten Fredrik Strage och börja sakta tycka om honom och några av alla dom störiga människor han berättar om.
Lär dig förstå hur kärleken till en amerikansk musikkultur kan forma ett helt liv och bli viktigare än allting annat. Hur den kärleken kan få dig att känna att du är någon även om dom flesta skulle se dig som ännu en misslyckad förortssvartskalle, eller ännu värre -svenne.
Mikrofonkåt handlar om många vilsna människor. Om småskurkar och missbrukare som med hjälp av hiphopen blivit kändisar och förebilder.
Och efter att du har läst den så kanske du förstår lite mer.

ROSARIO ÄR DÖD av Majgull Axelsson
(Månpocket 1998, 373 s.)

Majgull Axelsson är i grunden journalist. Och det var som journalist hon började intressera sig för barnprostitution och den sexturism från länder som vårt eget som gör att det finns stora pengar att tjäna på att utnyttja barn.
I förordet till "Rosario är död" försöker Majgull Axelsson förklara hur det journalistiska språket inte räckte till när hon skulle berätta historien om Rosario och hennes jämngamla likar långt där borta i Thailand och på Filippinerna.
Istället blev det en berättelse som liknar en roman.
Och när jag läser om hur Rosario, 11 år gammal, får en ljusblå dildo så långt uppkörd i slidan att den inte går att få ut igen. På ett hotellrum. Av en vuxen vit man. Då önskar jag förtvivlat gärna att Majgull Axelsson skulle vara en romanförfattare med oerhört grotesk fantasi.
Det är hon inte. För trots att berättelsen är dramatiserad, så bygger den till alla delar på fakta om verkliga människor som lever här ibland oss.
Eller har gjort det. Rosario överlevde inte övergreppen.
Läs och förfasas. Det är ingen angenäm läsupplevelse. Men sorgligt nog lika angelägen idag som första gången den kom ut 1989.

BLACKOUT av Johanne Hildebrandt
(Månpocket 2002, 364 s.)

Mostar, Srebrenica, Milosevic. Namn på städer och personer i före detta Jugoslavien rabblades som mantran på nyhetssändningarna under hela 90-talet. Oftast i samband med bombanfall, massakrer och krigsförbrytelser.
Jag försökte flera gånger, men det var oerhört svårt att sätta sig in i vad som hände där borta. Att förstå vilket hat som frodades mellan folkslagen.
Johanne Hildebrandt förstod nog inte heller alltid, men hon försökte åtminstone förklara. Under 10 år arbetade hon som krigskorrespondent för press och TV på Balkan.
I början fullständigt okunnig. Med ett par år som lokaltidningsjournalist i Blekinge som enda journalistmerit. Men efterhand blev det som ett gift för henne att rapportera om allt som verkligen hände. I ett land bara 140 mil från trygga Sverige.
I "Blackout" har hon samlat sina intryck från åren på Balkan. Rena krigsbilder blandas upp med egna reflektioner. Över hennes egen utveckling och över det oförstående Sverige.
Blackout ger ingen helgjuten förklaring till varför Jugoslavien drabbades av kriget, men den ger starka inblickar i hur det vara att leva på Balkan under de här åren. Som soldat, som journalist eller som "vanlig jugoslav".

Sara Hellman : 02-05-13