[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

Shakespeare-surfa:
> The Globe

>> läst - bok - recension - 5 böcker: pjäser av Shakespeare


5 böcker: Fem pjäser av Shakespeare

Shakespeare är en av världens mest spelade och citerade dramatiker.
Denne engelske pjäsförfattare har överlevt sina medtävlare med råge och rör sig i en helt egen division. Hans dramatik är bunden till sin tid samtidigt som den är universiell och tidlös.
Storyn i hans pjäser är kanske inte alltid de mest logiska och visst kan man bli lite uppretad ibland över attityder och kvinnosyn, men man kan inte komma ifrån att han faktiskt är lysande emellanåt.
Han plockar ihop myter och berättelser och bakar ihop en egen kaka av det hela.


Ordfront har valt att ge ut ett antal av hans dramer i pocket och det gläder troligtvis både litteraturstuderande och amatörskådespelare. Frågan är om målgruppen vidgar sig utanför denna sfär? Förhoppningsvis kan Bulldozers tips locka till mer Shakespearläsning.
Här är fem läsförslag:


OTHELLO - i översättning av Mats och Lars Huldén
(Ordfront, 2003, 126 s.)

En av Shakespeares tragedier och ett svartsjukedrama. Pjäsen utspelar sig i Venedig (första akten) och på Cypern (andra akten).Othello, av moriskt ursprung, är en general i staten Venedigs tjänst och gifter sig med en senators dotter, Desdemona.
Othello har förbigått fänrik Jago i valet av adjutant och denne bestämmer sig för att hämnas oförrätten.
Jago har dessutom misstankar om att Othello har haft ett förhållande med hans fru och även det svider i hans själ.
Jago spelar den gode soldaten och vännen samtidigt som han med försåtliga nålstick börjar inbilla Othello att Desdemona är otrogen med adjutanten.

Till slut så får svartsjukan så stort våld över Othello att han stryper Desdemona. Därefter avslöjas Jagos falskhet och Othello tar sitt liv.
Det är en pjäs full av aggressioner och mer eller mindre infama elakheter.
En pjäs att läsa eller se om man vill utveckla sitt förråd av förolämpningar. Den troliga tillkomst av pjäsen är daterad till början av 1600-talet.

Denna pjäs har satts upp åtskilliga gånger, både på teatrar och som opera och balett. Den har också filmats av bland andra Orson Welles och både han och Laurence Olivier har spelat rollen som Othello. En senare filmuppsättning är Kenneth Branaghs "Othello" med Laurence Fishburne i huvudrollen och Branagh själv som Jago.


MACBETH - i översättning av Britt G. Hallqvist
(Ordfront, 2003, 96 s.)

Ännu en av Shakespeares tragedier. Denna utspelas dock på det skotska höglandet.
Macbeth är tan av Glamis och i början av pjäsen så får han titeln tan av Cawdor som tack för insatser på slagfältet.
Hans möte med de tre häxorna sätter igång tankar och fantasier i Macbeths hjärna om att bli kung av Skottland och detta gör honom sedemera till en mördare. Hans hustru Lady Macbeth uppmuntrar honom och driver honom framåt när han tvekar att gå vidare.

Detta är en av Shakespeares kortaste pjäser, men så intensiv och koncentrerad att man sugs in i den och kommer ut helt andlös i slutet.
Här använder Shakespeare sin inspiration från de grekiska oraklens tvetydiga spådomar för att egga Macbeth till kamp.
De tre häxorna har rollen som "orakel" (som de orakel i Delphi som nämns i hos de gamla grekerna) och spår att först när "Birnams skog har kommit till Dunsinannan och du som inte blivit född av kvinna står mot mig nu" kommer Macbeth att gå under. Eftersom spådomen inte verkar trolig i hans ögon så framhärdar han i sitt krigande och dödande. Det visar sig dock att Macbeths baneman Macduff låter sina soldater klä sig i grenar och kvistar så att det ser ut som skogen rör sig. Det visar sig också att han föddes med hjälp av (dåtida) kejsarsnitt och "blev skuren ur förtid ur sin moders liv". .

Macbeth var en skotsk kung som levde fram till mitten av 1000-talet i Skottland. Enligt vissa historiska fakta så kan han ha varit den förste som styrde både norra och södra Skottland.

Macbeth finns också som opera (liksom operan Othello är det Verdi som är upphovsman) och film. Orson Welles gjorde en version av dramat 1948. Senare filmatiseringar finns bland annat av Akira Kurosawa från 1957 ("Blodets tron") och Roman Polanski 1971.


EN MIDSOMMARNATTSDRÖM - i översättning av Göran O Eriksson
(Ordfront, 2003, 116 s.)

"En midsommarnattsdröm" är tre pjäser i en.
Dels har vi älvdrottningen och älvkungen som råkat i gräl med varandra. Dels så har vi deras alter ego i den "verkliga världen", Tesues som är hertig av Aten och Hippolyta som är amazonernas drottning, som skall ställa till bröllopsfest. I berättelsen finns också några hantverkare som skall sätta upp en pjäs, som skall spelas på bröllopet. Man får bland annat följa deras vedermödor med att enas om pjäs och rollbesättning.

Det som driver berättelsen framåt är dock jakten på den rätta/rätte som två kvinnor och två män lyckas med att snurra till maximalt. Hermias far vill att hon ska gifta sig med Demtrius, men hon är förälskad i Lysander och rymmer till skogs med honom. Demetrius, som är förälskad i Hermia, följer efter och får hjälp av Hermias väninna Helena som är förälskad i Demetrius.
Det är en förväxlingskomedi av största mått och inte blir det bättre av att alvkungen Oberon bestämmer sig för att ge alvdrottningen Titania en läxa med hjälp av lite magisk blomsaft. Oberons alv Puck krånglar först till det hela genom att förhäxa fel personer så att det blir en salig röra, men som i alla Shakespeares komedier så slutar allt "gott och väl".
Det skulle kunna vara vilken fjantig kärlekskomedi som helst, men Shakespeare lägger till de rätta komponenterna för att göra det till en stundom ganska burlesk historia. Främst genom hantverkarnas uppsättning av pjäsen i pjäsen och att låta Puck vara en retsam och allseende narr som gärna ställer till besvär där han kan.

Pjäsen lär vara skriven för ett bröllop vid hovet, men det har aldrig klarlagts vilket bröllop det skulle kunna vara.

Det finns åtskilliga filmatiseringar av denna pjäs och av väldigt blandade karaktärer. En av de senaste är regisserad av Michael Hoffman med Kevin Kline, Calista Flockhart och Michelle Pfeiffer i några av rollerna.


ROMEO OCH JULIET - i översättning av Göran O Eriksson
(Ordfront, 2003, 154 s.)

Berättelsen om det klassiska, och förfärande unga kärleksparet i staden Verona är en av Shakespeares tidigaste tragedier, skriven i mitten av 1590-talet.
Juliet är bara en liten flicksnärta på fjorton år. Men det är väl för allan del då som kärleken är som mest svart-vit och dramatisk. Med åren så minskar passionen för de flesta, möjligtvis med undantag för Elizabeth Taylor.

Romeo och Juliet tillhör två rivaliserande familjer, Montague och Capulet. Pjäsen utspelar sig under fem dygn och börjar med att de båda ungdomarna träffas på Capulets sommarfest, även omnämnd i pjäsen som en fruktbarhetsfest.

De blir förälskade i varandra, inte helt på det klara vem den andre är och när de väl inser faktum så är kärleken starkare än den hämndkänsla och det agg som de båda familjerna har mot varandra.
Under några intensiva dygn gör de allt för att träffas och bestämmer sig också för att fly och leva med varandra lång borta från familjerna. Men missförstånd och missade meddelanden ger det hela en tragisk utgång när de båda begår självmord i sorg över att inte kunna få varandra.

Shakespeare använder sig här av ett tema som han sedan ofta återkommer till. Oskuld och erfarenhet i klassisk kontrast, inspirerat av den italienska litteraturen. I denna pjäs symbolisers det av den oskuldsfulla Juliet å ena sidan och å andra sidan de grova sexuella skämt, som både amman och Romeos vän Mercutio använder sig av.
Utan de specifika sexuella inslagen återkommer samma tema i flera av hans senare pjäser.

Romeo och Juliet-temat omskapas ständigt.
En mer modern variant i musikalform är "West Side Story" från 1957 med musik av Leonard Bernstein. Där heter kärleksparet Tony och Maria och tillhör rivaliserande gäng i New York. För att inte nämna Baz Luhrmanns film "Romeo + Juliet" från 1996 med Leonardo DiCaprio som Romeo och Clare Danes som Juliet.


HAMLET - i översättning av Britt G Hallqvist
(Ordfront, 2003, 245 s.)

Förutom "To be or not to be" är nog den mest välkända repliken ur denna pjäs: "There is something rotten in the state of Denmark". Vida citerad, bland annat av Shelly Longs karaktär i evighetssåpan "Skål" (repliken som följde var "Must be the cheese").

Pjäsen handlar om Hamlet, som är kronprins av Danmark. Hans far har blivit mördad av hans farbror, Claudius, som dessutom har gift sig med Hamlets mor Gertrud. Hamlet blir besatt av att hämnas sin döde far och mordet på fadern symboliserar för Hamlet allt det ruttna med Danmarks hov.
Det finns få renässanspjäser som tar upp hovlivets falskhet och lögner så som Shakespeare gör i "Hamlet".
Hamlet vet vad han måste göra, men hålls en början tillbaka av sina egna skrupler och allt eftersom pjäsen fortskrider så bryts Hamlet ned av det hat som han känner mot sin omgivning. Till slut klarar han inte av att skilja vän från fiende och ger sig även på sin älskade, Ofelia.

"Hamlet" har även den filmats åtskilliga gånger. Kenneth Branagh har åstadkommit en sex timmar lång historia där han själv spelar titelrollen.



William Shakespeare

William Shakespeare föddes i Stratford-upon-Avon 1564 och dog vid en ålder av 52 år. Han var av köpmannasläkt och fick möjlighet att gå i skolan och bland annat studera latin. När han var 18 år gammal gifte han sig med Anne Hathaway, som var åtta år äldre än honom. Sju månader efter bröllopet föddes dottern Susanna.

I början av 1590-talet kommer Shakespeare till London för att försörja sig som skådespelare och skådespelsförfattare. William Shakespeare står som upphovsman till närmare fyrtio olika pjäser. Ben Jonson (samtida kollega och kritiker) lär ha sagt följande om William Shakespeare: "He was not of an age but for all time."

Shakespeare skrev både tragedier och komedier och använde sig av befintligt material när han skapade sina intriger. Han inspirerades av antika skådespel, italienska komedier och inhemska pjäser och legender. Kung Lear var till exempel en brittisk sagokung.
I några av tragedierna utspelar sig dramat inom huvudpersonerna, som i "Hamlet" och "Othello", medan i "Macbeth" och "Kung Lear" så förgör ondskan sig själv.
Shakespeares komedier blandar förväxlingskomiska situationer med någon form av konflikt som fördjupar pjäsen.
Som pjäsförfattare var han förtjust i att avslöja beskäftiga gubbar, puritanism och fantasilöshet. Även maktmänniskor blir i slutet av hans pjäser avklädda in på bara skinnet och ibland grymt hånade, som en tydlig kontrast till de lyckliga älskande paren. Ett sådant exempel finns bland annat i Trettondagsafton. Kärleken är, enligt Shakespeare, både en dårskap och det mest fantastiska som kan ske mellan människor.

Shakespeare har ett fantastiskt språk som han lärde sig att utnyttja till fullo.
Han blandar ordlekar och vitsar med stillsamma meditationer över livet eller mer våldsamma vredesutbrott. Det finns också ett väldigt väl utvecklat bildspråk som är tydligt i både "Hamlet" och "Macbeth". Shakespeare använde sig gärna av det övernaturliga, till exempel genom vålnader, vilket var fullt rimligt i en vidskeplig tid. Han blandar karaktärer i pjäserna och utnyttjar möjligheten att låta en av karaktärerna i pjäsen iaktta och berätta om de andra, som i exempelvis "En midsommarnattsdröm".

En film om Shakespeare som definitivt är värd att se är "Shakespeare in love" med Joseph Fiennes som William Shakespeare och Judi Dench som en vasstungad Elisabeth I. Vill man njuta till fullo av filmen så är historiska och litteraturhistoriska kunskaper om den perioden en klar fördel.
Känner man till att en man vid namn John Webster skrev blodiga dramer som vuxen blir det lite kul att i filmen träffa på pojken John Webster som provspelar som skådespelare för Shakespeares pjäser och "gillar där hon blir knivhuggen".

De flesta teatrarna i 1600-talets London ägdes av skådespelarna och deras mecenater och Shakespeare själv blev delägare i Globeteatern i slutet av 1590-talet. Det kunde spelas upp till tio pjäser under en fjortondagarsperiod så det handlade knappast om någon djupare inläsning av pjäserna, utan skådespelarna fick använda sitt minne och sin möjlighet att improvisera. Det har beräknats att Globeteatern hade plats för över tretusen åskådare. Teatrarna var en ohygienisk miljö och var ofta stängda på grund av epidemier, och "säsongen" började inte förrän till hösten eftersom smittorisken var för stor under sommarmånaderna. Publiken stod helt enkelt för tätt inpå varandra. Pjäserna behövde befintligt dagsljus och började oftast vid tvåtiden på dagen.
Globeteatern är numera rekonstruerad och återuppbyggd som den såg ut på Shakespeares tid och hans pjäser spelas på scenen, men även pjäser av hans samtida kollegor och nyare dramatik spelas på "the Globe".

 


Carin Thärnström : 05-08-19


 
> maila crew@bulldozer.nu