[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> läst - bok - recension - Ur bokhögen 5


Senaste nytt ur bokhögen

Under rubriken "Ur bokhögen" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nyutgivna och äldre böcker, färdiglästa och såna som för evigt är dömda att ligga halvlästa bredvid sängen.
Sträcklästa med nöje eller förvisade till glömska eftersom man alltid somnar redan på sidan 22.


BENNY BLIXT OCH SEGA RÅTTANS HÄMND av Eva Bergström och Annika Samuelsson

(BonnierCarlsen, 2005, 124 s.)

Benny Blixt är hjälten som alla förlitar sig på, både stadens invånare och polisen. Han är en supertuff kille med en superstor mobil och med en ständig vapendragare i gosedjuret Super-Nalle.
Nallen är den perfekta kompisen till en superhjälte för han kan se perfekt och förstår allt man säger, även om han inte kan prata.

Så händer det fasansfulla att nalle blir bortrövad, och inte bara han utan alla gosedjur i staden. Benny blir fruktansvärt upprörd, men känner sitt ansvar. Lyckligtvis får han hjälp av sina kompisar Anna, Alex och Omar på jakten efter skurken Sega råttan.

Bergström och Samuelsson har skrivit en bok som passar de som nyligen lärt sig läsa och vill försöka på egen hand. Det är korta meningar och korta kapitel uppblandat med bilder. En rolig och fartfylld historia om en ganska så korkad hjälte, Benny Blixt, och några smarta barn.

- Carin Thärnström


MED SKÄLVANDE TÅRAR - EN ROMAN OM ETT BROTT av Sjón

(Alfabeta, 2003, 189 s.)

Jag hinner inte många sidor in i boken förrän jag kapitulerar inför denna märkliga text. Orden kryllar över sidorna i märkliga konstellationer som ger läsaren huvudvärk att försöka förstå.
Därför är det lika bra att ge upp med en gång och sedan bara njuta av Sjóns vilda berättelser.
Vilda i den bemärkelsen att de helt och hållet är motsatsen till tama.
Vilda för att man inte vet vad som händer på nästa sida.
Vilda för att de liksom islandshästen har några extra gångarter som alla ickeislänningar inte fullt ut kan förstå.
Men jag har kul under tiden jag läser även om jag inte klarar av ge en rättvisande beskrivning av det jag upplevt. Frågan är om någon skulle klara det?

Boken är en drift med islänningarnas besatthet av sitt språk, men en kärleksfull sådan. Här ryms också skapelseberättelser blandat med isländska skrönor, små pikar till den tidigare danska övermakten, den judiska myten om en människa av lera och över denna Sjóns bärsärk svävar Rabelais någonstans.
Jag blir knappast förvånad när jag får veta att Sjón skrivit texter till artisten Björk och librettot till Lars von Triers musikalfilm "Dancer in the Dark" (en insats som han för övrigt Oscarsnominerades för). I år, 2005, fick han Nordiska rådets kulturpris för sin sjätte roman "Skugga-Baldur".

- Carin Thärnström


EN IRONISK HISTORIA - FRÅN LENNGREN TILL LUGN av Lars Elleström

(Norstedts, 2005, 268 s.)

Finns det en gemensam nämnare hos Anna-Maria Lenngren, skald på 1700-talet och nittonhundratalspoeterna Sonja Åkerström och Kristina Lugn?
Det skulle i så fall vara ironin.

Elleström har gjort en ambitiös resa på några hundra år för att belysa hur ironin använts av dessa diktare.
När det gäller Anna-Maria Lenngren så finns det framförallt två skolor av analyser, de som hävdar att hon är ironisk och de som hävdar att hon är allvarlig i dikten "Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon" när hon skriver rader som "Med läsning öd ej tiden borrt, Vårt Kön så föga det behöfver; Och skal du läsa, gör det korrt, At saucen ej må fräsa öfver."
Lenngren har åtskilliga i efterföljare om man väljer att se henne som en ironisk diktare. Kristina Lugns dikt "Till min man om han kunde läsa" och Jenny Morellis "To my husband if I still had one" följer i Lenngrens tradition även om de båda sentida efterföljarna har stakat ut sin egen väg från Lenngrens stig.

För Elleström är ironi "något som gör det obegripliga begripligt" och han letar efter den röda tråden genom knappa trehundra års diktning. Och visst finns det en svag linje att följa. Det är framför allt i 1900-talslyriken man finner ett underdog-tema där både Åkessons och Lugns kvinnofigurer är till synes svaga och underordnade mannen. I Åkessons "Jag ska bli sjuksyster tralala" träffar systern sin doktor och konstaterar "Jag får sluta mitt yrke så klart I vår villa ska vi ha det så rart" och i Lugns "Hundstunden" får vi reda på att "När jag var gift med Herrman då var det allmänt känt att jag var en mycket skicklig hushållassistent". Det är en drift med och en ironisk bild av den allmänna ordningen i ett samhälle där mannen är norm och där kvinnan får underordnar sig.

Boken är intressant läsning och ger om inte några direkt nya så tillräckligt intressanta aspekter på kvinnlig ironi för att åtminstone vara en bok för litteraturstuderande att läsa.

- Carin Thärnström


TARZANS TÅRAR av Katarina Mazetti

(Alfabeta, 2004, 206 s.)

Katarina Mazetti har blick för vardagslivets komiska små situationer, framför allt när det kommer till mäns och kvinnors olikheter.
I genombrottsromanen "Grabben i graven bredvid" möter bildade bibliotekarien Desirée oborstade bonden Benny och motvillig kärlek med många förvecklingar uppstår. Det blev succé både som bok och film. I "Tarzans tårar" fortsätter Mazetti att utforska könsrollskrockarna, men byter konflikten mellan stad och land mot ekonomiska skillnader.

Ensamstående mamman Mariana, som lever under knappa ekonomiska förhållanden, möter välbeställda singelkillen Janne. Kärlek uppstår inte. I alla fall inte omedelbart. Janne uppvaktar. Mariana står emot. Bränd av kärlek och van att klara sig själv och medveten om deras olika förutsättningar spjärnar hon emot. Janne vill väl, men trampar i klaveret med sina bjudpresenter och obryddhet om livets realiteter för en ensamstånde mamma. Trots den i botten ganska beklämmande skildringen av livets motgångar, som inte bara rör sig om ekonomiska förutsättningar, så är det en hejdlöst rolig bok som vägrar att förfalla till snyfterier.

Det är både bokens styrka och dess svaghet. För hur mycket obetalda räkningar det än bjuds så kan man inte ta en historia riktigt på allvar efter att den kvinnliga huvudpersonen, iklädd leopardbikini, landar på den manliga huvudpersonen redan i inledningskapitlet. Mariana, därefter kallad Tarzan, är lite för obrytt festlig i all sin cynism och Janne är lite för obrytt omedveten om problemen med att fastna för en fattig morsa med två snoriga ungar i släptåg. Ändå är det en söt historia som förmodligen skulle få vilken uttröttad singelmorsa som helst att dra på smilbanden och drömma "Pretty Woman"-drömmar om en egen Janne med sportbil och stor plånbok. Mazetti har en känsla för komik och skriver lättläst och underhållande, men med en allvarlig underton. Även om boken inte är hennes bästa är den klart läsvärd.

 

- Mia Gustavsson


MYRORNAS Ö av Yasar Kemal

(Ordfront, 2003, 330 s.)

"Allt lidande som drabbar en människa drabbar till slut alla människor. När en människa dödas, dör då inte samtidigt hela mänskligheten? Att kämpa mot kriget, att kämpa mot dödandet utan att döda, är den skönaste av alla fruktbara tankar och den härstammar från detta land."

Kriget är slut och när det är dags att göra upp räkningen skall också folken räknas. Grekerna som bott på Myrornas ö i årtusenden får ge sig av. De är inte längre välkomna i Turkiet och på den grekiska sidan är det likadant, där är inte den turkiska minoritetsbefolkningen längre önskvärd.
Myrornas ö avfolkas, till slut finns bara Vasili och hans katt kvar.
Vasili är veteran från kriget och kan inte tänka sig att överge sin barndoms ö. Han stannar kvar och blir en skuggfigur som bara kan anas, men inte riktigt ses, av förbipasserande båtar. Inga båtar stannar längre till vid ön tills en dag då Musa Nordanvinden kommer roendes, också han veteran från kriget, men från den andra sidan. Trött på mänskligheten har han lyssnat på beskrivningen av Myrornas ö som en paradisö och bestämt sig för att flytta dit.

De två männen kämpar med sina demoner och minns kriget med fasa. De leker katt och råtta med varandra. För Musa är inte riktigt säker på om det är en levande människa han delar ön med, eller ett spöke. Vasili som lovat att han ska döda den förste som kommer för att bosätta sig på ön tvekar dock.

Yasar Kemal låter de två männen minnas kriget och till slut försonas med varandra. Han skriver om krigets vansinne och den lilla människans vanmakt. Men också om hur människor kan mötas och bygga upp något nytt tillsammans.

 

- Carin Thärnström


RÖDSKINN av Sherman Alexie

(Ordfront, 2004, 289 s.)

Författaren Sherman Alexie är en ny bekantskap för mig men en mycket trevlig sådan. Han är spokaneindian och uppvuxen i ett indianreservat i delstaten Washington. I hans novellsamling "Rödskinn" får vi möta en mängd olika spokaneindianer och deras historia.
Novellsamlingar är en bra introduktion till ett författarskap, men det krävs skicklighet från författarens sida för att begränsa sin ordmängd men ända få fram en hållbar historia. Alexie har den skickligheten och det är en salig blandning av karaktärer som han presenterar. Huvudpersonerna är moderna indianer som för med sig sitt förflutna in i det amerikanska samhället. Ändå fokuseras det inte nödvändigtvis på just det indianska, utan snarare på det allmänmänskliga i den smältdegel av kulturer som landet USA består av.

Alexie har en osviklig känsla för en god berättelse vare sig det handlar om jakten på en okänd spokaneindian eller mans beskrivning av sin mor.
Man lockas in i en annorlunda värld, men väl där inne så är den inte så annorlunda, bara mänsklig. "Rödskinn" ger mig mersmak och Sherman Alexie har trots sina knappa fyrtio år hittills åstadkommit sexton titlar så det borde finnas fler godbitar att plocka åt sig ur bokhyllan.


- Carin Thärnström



FOLKLIG ORDKONST av Johan Althoff

(Alfabeta, 2005, 188 s.)

Johan Althoff har gett ut ett flertal böcker som handlar om det svenska språket, med titlar som "Hit och Dit men Ganska Långt bort", " Språklådan" och "Ordförrådet". Nu har han koncentrerat sig på folklig ordkonst; ordspråk, talesätt och ordstäv, och samlat dem i en volym.
Althoff skriver att "Språkets innersta drivkraft är människors vilja att berätta intressanta saker för varandra" och den gemensamma nämnaren för folklig ordkonst är att "Orden har levt i muntlig tradition". För att orden skall överleva i en muntlig tradition så behövs det form och rytm och de har oftast en stark bildlig och metaforisk verkan. Att hitta ursprunget till ett ordstäv eller ett ordspråk är inte alltid lätt för oftast har de en tendens att färdas långt, ibland omskapas de helt och hållet och ibland kan man hitta liknande uttryck i flera olika kulturer. Samtidigt som det funnits ramsor som hållit sig och beskriver ett begränsat område som:

Sällstorpa bönahugar
Och Stamnareds havregastar,
Skällinge välling
och sur sill.

(Sällstorp, Halland)

Boken är rolig att läsa med alla sina olika varianter av ordstäv, gåtor och ordspråk samt lokala beskrivningar av olika fågelarter.
Det visar bara vilken kulturskatt språket är och trots att det är föränderligt så finns det en poäng att skriva ner och bevara det förflutna.
Idag är inte längre muntlig tradering speciellt vanligt förekommande i västvärlden, här är det skriften som dominerar berättandet. Texterna i boken daterar sig "från medeltiden fram till ångmaskinen" och presenteras i denna bok i den form som de hade när de nedtecknades i slutet av 1800-talet ochl första delen av 1900-talet. Hur ett ordstäv lät på 1500-talet kan man inte säga, för det har sannolikt ändrats och förändrats under århundradens muntliga överföringar.

- Carin Thärnström

 

 

Bulldozer

 
 
> maila crew@bulldozer.nu