[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - evenemang - Göteborgs filmfestival 2002


Göteborgs Filmfestival 2002 - Lördagsrecensioner


[A cab for three] [Injustice] [The Grey Zone]


Ur filmen "A cab for three"A CAB FOR THREE

Originaltitel: Taxi para 3
Regissör: Orlando Lübbert
Land: Chile
Språk: Spanskt tal, engelsk text
Längd: 1.30
Förfilm: "Northeast" i regi av Basil Vogt

Salong:
Filmen visades i Chalmers nya kårhuslokaler och även om det kändes lite off att gå på filmfestival uppe i Landala så var det bekväma stolar och bra sikt i en för övrigt ganska opersonlig och kal filmsal.

Förfilm:
Förfilmen var behagliga sju minuter lång och kändes ointressant även om bildspel och klippning var gjort i ett häftigt och snabbt tempo.

Om filmen:
Regissören själv, Orlando Lübbert, presenterade sin film som en svart komedi i ett land med många sår.
Chile är ett land med enorma klasskillnader där storstäder inte kan skiljas från de europeiska till standard och utseende i innerstad. Det är i utkanterna av städerna som skillnaderna blir tydliga med kåkstäder utan asfalterade vägar och ibland även utan elektricitet och vatten.

Handling:
Taxichauffören Ulisis blir tvingad att köra två småtjuvar på deras jakt efter offer. De är dock generösa nog att ge honom en tredjedel av förtjänsten och där börjar det moraliska dilemmat hos Ulisis. Han tjänar mer pengar på några timmar mot vad han gjort på några månader.
Ulisis får smak för pengarna men vill inte ta konsekvenserna för sitt beteende och får problem med både trakasserande poliser, en opålitlig älskarinna och framför allt tjuvarna, Chavelo och Coto.
De två sistnämnda flyttar in i hans hem och gör sig hemmastadda och uppskattade hos frun och de två barnen.
Det är en rolig film med en hel del poänger samtidigt som det under ytan pekar på en samhällstruktur som är en fara för utvecklingen.
Där korruption styr och den sociala tryggheten saknas.

Filmen är Chiles bidrag till Oscar för bästa utländska film.

Innehållsförteckning:
Skurkar med hjärta
Biljakter
Vassa knivar
Tonårskärlek
Coca-cola


Carin Thärnström : 02-01-26


Ur dokumentären "Injustice"INJUSTICE
Dokumentär
Regissör:
Ken Fero
Land: Storbritannien
Språk: Engelskt tal, otextad
Längd: 1.38
Ingen förfilm

Salong:
Filmen visades på Pusterviksteatern med behagligt tvärsöver-gatan-läge från huvudbiografen Draken.
Tyvärr är sittplatserna inte optimala för längre sittningar.
Träsmak och konstant knirrknarr från skruvande bänkgrannar som sitter lika illa stör helt klart upplevelsen.
Det positiva är att sittplatserna är trappstegsuppbyggda och man har fri sikt över filmduken.

Om filmen:
Regissören Ken Fero tog innan filmen helt kort till orda och berättade att denna dokumentär har mött starkt motstånd i Storbritannien. Främst från polisens håll. Fero har under sju år följt de anhöriga till personer som dött i häkte eller under polisingripanden, och deras kamp för rättvisa.

Handling:
Janne Josefssons engelska motsvarighet fokuserar på flera Osmo Vallo-liknande fall där polisbrutalitet och uppenbart övervåld lett till att söner, pappor och äkta män tagits ifrån sina familjer.
Det är de anhörigas kamp för att få svar på vad som hänt och vem som är ansvarig, som är filmens fokus. Det är också här filmens styrka ligger.
Att se en syster, en fru eller en mamma kämpa med sorgen, ilskan och frustrationen över att ingen straffas fast deras närmaste dött, är starkt.

Samtidigt är det också här dokumentärens svaghet ligger.
Det enda som skildras är den kärleksfulla bilden av en saknad anhörig kontra rättspatologiska bilder på blåslagna kroppar.
Frågan blir inte "hur kunde det ske?" utan "vem skall betala för det som skett?".
Jag letar pusselbitar om polisernas försvar, myndighetspersoners ansvar och opartiska vittnens iakttagelser.
Jag lyssnar efter detaljer om bakgrunden till gripandet samt en "oberoende" bild av vem den avlidne var mer än älskad pappa, boxningspromotor eller en kär bror.

Jag vill veta hur många av de 1000 fall som inträffade mellan 1969 och 1999 som rörde svarta män i 30-årsåldern.
I filmen handlar alla fall utom ett om en man, alla fall handlar om svarta personer. Ingen av de personer som misshandlades till döds var det minsta kriminella, drogade eller våldsamma utan helt vanliga oskyldiga medborgare.
Det är inte svårt att förstå vad Ken Fero vill säga med sin film.

Givetvis gör detta, sanningsenliga eller hårdvinklade, perspektiv filmen ännu mer brännande.
Om det är sant, om det verkligen är så att svarta män helt oprovocerat misshandlas till döds av de personer som är satta att upprätthålla lag och ordning...
Om det verkligen är så att ett mord kallas något helt annat om det utförs under myndighetsutövande...
Om det verkligen är så att ingen rättvisa finns...
Tanken svindlar så att det nästan är omöjligt att ta till sig filmen.


Innehållsförteckning:
Manifestationer mot polisvåld
Raskravaller
Änkor, faderlösa barn, gravstenar
Obduktionsbilder
Orättvisa
Ilska, sorg och frustration


Mia Gustavsson : 02-01-25


Ur filmen "The Grey Zone"THE GREY ZONE
Regissör:
Tim Blake Nelson
Land: USA
Språk: Engelskt tal, otextad
Längd: 1.48
Ingen förfilm

Salong:
Den gamla porrbiografen Bio Capitol har sedan länge bytt bort sina galonsitsar mot betydligt bekvämare biofåtöljer. Extremt benutrymme och en bred mittgång gör Capitols salong till en av de skönaste i biogöteborg. Lutningen är dock en smula dålig och då duken sitter högt blir man lätt trött i nacken.

Om filmen/handlingen:
Filmen "The Grey Zone" bygger på en pjäs, skriven av regissören Tim Blake Nelson, som i sin tur bygger på återberättandet av en verklig händelse.
För att effektivisera "den slutgiltiga lösningen" tillsattes så kallade "sonderkommando" (ungefär specialdirektiv eller specialorder) - grupper av judiska fångar som mot att de bland annat skötte krematorieugnarna och länsandet av kropparna fick överleva ett tag.
Att arbeta i ett sonderkommando var psykiskt mycket påfrestande och det var inte ovanligt att en av dessa kapos fick i uppgift att kremera en granne eller en familjemedlem.
Den sjunde oktober 1944 gjorde 12:e sonderkommando i Auschwitz uppror och försökte förstöra krematorierna.
Men filmen berättar mer än bara historien om ett makalöst försök att motsätta sig systemet. Vad gör man när en flicka visat sig överleva gaskammaren? Skall man försöka rädda henne till livet och därmed riskera upproret eller skall man låta henne dö? Spelar det i slutändan någon roll?

Det är en stjärnspäckad historia, med skådespelare som David Arquette, Steve Buscemi, Mira Sorvino och Harvey Keitel. Men framför allt är det en grym historia och en väldigt stark film. Trots alla kända ansikten får man en obehaglig känsla av hur verkligheten faktiskt en gång var och den hopplösa meningslösheten i sonderkommando-fångarnas existens.

Vissa saker i filmen fungerar kanske mindre bra.
Alla talar engelska, även om Harvey Keitels lägerkommendant har en ganska löjeväckande tysk brytning, ändå refereras i filmen till flera olika språk.
Fångarna talar polska, ungerska, jiddisch och tyska med varandra och sina vakter. Allt låter som engelska i mina öron och effekten blir som i en gammal krigsfilm från femtiotalet.
Kameran är nästan dogmaaktigt svajig, men liksom i dogmafilm så vänjer man sig efter hand och på vissa ställen utnyttjas det mycket effektivt.

Till skillnad från "Schindlers List", som ju nästan automatiskt blir jämförelse-objektet, är det här en historia utan hjältar och utan hopp.
Alla inblandade är på något sätt skyldiga på att leva av andras död, om så tvingade till det, och alla inblandade är bortom allt hopp.
Hur blir man någonsin samma människa igen efter upplevelser som dessa?

Dock är den här filmen väl värd att ses. Det är sällan en så här grym och i grunden deprimerande film undslipper de stora amerikanska bolagens klor och kan fungera som en nyttig påminnelse för de mest finkulturella att all amerikansk film inte automatiskt är skräp.

Innehållsförteckning:
Hopplöshet
Fördömelse
Omänsklighet
Motstånd

Harald Åberg : 02-01-26


 
> maila crew@bulldozer.nu