[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - evenemang - Göteborgs filmfestival 2002


Göteborgs Filmfestival 2002 - Söndagsrecensioner


[Afghan alphabet] [Kandahar] [Rymdinvasion i Lappland]


AFGHAN ALPHABET

Dokumentär
Regissör:
Mohsen Makhmalbaf
Land: Iran
Språk: Persiska, engelsk text
Längd: 0.45

Salong:
Filmen visades i Chalmers nya kårhuslokaler i samband med Makhmalbafs film "Kandahar".

Om filmen:
Dokumentären handlar om analfabetismen i Afghanistan och barnens bristande möjlighet till undervisning i flyktingläger på gränsen mellan Afghanistan och Iran.
Alla intäkter från visningarna går till UNICEF:s arbete med undervisning för dessa barn och Makhmalbafs arbete med afghanska flyktingar i Iran.

Handling:
Makhmalbaf går omkring i ett flyktingläger och pratar med barnen om skolundervisning. Få av dem har fått möjligheten att gå i skolan och där en provisorisk skola upprättats finns det andra problem. Alla är inte välkomna.
De barn som inte har sina papper i ordning får inte heller delta i undervisningen utan är hänvisade till att stå utanför dörren och lyssna eller sitta en bit bort om de är intresserade.
Visst drar man på munnen när barnen i talkör mässar svar på lärarens ramsor om hur man borstar tänderna eller avstavar ordet för vatten - Ab.
Läraktigt skriker barnen ab-ab-ab-ab-ab-ab-ab tills det låter mer som ett talibanskt stridsrop än en grundskole-lektion i stavning.

Enklare är det att hålla sig för skratt när man ser att religionsundervisningen i moskén ibland får ersätta skolundervisningen. Makhmalbaf går med sin kamera runt och frågar de små Koran-reciterande pojkarna saker om religionen och Gud. Få av dem verkar förstå innebörden i det de läser, andra verkar inte ens förstå Makhmalbafs frågor. Plötsligt verkar det inte så konstigt att det finns talibaner...

I flickornas skola är problemet ett annat. Fast ändå det samma.
Den heltäckande burquan och åsikten att det är en synd för en kvinna att visa ansikte eller hår för någon utanför familjen gör att det är svårt för vissa flickor att finna sig till rätta. Väldigt skrämmande är det att se den lilla flickan som citerar Mulla Ohmar och vägrar visa ansiktet inför klassen eftersom hon anser att det skymfar hennes döde far.

Makhmalbaf frågar en liten afghansk pojke som står vid sidan av skolundervisningen om varför han inte går i skolan. Pojken svarar att det beror på att USA krigar med talibanerna i hans hemland.
Makhmalbaf frågar om han tycker om USA. Pojken säger nej.
Makhmalbaf frågar om han tycker om talibanerna. Pojken säger nej.
Makhmalbaf frågar vilka han tycker om. Pojken förblir tyst.

Innehållsförteckning:
Misär
Längtan efter kunskap
Hjärntvätt
Religiös fanatism
Fattigdom
Talkörer


Mia Gustavsson : 02-01-27


Ur filmen "Kandahar"KANDAHAR
Regissör: Mohsen Makhmalbaf
Land: Iran/Frankrike
Språk: Persiskt tal, engelsk text
Längd: 1.25
Förfilm: "Reflexion 2001" i regi av Jan Troell

Salong:
Filmen visades i Chalmers nya kårhus.
Där fanns sköna stolar och bra disponerad salong som dock saknade den naturliga biokänslan man gärna vill ha i samband med filmfestivalen. Är man lång slås man dock av det dåliga benutrymmet som gör långa sittningar påfrestande. Vissa platser har dock extra utrymme och om man är i tid kan man sno en sådan.

Förfilmen:
Ärligt talat är Troells reflexion inget som sätter några djupare spår hos betraktaren. Detta är naturligtvis olyckligt då det som skildras är World Trade Center i New York. Troell är där några månader innan terrorattacken och tycks med semester-kameran ha filmat "det lilla livet" framför jätteskyskraporna. En duva som pickar, en hip-hoppare som står och dansar framför spegelfasaden, en trött gammal kvinna som sopar framför entrén. Efter sex minuter av detta kommer "överraskningen", dvs inklippta stillbilder på den exploderande fasaden och ruinerna efter terrorattacken i september. Man borde bli berörd, men effekten uteblir. Filmen säger inget nytt och känns inte angelägen.

Om filmen:
Kandahar är en av filmfestivalens mest omtalade och hypade filmer. Kanske för att det är en av de få filmer som kultureliten redan haft en möjlighet att se eftersom den snurrat runt på festivaler sen premiären förra året i Cannes.
Kanske är det för den brännande aktualiteten i och med höstens händelser i Afghanistan.
Handlingen är löst baserad på en verklig historia.
Niloufar Pazira (som spelar huvudrollen som Nafas) bad regissören Mohsen Makhmalbaf om hjälp att ta sig in i Afghanistan. Hon hade fått ett desperat brev från en väninna som hotat att ta livet av sig. I verkligheten lyckades Niloufar aldrig komma in i landet. Filmens berättelse är alltså ett slags variant på hur det kunde ha varit om hon kommit in. Filmteamet fick inte tillstånd av talibanregimen att spela in "Kandahar" i Afghanistan, istället är den inspelad i Iran.

Handling:
En kanadensisk kvinnlig journalist, bördig från Afghanistan, har fått ett brev från sin lillasyster som blev lämnad kvar i landet under familjens flykt. Hon skriver att hon inte vill leva längre och att hon tänker ta livet av sig under nästa solförmörkelse.
Nafas försöker desperat ta sig till staden Kandahar där systern finns, men att ta sig fram som ensam kvinna är nästan omöjligt. Hon får hjälp på vägen av flera olika personer och drabbas av både med- och motgångar.
Många av karaktärerna är mitt i det tragiska ganska underhållande. Inte minst gänget på kryckor som kommit till ett Röda Kors-läger för att få proteser till sina minsargade ben. Nafas är befriande stursk trots sin livsfarliga mission och gömmer sig motvilligt under en heltäckande burqua, bara när hon måste.
Under sin resa talar hon kontinuerligt i sin lilla reportage-bandspelare.
Iakttagelser från nuet blandas med barndomsminnen, som ger en bild av den syster hon åkt för att rädda.
Mycket handlar om hopp. Om att hitta något att klamra sig fast vid i hopplösheten. Att hitta en orsak att ta sig vidare och ett sätt att hantera allt som sker. Som mannen med tre fruar och minst dubbelt så många barn som när han blir rånad på alla sina ägodelar och lämnad i öknen sträcker händerna mot himlen och mässar "Gud är god, Gud är stor, det finns en mening med allt som Gud gör. Jag tackar dig Gud"


Innehållsförteckning:
Hopplöshet
Hopp
Benproteser i fallskärmar
Burqas i färgglatt tyg


Mia Gustavsson : 02-01-27


Affish "Rymdinvasion i Lappland"RYMDINVASION I LAPPLAND
Regissör:
Virgil Vogel
Land: USA/Sverige
Språk: Engelska/svenska
Längd: 1.10

Salong:
Bommens salonger har annekterats av kultfilmsbeskyddarna Klubb super-8 som varje kväll under festivalen i mysig hemmabiomiljö visar svenska filmer skådespelarna helst vill glömma.
Kommer man i tid får man plats i hygglig skinsoffa.
Är man lite senare hamnar man på halvhyggliga stolar.
Kommer man över huvud taget blir man dock plågad av att Bommens salongers krogverksamhet försigår bakom ett skynke med glatt prat och en DJ som hotar dränka filmupplevelsen.

Om filmen/handlingen:
Söndagskvällen bjöd på en av svensk filmhistorias allra mest underskattade klassiker. Virgil W Vogels ofrivilligt komiska "Rymdinvasion i Lappland".
Det må vara sant att specialeffekterna är ganska så lama, även med det sena femtiotalets mått mätt, och att manus är löjeväckande.
Men å andra sidan så är filmen kliniskt befriad från pretentioner, spring-i-dörren-humor och landsbyggdspekoral vilket gör att den höjer sig över många av dagens svenska filmer.

Själva handlingen är ganska kryptisk.
Ett starkt ljussken på himlen skrämmer slag på samerna i närheten av skidorten Riksjärvi. Snart svämmar tidningssidorna över med artiklar om meteornedslag i Lappland.
En samling misstänkt engelskspråkiga (filmen är en svensk-amerikansk samproduktion) vetenskapsmän från "Royal Academy of Science" åker upp för att sammanstråla med amerikanske professor Wilsons brorsdotter på skidhotellet.
Intervjuer av samer som talar rappakalja snarare än samiska och förbiflygningar vid kraschplatsen ger ledtråden att något inte står rätt till med den förmodade meteoren.
Mystiska snöras och en mellan tre och fem meter hög luden wookie-wannabe bidrar till filmens smakrika kompott.
Utan att avslöja för mycket kan jag meddela att filmens handling och särskilt upplösningen är skvatt obegriplig, men charmfaktorn är desto högre.
Det som talar allra mest för den här filmen är dess längd.
Den är faktiskt bara en timme och tio minuter lång, vilket är ett kvalitetstecken i dessa dagar. Till och med om den vore helt urbota kass skulle man klara av att sitta igenom den. Klippte man bort lite skidåkningscener och en omotiverad nakenscen skulle filmen kunna klocka in på under trekvart - lika långt som ett avsnitt av "Arkiv X" och minst lika roligt.

Innehållsförteckning:
Samer
Skidåkning
Wookie-wannabe
Arkiv X-vibbar

Harald Åberg : 02-01-27


 
> maila crew@bulldozer.nu