[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> läst - bok - recension - Ur filmhyllan 4


Det senaste ur filmhyllan

Under rubriken "Ur filmhyllan" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nysläppta och äldre filmer. Klassiker, favoriter sedda om och om igen, eller DVD:er man önskar man aldrig hyrt eller aldrig bänkat sig framför TV:n eller i biofåtöljen för.
Högt och lågt ur alla genrer.

KVINNORNA PÅ ROSENSTRASSE i regi av Margarethe von Trotta (DVD)

("Rosenstrasse", 2.10, Drama, 2003)

Filmen baseras på boken "Rossenstrasse" skriven av professorn Nathan Stoltzfus. Den handlar om en verklig händelse under naziregimen i andra världskrigets Tyskland. Gestapo i Berlin griper i februari 1943 tusentals judiska män gifta med icke-judiska kvinnor. De hålls inspärrade i ett hus på Rossenstrasse i väntan på vidare frakt till läger. Men en grupp anhöriga kvinnor (mödrar, fruar, döttrar) till dessa män samlas dagligen utanför huset och kräver männens frigivning. En opinion som till slut får gehör.

Filmen utspelar sig dels i ett nutida New York och dels under andra världskriget i Berlin. Hannahs far har just dött och hennes mamma Ruth verkar ha gått in i nåt slags kris. Hon förbjuder Hannah att gifta sig med sin fästman, som är icke-jude, och bemödar sig om att göra allt för att upprätthålla judiska traditioner kring sörjandet efter maken. Hannah beger sig till Berlin för att ta reda på mer om mammans bakgrund och upplevelser under kriget. Något som mamman aldrig berättat om för sina barn.

Hannah träffar där den gamla damen Lene, som tog hand om modern när hon var en liten flicka i krigets Tyskland.
Genom återblickar får man följa vad som hände 1943 när Lenes judiska man tas till fånga och Ruths mamma och pappa förs bort. Kvinnan och flickan träffas på Rossenstrasse, där de tillsammans med andra anhöriga kräver att få veta vad som hänt deras familjer.

Det är en gripande film, som dels handlar om sökandet efter sina rötter, men också om orädda civila som lyckas påverka makten mot alla odds.

- Mia Gustavsson


FLIGHTPLAN i regi av Robert Schwentke (DVD)

(1.34, Thriller, 2005)

Det mest skrämmande med den här filmen är att se extramaterialet och förstå hur mycket tid och pengar man lagt ned på att bygga en avancerad scenografi.
Vilket slöseri. Jag hoppas att flygplansinterören kan återanvändas i många, många filmer så att pengarna inte är kastade i sjön (det var tydligen där den förut mest återanvända flygplansinteriör-scenografin hamnade, efter att ha använts i Tom Hanks-filmen "Cast away", se recensionen nedan ).

Själva filmen har den tydliga ambitionen att vara en gastkramande thriller med konspiratoriska drag. Och det börjar "båda" redan i de första scenerna i ett snöigt Berlin där Kyle (Jodie Foster) och hennes sexåriga dotter Julia hålögt uppjagade smyger omkring i skuggorna i sin våning och kikar ut mellan de fördragna gardinerna.

Man får vagt veta att maken dött under oklara omständigheter och att Kyle och dottern nu ska resa hem till New York med makens kista ombord på samma plan.
Nästa stora händelse är att Kyle vaknar efter en tupplur när planet är i luften och konstaterar att dottern är borta. Puts väck. Hon börjar leta, men ingenstans på planet går flickan att finna. Ingen annan tycks ha sett henne gå ombord heller och ganska snart börjar flygplansbesättningen att tycka att Kyle är koko och besvärlig. Förmodligen är dottern död och kvinnan psykotiskt sörjande och väck i skallen, verkar de anse.

Det finns ju inget sätt för manusförfattarna att ta sig ur denna spännande inledning med hedern i behåll.
Om morsan är koko blir filmen blir kort och utan spännande vändning, för den misstanken väcks tidigt.
Om morsan är utsatt för en djävulsk och hyperavancerad komplott där ingen möda sparats på att få henne att verka koko så är det en omänskligt krystad handling.

Jag förstår att Jodie Foster måste ha mat på bordet, men görs det verkligen inga andra filmer i Hollywood som hon kunde få vara med i? Och fanns det ingen enda inblandad som under arbetet med hela denna påkostade produktion kunde ha hostat diskret och sagt det som så tidigt blir uppenbart för publiken - "det här håller inte".

Filmen är minst sagt fånig och krystad. Det finns så många logiska luckor och långsökta vändningar att man vrider sig av pinsamhetsvånda. Ändå tror jag inte att så många har så värst höga krav på en genomsnittlig actionrulle.

Finns det nåt förmildrande med denna film?
Ja, man kan glädjas åt att Sean Bean (som spelar flygkaptenen) inte dör efter tio minuter, vilket han gjort i typ alla filmer jag sett med honom de senaste fem åren. Go Sean!

De skäggiga arabiska passagerarna med vilt stirrande blickar, säckiga kläder och skyldigt beteende är inte flygplanskapare, utan helt vanliga människor som åker flyg. Snacka om att manusförfattaren sticker ut hakan.

- Mia Gustavsson


JUST LIKE HEAVEN i regi av Mark Waters (DVD)

(1.31, RomKom, 2005)

Denna söta romantiska komedi med rosafluffets okrönta drottning, Reese Witherspoon, i huvudrollen är som många andra filmer i denna genre - söt, förutsägbar och oförarglig. Men jag har en märklig fäbless för denna typ av simpel underhållning. Lite förvecklingar, lite kärlek och ett lyckligt slut. Man kan andas ut. De två fick varann ändå till sist. Och universums ordning är återställd. Kärleken övervinner allt.

I den här filmen finns det mer än vanligt att övervinna.
Arbetsnarkomanen Elizabeth (Witherspoon) är läkare och tillbringar all sin vakna tid på sjukshuset. Romantik och män hinns inte med, trots att hennes syster försöker para ihop henne med olika karlar.
David (Mark Ruffalo) är å andra sidan knäckt av en kärlekstragedi några år tisigare och är minst av allt intresserad av att inleda nåt nytt förhållande. Men så möts de två. På ett oväntat sätt.
Han hyr en lägenhet i andra hand, och hon dyker upp och undrar vad han gör i hennes lägenhet.
Han tror att hon är ett spöke. Hon är säker på att hon inte är död.
De irriterar sig på varann, men efter ett tag uppstår intresse och varma känslor. Det finns bara ett problem, finns Elizabeth verkligen på riktigt?

Det finns som sig bör inte direkt nån sprakande sexuell attraktion mellan huvudpersonerna. Det är familjevänligt, gulligt och romantiskt.
Hemvävt och myspysigt. Riktigt roligt också då och då, faktiskt.
För det finns ju givetvis en del bikaraktärer vars enda uppgift är att se till att det också blir humor i filmen. Davids kompis psykologen, Elizabeths dryge läkarkollega och det flummiga medium David springer på när han ska utöva exorcism för att få lägenheten för sig själv, är några av dessa.

Visst skulle man kunna vara magsur över den här banala filmen, men jag har ganska svårt att vara det faktiskt. Jag myser och fnissar och tycker att allt det där romantiska dravlet är ganska underhållande. Och det är onekligen lite mer skruvat än den genomsnittliga romantiska komedin.

Filmen baseras på den franskättade författaren Marc Levys succéroman "Om det ändå vore sant" från 2001. (Läs Bulldozers recension av boken här.) Som alltid när Hollywood är inblandat så verkar man inte vara helt trogen förlagan.

- Mia Gustavsson


CAST AWAY i regi av Robert Zemeckis (Tv)

( 2.23, Drama, 2000)

Hollywoods egen gullgosse Tom Hanks spelar den enda huvudrollen i detta moderna Robinson Crusoe-drama.
Om man inte räknar en wolleyboll som en fullvärdig motspelare då...

Chuck Noland (Hanks) är väldigt bizzi-bizzi och lägger ner alldeles för mycket tid på sitt jobb som nåt slags chef på budfirman FedEx. Han är i det närmaste besatt av att buden ska levereras i tid. Resultatet blir att han försummar sin flickvän Kelly (Helen Hunt). När han än en gång väljer jobbet framför henne råkar planet han reser med krascha nånstans i Stilla Havet. Chuck hamnar som enda överlevande på en öde ö och måste anpassa sig till en tillvaro helt skild från sitt vanliga liv. Och han genomgår en "själslig resa" där han inser att han gjort helt fel prioriteringar i livet. Det som håller honom uppe är tanken på återförening med Kelly och att han ska leverera det sista Fed Ex-paketet som flutit i land på ön. Suprise!
Sen får man se ungefär de scener man kan förvänta sig:

* Chuck blir mager, skitig och skäggig och gör skor av tygtrasor
* Chuck försöker göra upp eld, men inser att det är svårare att göra det genom att gnida pinne än att tända med tändstickor (här får du gissa om han till sist lyckas och om den mödosamt skapade brasan i så fall oturligt slocknar)
* Chuck tittar på foto av sin flickvän och är olycklig över att han inte insåg vad som var viktigt i livet
* Chuck har svårt att få upp sin kokosnöt
* Chuck går på upptäcktsfärd och inser att han är jätteensam på ön. Jätteensam verkligen
* Chuck skriver "HELP" med stora bokstäver på stranden men de sköljs bort av vågorna.
* Chuck ser en gång på fyra år ljuset från ett skepp på havet och tror att han ska bli räddad, men de ser inte honom
* Chuck hittar på ett sätt att räkna dagarna
* Chuck får en kompis som han kan prata med
* Chuck får en snilleblixt och bygger en flotte av ditt och datt

Förutom att hans bästpolare är en wolleyboll han kallar Wilson och att han utövar dentalkirurgi med en upphittad skridsko så finns det inte särskilt mycket i hans övistelse som man inte sett i liknande filmer förut.
Utan att avslöja för mycket (för det har trailern redan gjort) så kan man säga att Chucks misär till sist får en ände och han återvänder till civilisationen. Denna del av filmen är om möjligt än mer plågsam än Chucks enahanda kamp för överlevnad på ön. Sensmoralen dunkas in med slägga.

Filmen har fått blandad kritik. En del har ropat "Oscar!" och andra "Wilson!".
Jag tycker att flygkrasch-scenen är väldigt läskig och välgjord, men tycker att en bra grundidé sänks av "man på öde ö"-klyschor och amerikansk pretto-pekpinnar i "Carpe diem"-tradition.

- Mia Gustavsson


GOOD BYE, LENIN! i regi av Wolfgang Becker (DVD)

(1.56, Komedi, 2003)

En tysk komedi om DDR och murens fall. Det låter ju lika sexigt som pölsa, men är faktiskt en fullträff.

Alex växer upp med sin mamma och syster efter att pappan hoppat av till Väst. Mamman är efter det fanatisk och hängiven socialist och deltar ivrigt i samhällsbyggandet på alla plan. Bland annat genom att som en god "kamrat" författa brev till olika myndigheter för att förbättra det socialistiska samhället.
När oroligheter utbryter i oktober 1989 och Alex är ute på gatorna för att demonstrera får mamman syn på honom, chockas, får en hjärtinfarkt och hamnar i koma.

Under tiden omvandlas landet totalt. Berlinmuren rivs och socialismens fall är ett faktum. Då vaknar mamma till liv i sjuksängen. Men så svag att minsta chock kan orsaka hennes död. Att kapitalismen vunnit och Coca Cola, IKEA och stormarknader brett ut sig är något Alex är övertygad om kommer att krossa mamman. Tänk om hon får veta att hennes dotter jobbar på Burger King och hennes son installerar paraboler så att östtyskarna kan få se komersiell tv. Alltså finns bara ett sätt att lösa det hela.

Alex är fast besluten att hans mamma ska få leva i tron att allt är som förr, så han lägger stor ansträngning på att förvandla lägenheten till ett museum över flydda tider, och hålla alla nyheter och nymodigheter borta från mamman. Det blir ett hårt jobb som i viss mån också ifrågasätts av hans syster och hans fästmö.
Lögnerna blir allt mer invecklade och han lejer till och med sin filmintresserade kollega för att spela in fejkade nyhetsinslag som ska förklara alla samhällsomvälvande saker, som mamman ändå får nys om, på ett sätt som framställer socialismen som det enda rätta.

Trots att han får veta att mammans starka engagemang har en annan bakgrund än han trott och att sanningen om pappan är en annan än den han fått veta sen han var liten så fortsätter han med sitt projekt.

"Good bye, Lenin" är inte bara en underhållande komedi, utan också ett gripande familjedrama och en historisk samtidsexposé som berättar mycket om hur livet i Öst såg ut under kalla kriget.

Feel good har aldrig fått grå betong och trabant-bilar att se så charmiga ut.

- Mia Gustavsson


KIM NOVAK BADADE ALDRIG I GENESARETS SJÖ i regi av
Martin Asphaug (DVD)

(1.32, Drama, 2005)

Filmen bygger på Håkan Nessers deckare med samma namn. Jag var väldigt förtjust i boken, men filmen lämnade inte riktigt samma djupa intryck efter sig. Ändå är den en helt ok svensk film, trots ofog med tillbakablickar och dubbel voice over. Den är mycket tidstrogen och trots vissa svårigheter med att återge Nessers speciella ton så lyckas den ändå relativt väl med att berätta en historia som mer är en coming of age-berättelse än en mordgåta.

En sommar i början på 50-talet tillbringar de två fjortonåriga klasskamraterna Erik (Anton Lundqvist) och Edmund (Jesper Adefelt) sitt sommarlov i Eriks familjs stuga, kallad Genesaret.
Eriks bror, den blivande författaren Henry (Jonas Karlsson), är satt att se till pojkarna. Med sin skinnjacka, sina skrivmaskin, sin Lucky Strike i mungipan och sina eskapader med damer blir hans förehavanden ett spännande inslag i pojkarnas tillvaro. Lite för spännande visar det sig.

När den vackra lärarinnan Ewa, som de båda pojkarna haft som vikarie i skolan och blivit hemligt kära i, visar sig vara Henrys hemliga damsällskap blir allt komplicerat. Ewa (Helena af Sandeberg) är nämligen förlovad med en våldsam idrottsman som håller henne i hårda tyglar.

Cancer, Kärlek, Knulla, Döden.
Det är orden som mal i Eriks huvud. Saker som styr denna vackra sommar vid "Genesarets sjö" då han och Edmund tvingas lämna barndomens Biggles-böcker och lek med tågbanor bakom sig och bli vuxna på riktigt.
Döden är ett påtagligt faktum för Erik, vars mamma ligger på sjukshus döende i cancer, och än mer konkret när en mördad person hittas i närheten av stugan och polisen förhör dem alla.
Den första kärleken och nyfikenheten på sex väcks med Kim Novak-kopian Ewa Kaludis ankomst i hans liv.

En välkomponerad berättelse där den bitterljuva doften av bekymmerslöst sommarlov mer och mer överskuggas av en annalkande katastrof. Genomgående bra skådespelarinsatser, med ett särskilt plus till Jonas Karlsson, som står ut lite extra.

- Mia Gustavsson


MOT VÄGGEN i regi av Fatih Akin (DVD)

("Gegen die Wand",1.57, Drama, 2004)

Tysk film är på frammarsch. Det här dramat är en av de filmer som hittat fram till biograferna i Sverige också. Faith Akin anses vara en av Tysklands mest spännande nya regissörer och filmen belönades med guldbjörnen vid Berlins filmfestival och har vunnit flera andra priser.

Den här filmen påminner mig mycket om de bästa av von Triers filmer. Det är ett svart drama om destruktiva och desperata människor som förgäves försöker kämpa sig genom svårigheter och uppnå något slags lycka. Men det är också ett försök att ömsint och melankoliskt skildra kärlek mellan trasiga själar.

Cahit är en alkoholiserad medelålders man med turkiskt ursprung som lever hårt och destruktivt med droger, sprit, slagsmål och tillfälliga relationer. Han jobbar som diskplockare på en klubb och ser ingen mening med sitt liv. Till sist försöker han ta livet av sig genom att krascha sin bil.
På psyket träffar han den mycket yngre Sibel. Också hon med turkiskt urspung. Hon är sprudlande, levande och med stor aptit på livet, men har ändå försökt begå självmord. Hon är hårt hållen av sin familj, och har ingen frihet alls och hon ser ingen mening med att leva ett begränsat liv där hennes pappa och bror håller stenhård koll på henne och letar efter en lämplig turkisk man att gifta bort henne med.

Hon försöker övertala Cahit att gifta sig med henne. Ett skenäktenskap som gör henne fri, samtidigt som han får nån som sköter om hans fallfärdiga kvart, lagar mat och ger lite tillskott till den ständigt sinande kassan. Han avvisar henne först, men fattar ändå något slags sympati för henne och går med på det hela.

Till en början fungerar deras arrangemang som tänkt. Sibel får äntligen göra allt hon vill. Gå på klubb, dansa hela natten, pierca sig, ha sex med vem hon vill. Chait smittas av hennes livsglädje och lever upp i hennes närhet. Men snart inser han att han vill ha Sibel för sig själv, och när de inleder en sexuell relation förändras allt. Kärleken är ömsesidig, men förtärande. De skiljs åt, och möts igen. Dras till varann över tid och rum.

Filmen berör starkt. Stannar kvar. Lämnar en sugande känsla i magen.

Dessutom, hur kan en film med Depeche Mode i soundtracket vara annat än bra?

- Mia Gustavsson


STOCKHOLM BOOGIE i regi av John och Kalle Lindgren (Annat)

(1.18, Komedi, 2005)

Det är svårt att säga nåt om den här filmen eftersom jag inte riktigt bestämt mig för om den är riktigt, riktigt kass, eller om den är så dålig att den på nåt sätt blir små-charmig.
Det är en grabbig film om grabbig vänskap, strösslad med dunka-i-ryggen-mentalitet och brothers to the end-klyschor. Tjejer är mest nåt som kan komma emellan och förstöra den sanna och äkta vänskapen mellan två män, men ändå nåt som verkar styra hela deras värld. De är helt enkelt i händerna på filmens kvinnor.

Handlingen utspelas en sommarnatt i Stockholm. Jerka och Hoffe, kusiner och bästpolare, är ute på galej. Driver omkring, träffar polare och raggar på tjejer. Jerka har halvt om halvt gjort slut med sin tjej Terese, som inte riktigt vill släppa taget. Hoffe vill fira detta, då de två aldrig gillat varann, medan Jerka är en velig mes som varken säger bu eller bä egentligen. På väg till en fest raggar Hoffe upp snygga Nathalie som hänger med dem till förfest på utsiktsberget, via utomhusfest till nattbad. Både Jerka och Hoffe blir tända på denna blonda snyggbrud och vänskapshotande konkurrens om hennes gunst uppstår. Samtidigt är Terese på krigsstigen och jagar Jerka genom stan med hjälp av en kille med bil som hon raggat upp på en bensinmack.

Jag förstår att tanken är att allt ska vara så där galet och skoj och ändå handla om kärlek och vänskap. Men karaktärerna är ytliga och korkade och relationerna världsfrånvända papperskonstruktioner. Den "psykotiska" Tereses drivkraft förklaras aldrig. Hon är bara en galen brud som de småfnittrande flyr ifrån. Den vackra överklass-tjejen Nathalie hade i verkligheten aldrig hängt med en omogna tönt-duon eller blivit kär i nån av dem. Och Tereses riddare, den hunsade tjockisen som älskar sin bil, är bara en fånig karikatyr.

Jag tror jag just bestämde mig för att det här är en riktigt, riktigt kass film.

 

- Mia Gustavsson

 

Bulldozer


 
> maila crew@bulldozer.nu