[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> läst - bok - recension - Ur filmhyllan 7


Det senaste ur filmhyllan

Under rubriken "Ur filmhyllan" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nysläppta och äldre filmer. Klassiker, favoriter sedda om och om igen, eller DVD:er man önskar man aldrig hyrt eller aldrig bänkat sig framför TV:n eller i biofåtöljen för.
Högt och lågt ur alla genrer.

FREAKY FRIDAY i regi av Mark Waters (Tv)

(1.33, Komedi, 2004)

Då och då fastnar man framför TV:n och finner sig kikande på en film som man aldrig i helvete betalat för att se, och när det är gratis så känns det inte som ens egentliga filmsmak och kvalitetskrav betyder så mycket. "Freaky friday" var en sån film för mig.

Det finns en oändlig mängd filmer som har ungefär samma tema. Genom magi, ogenomtänkta önskningar eller misslyckade experiment hamnar någon i en annans kropp och kan därmed få uppleva hur det är att vara äldre/yngre, svart/vit eller man/kvinna. Eller kanske att vara en tvärhand hög, kunna läsa tankar eller vara osynlig. Temat kan varieras i oändlighet, beroende på målgrupp. Det här är en typisk familjefilm som ska få alla att inse att man ska bry sig mer om sin familj och säga "I love you" till dem då och då. Annars kan det gå illa, och man kan få lära sig en hård läxa genom kinesisk trolldom.

I "Freaky Friday" är det stressade mamman Tess och tonårsdottern Anna som genom magi inte bara får prova på att vara i varandras kläder, utan också bokstavligen i varandras kroppar.

Märkligt nog visade sig detta vara en riktigt underhållande förväxlingskomedi som utan problem avverkade varenda klyscha om förhållandet mellan tonårsdöttrar och deras mammor. Men man köper det!
Jamie Lee Curtis är riktigt, riktigt bra som tonårig i mammakropp, och Lindsay Lohan gör också bra ifrån sig som tonåringen som desperat försöker slippa hångla med mammas pojkvän.

Allt slutar förstås lyckligt med att de bråkande parterna fått en större förståelse för varandras liv och känslor. Och jag har fått en och en halv timmes kravlös underhållning alldeles gratis.

- Mia Gustavsson


ULTRAVIOLET i regi av Kurt Wimmer (DVD)

(1.24, scifi/fantasy, 2006)

Att vara sciencefiction-fan är att ständigt se filmer som man verkligen vill gilla, men bli besviken gång på gång. Få filmer på tvåtusentalet har illustrerat detta lika tydligt som "Ultraviolet". Visst, man ska inte sticka under stol med att man är en idiot om man inte inser att Milla Jovovich medverkan är ett tydligt tecken på att det kommer vara skräp. Men att den skulle vara så usel som den faktiskt är, är svårt att greppa.

Grundpremissen är ändå rätt habil. Kvinnlig supersoldat kickar ofantliga mängder arsle i dystopisk polisstat. Det funkade för Charlize Theron i "Aeon Flux", men Milla faller lika platt på ansiktet här som när hon gestaltar Jeanne d'Arc. Manuset är hattigt, skådespeleriet är uselt och specialeffekterna är löjeväckande. Är man duktig eller dum nog att lida den här soppan till sitt slut framstår det som om man sett pilotavsnittet av en TV-serie som barmhärtigt nog stoppades.

Att Kurt Wimmer före han kräktes ur sig den här soppan producerade Bulldozerfavoriten "Equillibrium" gör fysiskt ont för hela redaktionen.

Blanda för allt i världen inte ihop den här hopplösa smeten med den brittiska TV-serien med samma namn även om du gärna vill göra kopplingen då båda har vampyrer med i handlingen.

- Harald Åberg


MARIE ANTOINETTE i regi av Sofia Coppola (Bio)

(2.03, Drama, 2006)

Sofia Coppola har en del att leva upp till. Inte bara för att hon är den store (i ordets alla bemärkelser) Gudfadern-regissören Francis Ford Coppolas dotter. Nej, kanske mer för att hennes två tidigare filmer väckt sån uppmärksamhet. Debuten "Virgin Suicides" är något av den kultfilm och hennes andra film "Lost in translation" vann en Oscar.
Så när det blev klart att hennes tredje långfilmsprojekt skulle bli filmatiseringen av Antonia Fraisers biografi över den franska drottningen Marie Antoinette, höjdes ett och annat ögonbryn.

I huvudrollen som den österrikiska prinsessan Marie Antoinette ses Kirsten Dunst. Hon gifts i tonåren bort med den franske prinsen Ludvig som senare blir kung Ludvig XIV. Det unga nygifta paret skildras som två bortkomna tonåringar som har ytterst lite gemensamt och ännu mindre privatliv. Bristen på de förväntade arvingarna förklaras med makens sexuella tafflighet.
Den frustrerade prinsessan, som är omskvallrad och påpassad, kastar sig istället in i en orgie av bakelser, kläder, champagne och fester. Och sedemera i armarna på den unge svenske adelsmannen Axel von Fersen.
När folket gör uppror och den franska revolutionen står för dörren, så slår Coppla igen den innan vi fått se bakelse-drottningens vandring till giljoutinen. Med andra ord är det en berättelse som slutar där andra skulle ha börjat.

Filmen är förödande vacker med fantastiska kostymer, vackert foto och ackompanjerad av en charmigt anakronistisk filmmusik bestående av punkpop från 1980-talet. Men ganska lite av flickbrudens liv och leverne förmår beröra. Hon skildras som en bortskämd, osäker och uttråkad överklassbrud med för mycket pengar och för många skor. Någon som fångats i ett liv hon inte valt och som gör revolt genom konsumtion och dekadens.
Filmen är som en överdådig rosa bakelse som lämnar en sötsliskig eftersmak och inte mättar mer än för stunden.

- Mia Gustavsson


CLIFFHANGER i regi av Rennie Harlin (DVD)

(1.48, Action, 1993)

Höga berg, modiga bergsklättrare och skoningslösa skurkar är några av ingredienserna i den amerikanska actionfilmen "Cliffhanger" från 1993. Filmen är signerad Rennie Harlin, och är precis så orealistisk och absurd som en riktig actionrulle ska vara.

Det handlar om bergsklättraren Gabe Walker (Sylvester Stallone) som jobbar som livräddare i Klippiga bergen. När hans kollega och vän Hal Tucker blir strandad på en av de högsta topparna tillsammans med sin flickvän blir det Gabe som ska undsätta de båda. Det borde ha varit ett rutinjobb. Men allt går fel. Hals flickvän dör under räddningsförsöket, och Hal kan inte förlåta Gabe. Vad värre är – Gabe kan inte förlåta sig själv och han håller sig borta från allt vad berg heter under flera månaders tid.

När han till sist kommer tillbaka är det enbart för att hämta det sista av sina saker hemma hos forna flickvännen Jessie. Men så blir han ombedd att hjälpa Hal att undsätta en grupp människor som fastnat på berget i snöstormen. De båda är fortfarande bittra fiender efter det som hände med Hals flickvän, men när det visar sig att de som nu behöver undsättning är hänsynslösa och blodtörstiga skurkar inser de att deras vänskap är mer hållbar än de trott.

Cliffhanger är en verklig klassiker i sin genre.
Muskulöse Sylvester Stallone hänger från klipporna i kortärmad t-shirt mitt i snöstormen, och han klarar galant av den ene efter den andre av de skurkar han ställs inför. Till sin hjälp har han sin forne vän, sedermera fiende Hal, spelad av alltid lika utmärkte Michael Rooker, och den obligatoriska söta flickan, som är nästan lika duktig som grabbarna men givetvis späd och ljuv.

Skurkgänget är en sammansatt grupp av diverse psykopatiska galningar, ledda av en härligt cynisk John Lithgow. Men trots att de är beväpnade till tänderna har ingen av dem en chans mot Stallones tappre hjälte.

Kort sagt – det här är den ultimata actionfilmen. Ytterst lite hjärna, men desto mer våld, blod och jargong. Och det är faktiskt förbaskat underhållande!

- Bitte Assarmo


A SCANNER DARKLY i regi av Richard Linklater (DVD)

(1.36, Sci-Fi, 2006)

Alla som kan sin Sci-Fi filmhistoria vet att Philip K Dick-filmatiseringar är bland det svåraste man kan göra. Dicks introspektiva verklighetsifrågasättande berättelser tenderar till att bli tämligen obegripliga på film. Oftast har manusförfattare och regissörer gjort det lätt för sig och bara tagit delar av grundkonceptet och improviserat över det. Oftast blir det bra. Som "Blade Runner", "Minority Report" eller "Total Recall". Ibland lyckas filmbolaget casta en riktig träbock i huvudrollen, som i "Paycheck", och ibland gör man en så trogen adaption som möjligt vilket bara leder till förvirring och obegripligheter, som "A Scanner Darkly" även med en träbock (Keanu Reeves) i huvudrollen.

Det finns många coola grejer med "A Scanner Darkly", till exempel är hela filmen rotoscopad och cel-shadad vilket får den att se ut som en rörlig serietidning. Dessutom är storyn ganska nära originalet, tyvärr resulterar det i en ganska rörig film (eftersom originalet handlade en hel del om droger så är det väl i sin ordning, men i slutändan känns det som att sitta och försöka hänga med i en William S Burroghs-roman.)

Keanu Reeves är dock bara ett problem, alla andra karaktärer i filmen lyser starkare än Keanu, vilket gör att man hela tiden undrar vem sjutton som är huvudpersonen egentligen.

"A Scanner Darkly" är värd att se eftersom den är snygg och har en del riktigt coola visuella lösningar, men jag önskar verkligen att den istället hade varit värd att se eftersom den var bra.

- Harald Åberg


FREEDOMLAND i regi av Joe Roth (DVD)

(1.48, Drama-thriller, 2006)

Man tror att två etablerade skådisar som Julianne Moore och Samuel L Jackson ska borga för någon slags kvalitet, men filmen "Freedomland" är en oengagerande soppa med rörigt berättande, oklart syfte, obegripliga karaktärer och långa transportsträckor.

Med tanke på den dramatiska grundstoryn är det märkligt att filmen lyckas vara så långtråkig.

Huvudpersonerna är polisen Lorenzo (Jackson), som mest verkar vara nåt slags förvirrad stöd-pappa till alla invånarna i stadens svarta förort, och den före detta narkomanen och white trash-bruden Brenda (Moore), som jobbar på ett dagis i området.

När Brenda blodig kommer in på akuten och hävdar att hennes bil, med den sovande 4-årige sonen i baksätet, blivit kapad av en svart man, blir polispådraget stort. Snart har området spärrats av och invånarna där känner sig påhoppade. Rasmotsättningarna börjar jäsa. Inte blir det bättre av att Brendas bror är polis i ett annat "vitt" distrikt och verkar vilja gå in med alla sina white boys i ghettot och spöa sanningen ur alla misstänkta "brothers".

Lorenzo yrar stressat runt, inhalerar sin astma-medicin, åker och hälsar på sin son i fängelset, jiddrar med en militant förening för försvunna barn och försöker pressa ur mamman "sanningen" om sonens försvinnande.
För att uppväga bristen på berättarteknik har man lagt allt för mycket energi på stämningsskapande slow motion, stråkar och konstnärligt foto. I en thriller som utspelas i ghettot känns det lätt malplacé.

Tyvärr är filmen så virrig att man knappt orkar vakna till de sista tio minutrarna när nåt äntligen blir begripligt. Det som ska vara gripande och engagerande blir till en gäspning och ett trött "jaha".
Undvik!

- Mia Gustavsson


CASINO ROYALE i regi av Martin Campbell (DVD)

("Casino Royale 007", 2.19, Action, 2006)

James Bond ska förnyas och föryngras, och därför har man i rollen för superagenten castat Daniel Craig, som ser pensionsfärdig ut redan från början. Smart drag. Dessutom har man bestämt sig för att man ska vara lite mer på och hipp och fånga upp trender i tiden.

Det är därför den här filmatiseringen av den allra första Bond-boken har bytt ut Baccarat mot Poker och låter den första skurken fly undan Bonds rättmätiga vrede med hjälp av Le Parkour. Vilket givetvis bara gör filmen larvig.

Det är synd, jag skulle vilja gilla "Casino Royal", på många sätt känns det som en bra idé. Förnya Bond, börja om på ny kula och ta honom in i tvåtusentalet. Men genomförandet är slarvigt, berättandet vekt och klippningen usel. De facto är Casio Royal aldrig mer än en "ok" actionfilm, vilket är helt fel kategori för Bond. En Bondfilm måste presenteras med värme och humor, även på denna sidan tjugohundra.

- Harald Åberg


RIVER KING i regi av Nick Willing (DVD)

(1.46, Drama-thriller, 2005)

Denna kanadensiska dramathriller baseras på Alice Hoffmans roman med samma namn. I en sömnig och idyllisk småstad hittas en pojke drunknad i floden. Han visar sig vara elev på den exklusiva internatskolan i närheten. Den lokale polisen Abel Grey (Edward Burns) kopplas in på fallet och får snabbt intrycket av att det finns saker bakom händelsen som skolan vill dölja. De uppmålar den döde ynglingen som en deprimerad enstöring som tagit livet av sig, men Abel vägrar tro på den versionen. Han blir personligt engagerad i fallet och rotar mot sina kollegors och sin chefs vilja vidare på egen hand. Han tar en kvinnlig lärare på skolan till hjälp, liksom den döde pojkens enda vän.

Det är svårt att få grepp om filmen, som dessutom har en del övernaturliga inslag som ytterligare förvirrar en redan ganska spretig historia. Abels bakgrund och familjesituation, liksom hans spirande romans med foto-lärarinnan och ortsbefolkningens undfallenhet mot skolan är flera lösa trådar som tillsammans med själva utredningen av dödsfallet gör allt än mer rörigt. Ändå har filmen ibland en drömsk och melankolisk ton som gör att man fångas. "De blodröda floderna" meets "Den hemliga historien" med ett stänk "Ondskan" och "Döda poeters sällskap". Fast ändå inte alls.

Eftersom filmen är så svår att få grepp om vet man inte heller riktigt vad man ska tycka om den efteråt. Den känns mer som ett avsnitt i Tv-serien "Abel Grey - landsortspolisen" där man kommer att få veta mer i nästa avsnitt om den mystiska internatskolan, hur det går i konflikten med den korrupte kollegan, om han får till det på allvar med fotofröken och om hans barndomstrauma släpper taget och han får en bättre relation till sin barska pappa.

Vad som egentligen orsakade pojkens död känns som en tunn bihistoria, precis lagom för första avsnittet.

- Mia Gustavsson

 

Bulldozer


 
> maila crew@bulldozer.nu