[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - Göteborgs filmfestival 2003 - recension - The heart of me


The heart of me

Ur "The heart of me"Regissör: Thaddeus O'Sullivan
Land: Storbritannien
Språk: Engelskt tal
Längd:
1.36
År: 2002

Salong:
Chalmers igen. Noterade återigen hur lite benutrymme det finns mellan stolsraderna. Jag är ändå en kort person med korta ben och jag har svårt att hitta en bekväm sittställning där benen inte domnar bort.

Förfilm:
Här hade de helt glatt klämt in en 20-minuters förfilm som inte var förannonserad.
Visst är det kul med kortfilm, men eftersom många har tajta tidsscheman och kort om tid att ta sig mellan visningarna är det typiskt en sån sak som kan sabba en hel kväll.
Både för de som drabbas och andra. De två tjejerna längst ut på min rad ägnade nämligen halva filmen åt att bråka om hur detta oväntade tillägg skulle komma att sabba deras planering.
Det var också folk som gick när det återstod 20 minuter av huvudfilmen, vilket förstås var störande. Säkert för dem, men också för oss andra.
Fet bakläxa till de ljushuvuden på filmfestivalen som borde veta bättre än göra såna programändringar!

Förfilmen "Bollongfärden" i sig var förvisso en småkul och naivistiskt tecknad historia om myrornas första luftbollong-expedition...just det bollong, inte ballong...lite "Ingenjör Andrés luftfärd" över det hela.

Om filmen:
Filmen är extrainsatt under rubtiken "Bonusfilmer" och finns alltså inte med i grundprogrammet. Filmen är baserad på Rosamond Lehmanns bok "The Echoing Grove".

Handling:
Handlingen i "The heart of me" utspelar sig i huvudsak i 30-talets England och fokuseras på ett uppslitande triangeldrama som splittrar en familj.
Överklass-systrarna Madeleine (Olivia Williams) och Dinah (Helena Bonham Carter) älskar samme man. Problemet är bara att han är gift med den ena av dem och kommer efter några år på att han nog älskar den andra.
Hustrun Madeleine är den ordentliga, plikttrogna och småtrista systern, medan Dinah är den frimodiga, oberäkneliga och passionerade. Det märks genom att Madeleine är elegant sval medan Dinah klär sig färgglatt, har en lesbisk väninna och målar tavlor. Kanske lite väl klyschigt?
Rivaliteten finns hur som helst där redan från början.
Det dröjer inte länge innan den blir värre.
Den stadgade familjefadern Rickie (Paul Bettany) behöver knappt ens lockas från den äkta bädden in i svägerskans famn, utan kastar sig villigt i sin opassande älskarinnas armar. Rickie och Dinah är provocerande oförsiktiga med sin relation, vilket bland annat resulterar i att Dinah blir gravid. Madeleine är provocerande ovillig att erkänna sitt olyckliga äktenskap eller ens börja misstänka sin mans otrohet. När Rickie är på väg att bli pappa och morbror på ett bräde är det dags att bekänna färg. Vilken syster skall han välja?

Vi möter systrarna igen. Tio år senare. Deras mor har just begravts och hennes sista önskan var att de två döttrarna skulle sluta fred.
I tillbakablickarna får man långsamt hela händelseförloppet klart för sig och vilka uppoffringar de båda gjort för kärleken till Rickie.

Engelsmännen är helt outstanding i den här filmgenren.
Bitterljuva kärlekshistorier med undertryckt passion och tragiska omständigheter som skiljer de älskande åt. Allt med doft av en svunnen tid då saker styrdes mer av plikt och konvention än av passion.
Oftast brukar vi se Bonham-Carter i krinolin, men här är det mer hud och mindre kyska blickar eftersom vi kommit in på 1900-talet. Men det är samma tragiska historia och samma olyckliga, bräckliga Bonham-Carter som i "Ett rum med utsikt", "Howard's end" och "Duvans vingslag".
Ibland stör det mig att hon gör sin paradroll igen, ibland inte.

Till filmens kvaliteter kan räknas att alla tre karaktärerna är komplexa och att man därför inte självklart kan ta parti för någon. I olika skeden av filmen är det olika personer som vinner sympati. Inget är helt svart eller vitt.
Naturligtvis är skådespelarna mycket bra. Jag undrar bara var de gjort av Anthony Hopkins. Kunde han verkligen inte ha fått spela nån gammal onkel eller nåt? En brittisk kostymfilm är ju inte komplett utan honom.
Även om Bettany har sina ljusa stunder så är det största mysteriet i filmen ändå varför dessa två attraktiva kvinnor slåss med näbbar och klor om en så blek, fräknig, rödblond, halvstel kostymnisse. Han är inte direkt passionerad eller sexig, ändå väcker han så heta känslor att de båda är beredda att offra allt för honom.
Kanske var inte Julian Sands eller Colin Firth lediga...


Innehållsförteckning:
En dikt av William Blake
Andra världskriget
Längtan
Passion
Drinkar
Drakflygning
Missförstånd
Dödsfall


Mia Gustavsson : 03-01-29

 


 
> maila crew@bulldozer.nu