[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - revy - recension - Kasinofeber


Galenskaparna när de är som bäst

"Kasinofeber" - Revy på Lorensbergsteatern,
Göteborg 5/10 2002 - 15/3 2003

I lördags hade "Kasinofeber" premiär.
Det är en feberhet sanndröm med sjukhusromantik, spelmissbruk och Galenskaparna och After shave.
"Kasinofeber" är Galenskaparnas kanske åttonde stora revy.
Fast det är egentligen ingen revy.
Det är en helkvällsföreställning. Eller en rockopera. Eller en fars med djup. Eller lättsamt musikalisk verklighetsflykt.
Men det är i alla fall roligt.

Premiären gick av stapeln i på Lorensbergsteatern i Göteborg och salongen fylldes av göteborgskt kändiskotteri.
Gamla vänner som inte visste att de kände varandra hälsar glatt.
Folk vinkar vilt och tävlar om att dricka mest gratischampagne med sugrör.
Alla är lite finklädda.
Några provskrattar i korridoren, andra klarar strupen och håller sig.

Ur "Kasinofeber"
Benny (Anders Eriksson) och Clemens (Jan Rippe) i "Kasinofeber"
© Kulturtuben Foto: Pelle Lund

Vi befinner oss i nedmonteringens och hopplöshetens Sverige och Galenskaparna guidar oss runt med humor, som vanligt.
Benny Krantz (Anders Eriksson) kommer för att inspektera lokalerna till sitt nya kasino - ett nedlagt sjukhus.
- Det här är inget sjukhus, det här är en mjukismardröm från sjuttiotalet.
Där stöter han på några människor som inte hunnit med i den nya tiden.
Acke (Per Fritzell) är läkare, eller egentligen vaktmästare som vill bli Robinson. Peggy (Kerstin Granlund) är sköterska, eller egentligen "sopastjärna" (det heter inte lokalvårdare längre). Hon är en bitsk och desillusionerad kvinna, som gärna hade fått ta lite mer plats på scen. Vilhelm (Knut Agnred) är sjuk - som vanligt - och Filip (Claes Eriksson) är deprimerad. Han är ensam, arbetslös, sömnlös, värdelös och hopplös, men på intet sätt humorlös.
- Jag vill inte gå hem, det är ingen hemma. Jag är ju här.

Ur "Kasinofeber"
Filip (Claes Eriksson) och Peggy (Kerstin Granlund) i "Kasinofeber"
© Kulturtuben Foto: Pelle Lund

Clemens, Jan Rippe, är inte bara stel socialdemokrat utan också överkörd.
Han hyser ett genuint politikerförakt och har tappat tron på sig själv och politiken
- Att vara eller inte vara en vara.
Han har dessutom låtit sig köpas av Göteborgs kanske meste entreprenör just nu, Benny Kranz, som är den samlade framtidstron.
Han är ITiden, snabb och individualiserad, en lyckad produkt av den nya samhällsordningen. Han har en cool mobiltelefon och är omnipotent.
- Stämpelklockan har stannat. Det är annan tid som går nu.

Plotten utvecklar sig från sjukhuskorridoren och tar många oväntade vändningar, byter skepnad och eskalerar till en neonskyltslysande Las Vegas-show innan den hittar tillbaks till sjukhuskorridoren.
Under tiden bjuds publiken frikostigt på alla sorters sjuk humor, temperaturhöjande musiknummer och spel på publikens förväntningar.
Claes monologer är små lysande stjärnor på en regntung himmel.
I första akten agerar han plötsligt nyhetsuppläsare som de borde vara.
I en protest mot det nya kasinot i andra akten läser han ett utdrag ur boken "spelmissbrukare" som är för bra för att finnas på riktigt.

Ur "Kasinofeber"
Jan Rippe, Knut Agnred och Per Fritzell som gruppen Ladyshave i "Kasinofeber"
© Kulturtuben Foto: Pelle Lund


I andra akten tänder det för övrigt till ordentligt.
Sjukhuset blir ett kasino, Peggy syns mer, allt går fortare och en kör hjälper till i mastodontmusikalavslutingen.
Jan Rippe gör en fantastisk insats som ladyshave-prinsessa.
Per Fritzell och Knut Agnred bleknar i jämförelse.
Tyvärr är deras mellansnack långdraget, fnittrigt och tråkigt. Men discopekoralen "Jag vill bli din flickvän" är bättre än verkligheten. (Afrodite).
Kanske kvällens bästa.

Det slutar som det börjar, nästan. Men när showen skall knytas ihop blir det så mycket snören att de trasslar in sig.
Kanske för att slutet inte är helt färdigrepeterat - fast det är nog inte hela sanningen, tyvärr. Men det gör ingenting, Galenskaparna gör sin grej, kan sin grej och de vet hur man gör. De har gjort den i tjugo år och aldrig blivit sämre.
Det blir de inte den här gången heller. "Kasinofeber" är som Galenskaparna, hemtamt men med fräschör.
Som en gammal pojkvän med ny frisyr.

"Kasinofeber" är mer av teater än de tidigare revyerna.
Det är kul att de vågar fortsätta utveckla sig, inveckla sig och gå vidare.
Claes Eriksson, som skrivit det mesta, vågar lyfta in lite mer svärta i humorn. Det ger tyngd åt samhällskritiken, som också får större plats.
Men även skämten får tyngd.
Ibland skymtar en filosofisk botten fram, som när Clemens har stått och funderat en lång stund och sedan frågar:
- Hur liten kan man bli innan man försvinner?
Ordvitsarna har blivit roliga aforismer - tänkvärda som aldrig förr.
- Snart kanske man inte finns om man inte är med i TV, kontrar Peggy.
Det växer fram tydliga paralleller mellan Claes Eriksson och Roy Andersson.
Två folkhemshumorister som genomskådat samtiden och visar upp den i alla dess ångeststinna löjlighet.

Galenskaparna har genom många års enträget och medvetet arbete, tagit plats som folklighetens egen lilla trädgårdstomte. Den positionen befäster de och speglar med sin folklighet det alldeles ofolkliga i samhället.
Galenskaparna är så lagom som det går, men på ett tillspetsat sätt.
De är gammeldags folkhemssvenska och skildrar om och om igen Sverige på lagomhetens yttersta spets.
De är så svenska att de omöjligt kan få något statligt kulturstöd alls. (integrationsprojekt premieras). Den enda kopplingen till integration i "Kasinofeber" är Vilhelm, vars far var Luxemburgare och mor Schweiziska. (Vilhelm håller också så ofta han kan högerhanden lagom instoppad mellan andra och tredje knappen i kavajen, likt en invandrad Napoleon.)

Föreställningen innehåller många soloprestationer, särskilt i sångnumren, kanske ett tecken på den nya individualiserade tiden?
Ensemblen är så hopklistrad efter tjugo år att de har råd att skippa lagspelet och göra långa dribblingar på egen hand. Men det innebär också att det ofta är en person som måste dra hela föreställningen framåt.
Det fungerar, publiken får mer av alla, men det är klart att det går tyngre att dra ensam än när alla hjälps åt.
Det blir lite segt - allt sitter inte lika bra som en gammal Macken-keps med uppåtböjd skärm.

"Kasinofeber" är väldigt lite fysisk teater, fysisk komik och fysik överhuvudtaget. De står mycket still på scen, för mycket.
Föreställningen blir som skådespelarna, stillastående.
De har inte riktigt hittat balansen mellan det nya, humoristiskt eftertänksamma och det gamla lättsmälta revytrampet.
Det enda som smälter in överallt är det gamla vanliga otippade ordvitsandet.
Inga kan som de klämma in/ut/fram vitsar på de mest konstiga ställen och få det till något helt naturligt.
Det är dessutom Per Fritzells födelsedag så vi stryker ett sträck över gnället och eftersöker tempo och rörlighet istället.
Publiken är nöjd och reser sig mangrant upp i slutapplåden (eller så vill de bara sträcka på benen tre timmar senare).

Innehållsförteckning:
Upphöjt studentspexande
Skratt som fastnar i halsen
Skratt som inte gör det
Inspiration från boken "No logo" av Naomi Klein
En stämpelklocka
Enarmade banditer
Spelmissbrukare
En orkester som byter om mellan varje nummer
En paus
Ödesmättad symfonirockavslutning
Galenskaparna och After shave
Men inte Peter Rangmar, tyvärr.



Karin Svenner : 02-10-06


 
> maila crew@bulldozer.nu