Motörhead
Hovet, Stockholm 2005-10-08

"We are motorhead. We play Rock'n'roll."
Så enkelt uttrycker sig Lemmy när hans tremannaband drar igång konserten på Hovet i ett furiöst tempo. som sen håller i sig mer eller mindre konstant.
Det här är ett band som ska ha all respekt för att alltid ha kört sin grej kompromisslöst. "Inferno tour" är inget undantag.

Tyvärr låter nästan allt likadant och det är mycket svårt att höra vad Lemmy väser om.
Korta låtar. Stenhårt. Snabbt, men med klara bluesinfluenser långt i bakgrunden.
Ljudnivån är den högsta jag upplevt hittills på en konsert och utan hörselproppar skulle det runnit blod ur mina öron.

De första eldsflammorna kommer när "Metropolis" spelas och "Over the top" sammanfattas med mangelmangel.
Kanske låter det som om det här inte är något att lyssna på för många, men mitt i alla instrumentala hastighetsöverträdelser och allt ångvältande, så kan man i raketfarten höra en hel del nyanser. "Dancin' on your grave" har sköna riff rakt igenom medan "Suicide" inte når så högt.
Kontraster och nyanser.

Under "Sacrifice" får jag uppleva ett av de vassare och längsta trumframträdandena någonsin.
I bandet spelar sedan länge svenske trummisen Mickey Dee, och som han gör det under trumsolot. Nedsläckt, allt ljus på trummorna. Det bankas, och i vilket tempo sen. Att han bara orkar!
Vid ett tillfälle känns det som baskaggarnas dova och hårda dunkande för varje smäll flyttar mig en halvmeter bort från scenen. I så fall hamnar jag till slut i Nynäshamn och rejält mörbultad dessutom. Underbart konsertögonblick hursomhelst och jag lyckas stanna kvar inne på Hovet i alla fall.

"Killed by death", kanske den bästa låttiteln nånsin, framförs som vore den en rasande, malande, sönderskjuten tiger. Det borde inte gå, men den är ännu i livet, jättetung och rent underbart livsfarlig.

Dags för extranummer och lite lugn.
"Whorehouse blues" framförs akustiskt med lite munspel, men lugnet varar inte länge. Först odödliggjord i "Hemma värst"-gängets vardagsrum, sen in på min telefonsvarare för att till slut spelas upp för mig här: "Ace of Spades". Det är motorgängets bästa låt och den håller även live.

Sammanfattningsvis:
Förvisso stilrent, men rätt banalt och enkelt. Egentligen rätt monotont och enahanda, men ändå känner jag mig nöjd efteråt.
Kan inte förklara det bättre än att jag sett ett band som vill ha det så här och att de gillar vad de gör.
Smittsamt värre faktiskt…

Innehållsförteckning:
Grymt snygg turnétröja
Herrar på damtoan
Tjejer i svart
Jag i golfkeps

Jörgen Krüsell : 05-10-11