[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - Göteborgs filmfestival 2003 - recension - My Voice


My Voice

Ur filmen "My Voice"Originaltitel: Nha Fala
Regissör:
Flora Gomes
Land: Guinea-Bissau
Språk: Portugisiskt/franskt/kreolskt tal, engelsk text
Längd:
1.30
År: 2002

Salong:
Kongressen måste vara den absolut sämsta salongen under filmfestivalen.
Stolar står utplacerade på ett plant golv, vilket gör att du kan ha en himla otur och vrida nacken ur led för att överhuvudtaget få se något av filmen.
Är du längre än medellängd ger vanlig anständighetskänsla att du kasar långt ner i stolen och därmed vrider din stackars ryggrad i en olämplig vinkel
Längst bak finns dock en liten minigradäng som alla festivalbesökare kastade lystna, och allteftersom den fylldes, aningen härskna blickar på.

Förfilm:
Ingen förfilm

Om filmen:
Ingår i kategorin fondfilmer. Jag måste erkänna att just Guinea-Bissau är en ganska så vit fläck på min afrikanska karta. Landet är också ett av de mindre i Afrika och var portugisisk koloni fram till 1974. Idag är det en republik med parlament och presidentval.

Handlingen:
Om man ska dra det riktigt kort så är filmen en musikal vars innehåll rör sig kring den unga Vita och hennes väg till kärlek och lycka. Hennes uppgift är att bryta den förbannelse som vilat på släktens kvinnor i generationer.

Musikaler är ju sällan några djupsinniga historier utan ganska grovt tillyxade, så också denna.
Den unga kvinnan Vita ska lämna sitt hemland för studier i Paris.
Hennes sista dygn i hemstaden och hemlandet är ett enda långt farväl till familjen och vännerna. Och till pojkvännen som tappert försöker beveka henne att stanna kvar. Han lovar till och med att gifta sig med henne och låta bli andra kvinnor. Men Vita har bestämt sig. Paris väntar.

Man får lätt intrycket att livet i Bissau (jag är iofs inte säker på om de är i huvudstaden men jag låtsas det…) är ganska behagligt. Detta trots att Vitas pojkvän skörtar upp rispriserna och att vi får följa en kamp om ett helgrillat djur på en likvaka. Två scener som knappast skulle kunna utspelas i ett välmående land (men så har jag aldrig varit på kändisfest och tampats vid gratisbuffén).

Tillvaron i Paris är ännu behagligare för här berättar ett sångnummer om hur Vita träffar sin nya pojkvän, musikern Pierre (mycket chic i sin klassiskt randiga tröja) och faktiskt bryter mot det löfte hon gav till sin mamma; att aldrig någonsin sjunga, för då kommer hon att dö.
Det är den förbannelse som vilar över släktens kvinnor. När Pierre får höra sin älskades röst så inser han att hon har guld i strupen och övertalar henne att spela in en skiva, som givetvis blir stormande succé.
Vita inser att hon måste dö för att kunna rädda sin mammas hjärta och sin egen sinnesfrid. Hon tar Pierre med sig tillbaka och arrangerar sin egen begravning för att kunna återuppstå.

Musiken är ljuvligt gungande och höfterna rör sig lätt i bänken när man vill dansa med. Höjdpunkten i filmen måste ändå vara de fantasifulla likkistor som finns med i slutscenen. Vitas egen är i form av en gigantisk rosa fjäril. Sen finns det de som föreställer bilar, fiskar, elefanter och vad jag misstänker ska vara ett lejon.

Filmen är ett lättsamt hopkok som kommer fladdra vidare som en fjäril i mitt minne, men mina höfter kommer att minnas musiken.

Innehållsförteckning:
Getter och röd sportbil parkerade bredvid varandra
Många guldkedjor, på männen
Eiffeltornet
Ett café i Montmartre där jag fikat
Likkistor



Carin Thärnström : 03-01-27

 


 
> maila crew@bulldozer.nu