[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> läst - bok - recension - Boken om Blanche och Marie


Boken om Blanche och Marie - P-O Enquist

(Inbunden, Norstedts, 2004, 258 s.)

P-O Enquist utgår från verkligheten när han låter oss möta två historiskt betydelsefulla kvinnor vars livsöden korsas.
Först Blanche Wittman, världsberömd "hysterika" hos neurologen Jean Martin Charcot på sinnesjukhuset La Salpêtrière.
Den andra huvudpersonen är Marie Curie, fysikern som fick nobelpriset två gånger och som utmanade den manliga vetenskapsvärlden bara genom att vara kvinna och visa sin begåvning.


Omslagsbild "Boken om Blanche och Marie"Blanche Wittman tas in på sinnesjukhuset La Salpêtrière vid en ålder av arton år, på begäran av sin pappa. Det var inte hennes första vistelse på sjukhus, men den som varade längst.
Hon tillbringar sexton år på sjukhuset och blir alltmer berömd som Jean Martin Charcots favoritpatient och de får en mycket nära relation till varandra genom åren. Blanche förevisas offentligt som ett exempel på kvinnligt beteende, i det här fallet "hysteri", som för manligheten i slutet på 1800-talet (och för allandel även senare tid också) var en mörk, okänd men spännande kontinent att utforska.

Hennes läkare Charcot var neurolog och lyckades bland annat med att diagnosticera multipel scleros för första gången. Detta genom att observera sin städerska under hennes sjukdom och efter hennes död få tillgång till hennes kropp och obducera den.
La Salpêtrière var ett gammalt salpeterkokeri som sedan några århundraden tillbaka var sinnesjukhus för kvinnor. Periodvis vistades så många som sextusen kvinnor på sjukhuset, en överbeläggning på hundra procent. Det var säkert ett fängelse för vissa och retreat eller tillflyktsort för andra. Det var prostituerade, dementa, psykiskt sjuka och "allmänt besvärliga" kvinnor om vart annat.

Ytterligare en kvinna från La Salpêtrière får vi som hastigast möta, det är Jane Avril som innan Blanche anlände var en av "stjärnorna".
"Dit kom Jane Avril, efter avslutad utbildning under sin mors ledning, efter en spännande och ovanlig uppväxt, fortfarande en kvinna utan egenskaper…". Jane blev inlagd som fjortonåring, då hade hon levt som prostituerad sen hon var elva år. Hennes mors "välgörare" hade upptäckt dottern och föredrog henne framför den äldre kvinnan och det var modern som såg till att hon hamnade på La Salpêtrière. Hon blev dock "friskskriven"(!) efter att Charcot mött Blanche och blev sedermera en av Toulose-Lautrecs dansande modeller.

Efter Charcots död 1893 blev Blanche Wittman friskförklarad(!) och började så småningom arbeta som assistent åt den polska vetenskapskvinnan Marie Curie, eller Marie Sklodowska som hon hette innan hon gifte sig med sin kollega Pierre Curie. Paret upptäcker flera grundämnen i ett restämne, pêchblände, som blev kvar efter utvinning i böhmiska gruvor. Polonium (som hon döpte efter hemlandet) och radium var bland annat resultatet av hennes och makens forskning.

Radiumforskning visar sig ha en dödlig utgång för både Marie och Blanche (och även för många andra inom samma område). Allt eftersom tvingas Blanche amputera sin kroppsdelar, först ena benet, sedan det andra och slutligen vänster arm. Hon lever de sista åren av sitt liv som en "torso i en trälåda" men med höger arm och hand intakt fortsätter hon att skriva ned sina kommentarer om kärleken.

1903 får Marie och Pierre Curie nobelpriset i fysik tillsammans med Henri Becquerel och 1911 får hon det ensam i kemi. Maken Pierre har då varit död i fem år. Marie Curie gjorde vid samma tid skandal i Paris och Frankrike genom en kärleksaffär med en gift kollega. Delar av deras brevväxling hade stulits och flera tidningar publicerar Maries brev till sin älskare där hon försöker råda honom hur han ska ta sig ut ur äktenskapet. Hon blev den "polska horan", "den judiska horan" som försökte förstöra solida franska äktenskap och i efterdyningarna av Dreyfus-affären (där en kapten av judiskt-tyskt ursprung blir oskyldigt anklagad för förräderi) hetsas hon att lämna Frankrike. Den svenska Nobelkommittén skriver till henne att hon inte är välkommen till Stockholm (fast de kan inte ta ifrån henne priset). Marie reser dock, tillsammans med äldsta dottern, för hon anser att hon har fått priset för sitt vetenskapliga arbete, inte på grund hur hon hanterar sitt privatliv.
Marie lämnar Paris under en kortare period men återvänder sedan.

Författaren P-O Enquist använder sig av tre "frågeböcker" som efterlämnats av Blanche Wittman där hon skrivit upp vissa frågeställningar och sedan försökt besvara dem.
Det är en fragmentarisk berättelse, Enquist har dessutom en förkärlek för upprepningar. Vissa ord och meningar återkommer som ett mantra genom boken, som "torson i trälådan" och "Amor Omnia Vincit" ("Kärleken övervinner allt"). Han fokuserar på de två kvinnornas kärlek eller snarare hur de hanterar kärleken de känner och får. Han ger sina personliga kommentarer med direkt hänvisning till sitt eget liv och uppväxt och till sin litteratur.

Jag lockas dock mer av det outsagda, det som finns mellan raderna i boken än de bokstäver som formar textens meningar. Jag funderar över det faktum att det bara gått dryga hundra år sedan dessa experiment med "hysteriska" kvinnor utfördes och också hur mycket Charcots assistenter påverkades av att se och utföra behandlingarna. En av dem var en österrikare, Sigmund Freud.
Jag känner tacksamhet mot Mrs Pankhurst, som omnämns i förbifarten, och de andra kvinnorna i suffragettrörelsen. De som så övertygande stred för kvinnlig rösträtt att de knappt överlevde fängelsevistelserna och vars kamp bland annat skapade förutsättningar för den frihet jag har idag.

Jag beklagar det faktum att återkommande beskrivningar av de tre kvinnorna, Blanche, Marie och Jane har med sig epitetet "vacker", som om det är en förklaring eller förutsättning för deras existens. Jag lockas mer av att utforska de biografier han använt sig av för att skriva boken än att stanna kvar mellan pärmarna av "Boken om Blanche och Marie".
Boken är fragmentarisk i sin uppbyggnad och helheten förblir splittrad i de olika delarna. Enquist förmår inte riktigt nå fram (till mig) med sin berättelse.

Innehållsförteckning:
Hysteriska kvinnor
August Strindberg
Fördömande omgivning
Kärleken till ett fosterlan
Kärlek


Om författaren:
P-O Enquist
P-O Enquist
© Foto: Ulla Montan
P-O Enquist är författare och dramatiker.
1961 debuterade han med boken "Kristallögat" och tre år senare fick han sitt genombrott med den historiska romanen "Magnetisörens femte vinter".
Internationellt kom genombrottet med romanen "Legionärerna" 1968, som också tilldelades Nordiska Rådets pris och senare blev film
Med romanen "Livläkarens besök" vann han Augustpriset 1999.
Enquist är också dramatiker och har skrivit flera pjäser som nåt internationell framgång, exempelvis "Tribadernas natt", samt ävern författat manus till TV-serier och filmer.

Andra böcker av författaren:
Kristallögat 1961
Färdvägen 1963
Magnetisörens femte vinter 1964
Sextiotalskritik 1966
Hess 1966
Legionärerna 1968
Sekonden 1971
Katedralen i München 1972
Berättelser från de inställda upprorens tid 1974
Tribadernas natt 1975
Chez Nous (tillsammans med Anders Ehnmark) 1976
Musikanternas uttåg 1978
Mannen på trottoaren (tillsammans med Anders Ehnmark) 1979
Till Fedra 1980
En triptyk 1981
Doktor Mabuses nya testamente (tillsammans med Anders Ehnmark) 1982
Strindberg. Ett liv 1984
Nedstörtad ängel 1985
Två reportage om idrott 1986
Protagoras sats (tillsammans med Anders Ehnmark) 1987
I lodjurets timma 1988
Kapten Nemos bibliotek 1991
Dramatik 1992
Kartritarna 1992
Tre pjäser 1994
Hamsun 1996
Bildmakarna 1998
Livläkarens besök 1999
Lewis resa 2001
De tre grottornas berg (barnbok) 2003

Övriga bokfakta:
"Boken om Blanche och Marie" kom ut på Norstedts förlag i augusti 2004.


Carin Thärnström : 05-02-11


 
> maila crew@bulldozer.nu