[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> läst - bok - recension - Rebell med frusna fötter


Rebell med frusna fötter - Johanna Nilsson


(Inbunden, Wahlström&Widstrand, 2001, 234 s)

Johanna Nilsson gav ut sin första bok, "Hon går genom tavlan, ut ur bilden", som 23-åring och fick strålande kritik för den, liksom för den nästföljande romanen "Flickan som uppfann livet".
Jag har tidigare med stor behållning läst dessa två böcker så naturligtvis skapade det vissa förväntingar på denna hennes tredje roman "Rebell med frusna fötter".
Inte så stora att jag hastade iväg och köpte boken direkt när den kom ut, men tillräckligt för att nöjt lägga vantarna på den när den kom i min väg.

Bokomslag "Rebell med frusna fötterI denna berättelse möter vi Stella Björk som pluggar på Handelshögskolan i Stockholm.
Hon är ung, lite vilsen och på jakt efter "meningen med livet". Tyvärr är hon också irriterande lillgammal och självgod. Vilket jag inte riktigt tror är meningen då författarinnan glatt deklarerat att hon själv läst på Handels och att Stella är hennes alter ego.

Kaxiga Stella har på flera plan väldigt lite självdistans och använder sitt låtsat självvalda utanförskap som ett skydd mot att hon inte passar in på skolan och inte har de egenskaper som premieras där.
Hon har några få nära vänner som också de är lite udda existenser bland rikemansbarnen, karriäristerna och aktieslavarna på snobbskolan. Stella uppmålas som en rebell, men vad hon gör som är så rebelliskt framgår inte riktigt.
Hon och hennes vänner startar visserligen en skojförening "Förening för Anonyma Aktiemissbrukare" (FAA) dit de lurar godtrogna medlemmar av den förhatliga "östermalmsflocken" som tillbringar alltför mycket tid framför Dow Jones.
Denna grupp sätter så småningom hela skolan i gungning när de gör uppror mot kapitalismen. Men det blir, liksom mycket annat i boken, mer buskis än satir.

Stella tycker att hon, och möjligen hennes två vapendragare, är de enda som genomskådar allt. De är förstås inte bara smartare än alla andra på skolan, inklusive lärarna, de besitter också kvaliteter som alla andra på skolan saknar. Samtidigt som boken, säkert rätterligen, gör narr de bortskämda rikemansbarnen och skolans löjliga Mammon-dyrkan är den fylld av så extremt ytliga karaktärsschabloner att det lika gärna kunde ha varit en typisk amerikansk collegefilm. Å andra sidan bjuds vi på ungefär lika klyschiga beskrivningar av den vänster-posse som Stella av en slump halkar in i. Stella själv framstår som en elitistisk mes som i grunden är den det är mer synd om än rikemansbarnen hon ser ner på.
Även om boken tar upp dagsaktuella företeelser känns det som om det mest är öppna dörrar som Stella/Johanna sparkar in.
Den "vassa satir" som utlovats på bokens omslag är mest av studentikos karaktär (vilket förvisso tycks mycket lägligt i bokens kontext).

Boken är på samma gång pretto och ytligt på ett sätt som inte alls tilltalar mig.
Utanförskapet resulterar i en "vi mot dom"-känsla som är omoget onyanserad.
Riktigt pinsamt blir det när den omotståndliga Stella lyckas fånga rikemanssonen Lukas, ännu en tragisk Handels-figur som går i pappas ledband. Men till skillnad från bokens andra hjärndöda bikaraktärer har han en längtan efter att vara outsider som Stella (vilket bland annat innebär att han tycker om att sitta på skolans tak eller luta sig långt ut över räcken).
Grunden till Lukas dragning till Stella förblir en gåta och skildringen av deras kärlekshistoria känns inte trovärdig.
Den totala kollapsen i handlingen kommer när Stella blir nedslagen och rånad, vaknar upp med den psyksjuke uteliggaren Finn (som är "jättesöt") under en bro och sen hamnar på en lite crazy uteliggarfest med samhällets olycksbarn.
Den naiva och romantiserade skildringen av dessa människor är så infantil att jag häpnar. Men det fortsätter i samma spår. Stella lever (av oklar anledning) "som uteliggare" i tre dygn och hamnar därför kollapsad i korridoren på ett underbemannat sjukhus. När hon kommer ut därifrån manifesteras det att hon är en oerhört viktig person för alla människor och nästan hela universums medelpunkt. Det är så fånigt att man vill gråta...

Ändå är det här ingen riktigt dålig bok. Johanna Nilsson är rent språkligt en påfallande skicklig berättare och besitter en sorts humor som ändå lyckas tränga fram genom den täta massan av Stella-navelskåderi.
Förmodligen hade jag haft mer överseende med boken om det varit Nilssons debutroman, men nu kan jag inte annat än kalla den ett nerköp.
Jag sätter istället mitt hopp till hennes fjärde roman "Konsten att vara Ela" som nyligen släppts.

Innehållsförteckning:
Roliga fotnoter
Klyschiga karaktärer
Uddlös satir
Samtidsskildring


Om författaren:
Johanna Nilsson är född i Uppsala 1973.
Hon har bland annat studerat teologi, statskunskap och läst på Handelshögskolan, men är nu författare på heltid.
Debuten "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" gavs ut 1996, därefter har hon givit ut ytterligare tre romaner, en barnbok. Dessutom två kortromaner (med tema mobbing & utanförskap) i samarbete med Rädda Barnen.

Andra böcker av författaren:
Hon går genom tavlan, ut ur bilden 1996
Flickan som uppfann livet 1999
Robin med huvan 2001
Konsten att vara Ela 2003

Övriga bokfakta:
"Rebell med frusna fötter" kom ut i inbunden version på Wahlström & Widstrand i augusti 2001 och i Månpocket i mars 2002.

 

 


Mia Gustavsson : 03-04-27


 
> maila crew@bulldozer.nu