[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

Bok-surfa:
> Ordfront

Läs mer:
> Tillbaka till bokarkivet

>> läst - bok - recension - Resandefolket


Resandefolket - Bo Hazell

Från tattare till traveller


(Inbunden, Ordfront, 2002, 430 s.)

Resandefolket är de som i äldre tider kallades "tattare", en benämning som fått en nedsättande klang och därför inte används av de resande själva.
Många blandar felaktigt ihop dem med zigenare, vilket inte blir bättre av att den svenska regeringen för några år sen beslutade att innefatta båda grupperna under samlingsbeteckningen "romer".
Det finns ungefär 30.000 resande i Sverige idag, vilket gör dem till en grupp ungefär lika stor som samerna. Ändå är det få svenskar som har kunskap om denna folkgrupp.

Omslag "Resandefolket"Denna etniska minoritet har i alla tider förtrycks av majoritetsbefolkningen och drabbats av fördomar och missuppfattningar på grund av sin kultur.
Forna tiders regelrätta förföljelser och "rashygieniska" övergrepp med tydliga naziförtecken följdes på 70-talet av ett slags osynliggörande. Många resande som haft obehagliga kontakter med myndigheterna och fått utstå fördomsfulla attityder från "vanliga svenskar" började dölja sitt ursprung för att inte utsättas för diskriminering. Resandekulturen fick allt mindre utrymme i det offentliga livet och när allt fler blev bofasta och lämnade de traditionella resandelivet som kringresande hantverksförsäljare, sågs det som en lyckad assimiliering till normalitet från samhällets sida.

Bo Hazell har skrivit en mastodontbok om resandefolket där han försöker med det som få journalister eller icke-resande gjort förut, att på ett rättvist sätt berätta om de resandes ursprung, historia, kultur och del i det svenska samhället.
Majoritetsbefolkningens behandling av romer är ett sorgligt kapitel som borde få varje svensk att skämmas. Först på 2000-talet har regeringen och svenska kyrkan framfört offentliga ursäkter för den förföljelse som gruppen utsatts för sen de kom till landet för 500 år sen. Samtidigt fick de rättigheter som minoritet och deras språk rommani chib är sedan april 2000, tillsammans med samiska, jiddisch, finska och tornedalsfinska, ett svenskt minoritetsspråk.

Vilka är då resandefolket och var kommer de ifrån?
Det här är helt uppenbart en känslig fråga inom gruppen och en omstridd sak även bland forskare.
Ingen vet riktigt säkert varifrån romerna kommer, varken zigenare eller resande.
Det finns flera olika, mer eller mindre troliga, teorier som olika grupper omhuldar.
Den som Bo Hazell finner för mest troligt är att de från början var olika nomadstammar i Indien som på från 500-talet e. Kr i etapper vandrade uppåt i Europa och tog olika vägar. En del stannade, andra reste vidare. Man kan se kulturella och språkliga spår i resandekulturen som ger en ledtråd om i vilka regioner de bott.
En annan teori, som länge var den gällande bland annat bland myndigheterna i Sverige, var att "tattare" egentligen inte alls var en egen folkgrupp utan bestod av den lägsta socioekonomiska klassen. De individer som blivit utstötta eller ställt sig utanför samhället och tillhörde det ekonomiska bottenskiktet. I bondesamhället kunde det vara människor som hade yrken som var extra "skamfyllda"; som rackare (bödelsdräng), hästkastrerare, latrintömmare eller den som tog hand om döda djur eller människor som begått självmord. Men det kan lika gärna ha varit en ren tillfällighet att många resande, som bönderna redan från början såg snett på, hade som enda möjlighet att åta sig denna typ av jobb för att klara sin försörjning.

Det var i den andan man på 1920-talet började med de rashygieniska övergreppen mot de resande. Samtidigt som vi förfasar oss över de tyska nazisternas inhumana behandling av judarna (vilket vi måste minnas också innefattade grupper som zigenare, homosexuella, psykiskt handikappade och politiskt oliktänkande) hade vi långt in på 60-talet en liknande attityd mot resandefolket. Det pågick på 40-talet en offentlig samhällsdebatt om hur man bäst skulle lösa "tattarplågan". Tvångssterilisering eller att man placerade resandebarn i fosterhem mot deras föräldrars vilja var inga ovanliga företeelser.

Förföljelserna har, precis som när det gäller judarna, en lång tradition. Redan på 1600-talet lagstiftade man bland annat om att kyrkan inte fick döpa eller begrava resande och präster fick helst inte befatta sig med dem överhuvudtaget.
Man instiftade lösdriverilagar som i princip gjorde det förbjudet att vara fattig, arbetslös och på väg nånstans, vilket också drabbade de resande som åkte omkring mellan gårdarna och sålde hantverk och utförde tillfälliga jobb.
Samtidigt har man i alla tider drivit bort de resande som tillfälligt eller för en längre tid försökt att slå sig ner på en fast plats.
Barnen fick sällan gå i skolan när familjerna kom till en ny plats, vilket gjorde att en stor grupp resandebarn aldrig fick lära sig att läsa eller skriva.

Boken handlar inte bara om de resandes plågsamma historia och de oförätter de utsatts för av den fastboende befolkningen. Den berättar också mycket om seder och bruk, hur "tattarna" skildrats på film och i böcker, hur de har levat, bott och försörjt sig. Det finns också intervjuer med äldre och yngre resande om deras upplevelser och syn på de resandes framtid.

Ett kapitel i boken tar också upp språket och de låneord från rommani som vi fått in i svenska. Även om det finns inlånade ord som tjej (av rommanins "tjaj" = flicka/dotter) som inte har nån särskild laddning och används av alla, finns det också en stor grupp ord som lånats in i en annan sfär av samhället och används mer som slang. Ord som tjack, tjalla, sno, pröjsa, volta, muck, jiddra och gola har alla ursprung i rommani även om betydelsen i många fall förskjutits.
"Tjakk" betyder på till exempel på rommani "handelsvara" men är i svenska versionen "tjack" ofta synonymt med knark. Hazell berättar mycket bra i boken om hur de resande irriterar sig på att deras språk blivit synonymt med "kåksnack".

En del av boken handlar om resande i andra länder i Europa, vilket ger ett större perspektiv på frågan.
Medan de resande idag är mer eller mindre, av val eller tvång, "assimilerade" i det svenska samhället finns det bland deras brödrafolk i Europa ännu stora problem; analfabetism, brist på rätt till fast boende och öppen diskriminering. I England är det fortfarande vanligt förekommande med anslag som "No dogs and no gypsies" på dörrar till pubar.

Det här är en mastig bok som innehåller oändligt mycket information. Bo Hazell har gjort ett jättejobb! Tyvärr finns det vissa tillgänglighetsproblem i och med att bokens disposition är lite rörig.
I ett så digert material är det oundvikligt med vissa upprepningar, men jag tycker att man gott kunde ha dragit boken ett extra varv genom maskineriet för att göra presentationen lite tajtare. Som det är nu krävs det både viljestyrka och ett oändligt intresse för ämnet för att orka ta sig igenom hela boken.
Det är synd då fler borde ta del av dessa berättelser, inte bara resandeungdomar som söker sitt ursprung, utan givetvis också ättlingar till de fastboende som genom sin okunskap och fördomar utsatt de resande för övergrepp.

Jag är också tveksam till att Hazell i början av boken berättar om sina journalistiska vedermödor och hur uppskattad hans journalistiska gärning blivit. Även om jag mycket väl tycker att man kan slå sig för bröstet efter att ha gjort ett så här omfattande jobb så kanske det är roligare för läsaren att ha fått läsa boken innan.

Innehållsförteckning:
En spännande inblick i resandekulturen
Omfattande material
Appendix med resandesånger
Ordlista på vad resande/fastboende kallas i olika länder
Arkivbilder


Om författaren:
Bo Hazell
Bo Hazell
© Foto: Ulla Montan

Bo Hazell har i huvudsak arbetat som journalist på Sveriges Radio, bland annat med musikprogram och Riksronden.
Han har förutom denna bok gjort flera radio- och TV-program om resandefolket. Tillsammans med kollegan Lars-Göran Pettersson gjorde han 1998 en uppmärksammad dokumentärfilm "Från Tattare till Traveller".


Övriga bokfakta:
"Resandefolket" gavs ut på Ordfront förlag i april 2002.


 


Mia Gustavsson : 03-03-09


 
> maila crew@bulldozer.nu