[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - 40 days and 40 nights


40 Days and 40 Nights

Josh Hartnett är Hollywoods nya stjärngosse.
Efter "Pearl Harbor" har han fått ta över manteln som hjärtekrossare nummer ett i drömfabriken.
I nya filmen "40 Days and 40 Nights" spelar han Matt Sullivan, som blir dumpad av sin flickvän.
Eftersom han drabbas av panik så fort han får till det med någon annan, beslutar han sig för att avstå från både sex och onani under fastan, titelns fyrtio dagar.

Ur filmen "40 days and 40 days night"
Hur många dagar har Hartnett haft byxorna på nu?
© Miramax

Naturligtvis träffar han snart den söta netnannyn Erica (Shannyn Sossamon) på den lokala tvättomaten, och löftet blir genast svårare att hålla. Dessutom dras en Internetbaserad vadslagning igång, så det finns många som har intresse av att se honom misslyckas.

Tyvärr blir det en alltför tung börda för Hartnett att bära. Filmen försöker desperat dölja att hela manuset bygger på en enda smårolig idé, som uppblåst till långfilm inte fungerar särskilt bra.
Josh Hartnetts skådespelarprestation består mest av att posera lagom truligt och blinka nervöst när den sexuella frustationen sätter in.
Över huvud taget verkar alla insatser gå på halvfart.
Shannyn Sossamons Erica verkar till en början åtminstone sticka ut en aning. Men även hennes karaktär planar ut och blir lika mycket plastdocka som alla andra i den här filmen.

Efter ett tag börjar man inse att det faktiskt är tänkt att man ska bry sig om de här människorna. De bor i färgkoordinerade IKEA-lägenheter som mer liknar showrooms än bostäder. Alla trådsmala, välsminkade.
Förutom den feta killen såklart, men honom är det okej att driva med.
Det är rockvideoestetik och den ungdomskultur som sipprar igenom är antiseptisk som en reklamfilm för Nike.
Filmen vill väl skildra sex och relationer i samtiden, men grundkonceptet är rätt unket. Sex är okej, men man ska vara kär först.

Förutom några halvhjärtade inlägg i könsrollsfrågan, och några halvporriga sexscener, är den egentliga moral som presenteras snarare 1950 än 2002.
Det här försöker man spackla över genom att ge alltihop en slags modern inramning.
Alla jobbar på häftiga webbföretag och refererar till dotcom-döden i öppna kontorslandskap, där folk redigerar sina hemfilmer på laptop.
Fast mycket hade varit förlåtet om det åtminstone hade varit roligt.
Nu är det bara klumpigt, dåligt sammanhållet och ett småfniss här och där hjälper liksom inte. Det roligaste är faktiskt när Josh Hartnett fejkar sin orgasm.
Se "Reality Bites" i stället, eller valfritt avsnitt av "Sex in the City".

Innehållsförteckning:
Josh Hartnett
Celibat
IKEA-möbler
Romantik
Internetföretag

Svensk premiär: 19 april 2002

Martin Johansson : 02-04-16

 


 
> maila crew@bulldozer.nu