[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Alexander

Alexander

Det känns som en övermäktig uppgift att förmedla vad jag känner inför Oliver Stones senaste praktpekoral.
Vårt språk är månne "ärans och hjältarnas" men en sådan härstamning gör att man förlorar en hel del bra uttryck för cynism, förakt och vanlig gemen illvilja som kanske hade funnits med i "skurkarnas och kanaljernas språk".


Ur filmen "Alexander"
Colin Farell spejar förtvivlat efter ett sätt att göra filmen mer pekoral i sin ton.
© Warner Bros

Okej, för att vara lite objektiv, vad är det som är fel med denna så lovande mastodontfilm?

Förtexterna:
Jag skyller på Mel Gibson, han öppnade dörren för utdöda språk och här sitter vi med förtexter på kilskrift. Jag vet inte hur det är med resten av svenska folket, men min fornbabylonska är lite rostig.

Öppningsscenen:
I ett försök att imitera Orson Welles storhet så har scenen ett drag av "Citizen Kane", synd bara att den är skvatt obegriplig och jag inte vet om någon föds eller dör. Kanske kan upplevelsen ha spolierats lite av att någon idiot hade kommit på att man kunde kombinera pressvisningen med någon sorts förhandsjippo. Under kilskriftsorgien, istället för innan filmen som civiliserat folk skulle ha gjort, tågade det in en samling gratisbjudna imbeciller som satte sig bakom mig och började prassla med sina prasseltygsjackor.
När de äntligen placerat sin högljudda garderob på någon för ändamålet icke avsedd plats så fortskrider dessa själsligt lågpresterande fån att skicka ett stort ark ljudförstärkt cellofan fram och tillbaka mellan sig.
Jag ver inte hur det är när resten av svenska folket går på bio, men i den värld där jag uppfostrades så lämnar man cellofanet, prasselfrasselpåsen och sitt nyinköpta glockenspiel hemma när man går på bio.
Så för att sammanfatta, om jag inte fattade något av filmens första fem minuter så var det för att jag sammanbitet satt och koncentrerade mig på att inte bli dömd för mord.

Efter att "Citizen Kane" har avhandlats så får biobesökaren en liten historielektion av självaste Anthony Hopkins. Återigen, jag kan inte utgå från någon annan än mig själv, men om jag hade haft något att säga till om så hade tio minuter med en gammal gaggig gubbe, som går omkring i uppenbara kulisser och pekar på kartor med en skriftrulle, gått bort. Det eventuella intresse som kilskriften och "Citizen Alexander" väckt dödas, styckas, grillas och avnjuts effektivt tillsammans med ett glas god retsina av Ptolemaios Lecter och hans dammtorrhet.

Castingen:
Okej, jag ska vara snäll. Castingteamet har gjort ett jättejobb, med att få ihop kändisar från alla Hollywoods hörn. Enda kravet tycks ha varit att de skall tala med lustig dialekt för att dölja det faktum att ingen röstcoach i världen kan maskera Colin Farrells irländska brytning. Därför har man instruerat alla som kan att prata antingen skotska eller irländska. Effekten blir att man desperat undrar varför alla grekerna låter som hobbitar och hela tiden kommer på sig själv med att leta efter Pippin.
Angelina Jolie kunde inte uppenbarligen inte låta som om hon kom från Glasgow så hon fick order om att låta som en dålig pastisch på en rumänsk zigenerska i en Hammer Horror-produktion.
Och vem kom på att casta Val Kilmer som Filip den enögde av Makedonien? Jag tänker hela tiden på en annan Oliver Stone-produktion han var med i och sitter och väntar på att Filip skall brista ut i ett "I am the Lizard King!" och börja dansa knarkigt med bar överkropp. Det måste vara den makedonske kungens vildsinta hippieskägg som ger mig flashbacks.

Upplägget:
Vi kastas ideligen fram och tillbaka mellan den uråldrige Ptolemeios snustorra mässande i Alexandria och scener ur Alexanders liv.
Emellanåt glissas extremt viktiga detaljer ur historien över och Alexander går från att ha blivit förolämpad och utstött på sin fars andra bröllop till att ha efterträtt den mördade Filip och stå inför det viktiga och avgörande fältslaget i Främre Asien där han vinner Babylons krona. Häpp!
Visserligen kommer en förklarande scen tillbaka i slutet av filmen, men då önskar man ju ändå bara att skiten skall ta slut. Någon idiot har nämligen glömt att tala om för herr Stone att han har förbrukat så gott som all speltid han har tilldelats som regissör och hädanefter bara får göra kortfilmer. Så, istället för de trettio minuter som filmen kanske hade kunnat vara intressant i så håller den på och är pekoral till max i nära tre timmar.

Dessutom får jag en krypande känsla att Oliver Stone menar hela filmen som ett politiskt inlägg i den nuvarande världssituationen med en sammankoppling mellan USA och Alexanders imperium. Det gör dock inte filmen bättre direkt.

Feghet:
Det är knappast någon hemlighet att de gamla grekerna hade en synnerligen okonservativ och okristen inställning till homosexualitet. I alla fall den som utspelade sig mellan män, de förtryckte säkerligen den kvinnliga sexualiteten vilken form den än uttryckte sig i, vad vet jag. Att Alexander var mer än broderligt förälskad sin "vän" Hephaiston kan knappast överraska någon, ändå har jag sett mer passionerade kramar i "Grabbarna på Fagerhult".
Det är som att Oliver Stone skäms lite över det faktum att grekerna var så queer att Village People borde byta ut indianen mot "han i toga" och därför så visar han kärleken mellan de två huvudpersonerna med kyska manskramar och lite trånande blickar. Okej, jag är glad att jag slapp se Colin Farrell spänna på Jared Leto i motljus eftersom det inte finns nog med svinto i världen för att få bort den synen från hornhinnan, men den här sortens hymlande feghet för den amerikanska bibelbältspubliken gör mig irriterad.

Längden:
Nämnde jag att filmen är nära tre timmar outhärligt lång?
Med tonvis av överlastade scener, fåniga färgfilter och olidligt babblande av Anthony Hopkins. Och så en och annan bataljscen som oftast är filmad på ett sätt som får Lars von Trier att verka stadig på hand. Om jag satt i klippbåset skulle jag kunna få samma saker sagda på en kvart, bara genom att klippa bort scener där Angelina Jolie plutar med läpparna eller där Colin Farrell försöker riva av något av Bernard Hills eggande tal från "Lord of the Rings".
Faktum är att jag kan korta ner hela filmen till två meningar utan att förolora något av det väsentliga i innehållet.
"Alexander föddes, levde och dog. Han var en hård kille som inte var rädd för att krama andra killar på ett manligt och kyskt sätt."
Där har ni kontentan, skicka 85 spänn till mig. Om ni inte tycker det är värt pengarna för att se Rosario Dawsons tuttar, men då rekomenderar jag DVD-utgåvan, den har pausfunktion.

Innehållsförteckning:
Storslagna kulisser
Storslagna scenerier
Storslagna män
Ormar
Övertydlighet
Ren och sann manlig kärlek

Svensk premiär: 26 november 2004

Harald Åberg : 04-11-25


 
> maila crew@bulldozer.nu