[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Alfie


Alfie

När Michael Caine 1966 spelade huvudrollen i "Fallet Alfie" blev det startskottet för hans karriär som hyllad skådespelare.
Med odräglig självsäkerhet och arrogant nedlåtande attityd gick hans arbetarklassgigolo från famn till famn på ständig jakt efter självuppoffrande och kärlekstörstande kvinnor att slå klorna i och utnyttja. Men tiderna har förändrats.

Ur "Alfie"
Casanova-Alfie charmar damer på löpande band.
© UIP

I Charles Shyers nyversion, rätt och slätt kallad "Alfie", har flickfavoriten Jude Law tagit över Caines kavaj, skräddat om den och flyttat från London till New York. Storyn är ungefär densamma: Alfie jobbar som limousinechaufför och ägnar all sin lediga tid åt affärer med olika kvinnor. Gifta eller singlar, unga eller gamla – det spelar ingen roll, bara de är attraktiva och inte kräver hans odelade uppmärksamhet. Alfie talar rätt in i kameran och förklarar sin livsfilosofi; att friheten är viktigast av allt, man måste kunna välja och vraka.

Eftersom mycket har hänt på de snart fyrtio år som gått mellan de båda filmerna (uppkomsten av starka kvinnorörelser till exempel) så är det förstås nödvändigt att uppdatera en hel del beträffande attityder och samhällsklimat. Alfie anno 2004 är fortfarande en kvinnokarl, men en betydligt trevligare sådan än sin föregångare. Och medan Caines Alfie nästan kunde vara hur otrevlig som helst mot sina älskarinnor, bara han emellanåt bedyrade dem sin kärlek, så måste den nya Alfie jobba lite hårdare för att få till det.
Kvinnorna har ju, gud förbjude, nästan fått en egen vilja!

Men Jude Law är charmig som få, och det är nog i sanningens namn inte många tjejer som skulle tacka nej till en liten rendezvous med honom när han fyrar av sitt pojkaktiga leende. Alfies problem (i bägge filmerna) är bara att han inte förstår sig på det där med äkta kärlek. Förr eller senare kommer han alltid till en punkt då han måste välja mellan att binda sig eller att dra sig ur, och då väljer han oftast det sistnämnda. Detta leder till att han så småningom börjar fundera över vad han egentligen vill få ut av sitt liv och hur mycket hans promiskuöst fria livsstil egentligen är värd.

Om Lewis Gilberts originalfilm var en närgången inblick i "Swinging London", dess invånare och den fria kärlekens baksida, så är nyversionen en ganska utslätad bagatell. "Alfie" är småtrevligt underhållande, men blir mest en flyktig bild av dagens Manhattan genom ögonen på ännu en bekräftelsesökande kosmopolit.

Det är svårt att sätta fingret på varför, men ironiskt nog väckte Michael Caines tämligen osympatiska Alfie större empati än Laws moderna Casanova.
Kanske kändes han delvis som ett offer och en produkt av 60-talets rådande könsstereotyper, medan 2000-talets Alfie tycks gå in i förförarrollen mera självvalt. Hur som helst blev den förstnämndas smärta mera påtaglig när han till slut märkte att kärlekståget hade lämnat perrongen och han själv blivit lämnad ensam kvar.

Innehållsförteckning:
Jude Law på en skoter
Jane Krakowski
Marisa Tomei
Susan Sarandon
Sienna Miller

+ några till

Svensk premiär: 7 januari 2004

Albin Valsinger : 05-01-06


 
> maila crew@bulldozer.nu