Det vore lätt att avfärda den här filmen som ännu en svensk film som försöker vara rolig, men inte är det.
Men det vore att begå två stora fel.
Regissören Simon Staho gör visserligen film på svenska, men han är en dansk regissör, och filmen är trots remarkabla buskismanér mer tragisk än rolig. På flera sätt.

Åke och hans värld. © Sonet Film

Norén bor inte här och Bergman-komplexet är långt borta.
Ändå är det här en film om ett tungt familjetrauma som splittrar mamma-pappa-barn.
Det är död, tårar, ensamhet, utsatthet, hopplöshet, olycklig kärlek, livskris och vilsenhet. Förpackat i en grälligt färgglad och för liten pajaskostym. Gömt bakom en hel rad putslustiga revyscener med skådespelare utspökade till karikatyrer av människor. Det finns inte ett enda trovärdigt och komplext personporträtt i filmen, även om Lena Olin och Mimmi Benckert Claesson
gör sitt bästa för att spela en normal mor och dotter.

Men det enda man kommer ihåg av filmen så här efteråt är att Mikael Persbrandt står i bara kallingarna på en parkeringsplats, att Reine Brynolfsson iklädd gorillakostym blir smiskad av tre dominatrix-donnor, att Fares Fares spelar en rasistisk blatte med ful frisyr och att Simon Staho på nåt helt vanvettigt sätt har fått för sig att det är kul med blåa, gula och röda filter.
Trots en roll-lista som radar upp idel kända namn ur den svenska skådiseliten är filmen så märkligt innehållslös och platt att man häpnar.
Jag har ingen aning om vad Staho vill säga eller visa eller berätta. Det gör att filmen förlorar sin mening.

Affärsmannen Åke (Persbrandt) blir efter en olyckshändelse av med allt.
Sin familj, sitt hem, sitt jobb och meningen med sitt liv.
Han börjar köra taxi, träffar en tjej (Tuva Novotny) som han blir blixtkär i och börjar uppvakta på ett påfluget och töntigt sätt. Samtidigt slåss han med ex-frun (Lena Olin) om att få träffa dottern, vilket hon förbjuder. Åke blir förkrossad och försöker på alla sätt få träffa dottern, som är hans enda länk till det han en gång hade.
Sen är det mest en oändlig serie scener där Åke förnedras och gör bort sig och är tragisk på alla tänkbara vis. Hela tiden på ett sätt som förhindrar tittaren från att känna någon verklig medkänsla eller nåt verkligt intresse för Åkes väl och ve. Han är en töntig, misslyckad buffel och jag hoppas hela tiden intensivt att han skall förolyckas på något pinsamt sätt så filmen kan ta slut.

Jag har svårt att hitta nåt förmildrande att säga om filmen.
Jag har å andra sidan också svårt att uppbringa nån direkt antipati mot den. Den känns bara som den inte förmedlar nånting viktigt utan egentligen bara radar upp innehållslösa scener gömda bakom prål och överspel.

Ingen av alla de rutinerade skådisarna som defilerar förbi på duken kan rädda den här filmen. Men en magisk ramsa kanske funkar?
"Bang, bang orangutang - nu är den kassa filmen borta!"

Innehållsförteckning:
Scener i en bil
Scener utanför en bil
Sieg heil på helium
Hitlermustascher
Buskishumor
Överspel
Halvrolig pedofilvarning från pappa
Kramdjursorangutang
Lillgammal unge

Svensk premiär: 14 oktober 2005