[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Coffee and Cigarrettes

Coffee and Cigarrettes

Jag gillar Jim Jarmusch.
Han har en härlig absurdistisk ådra och hans återhållsamma stil skapar en säregen känsla i de filmer han regisserar.
Dessutom har herr Jarmusch en osviklig förmåga att hitta de rätta skådisarna till sina projekt.
"Coffee and Cigarrettes" är inte ett undantag från normen, men man bör veta att den är mer lik "Night on Earth" än "Ghost Dog" eller "Dead Man".

Ur filmen "Coffee and Cigarrettes"
RZA och GZA ur Wu Tang Clan snackar hiphop, alternativmedicin och kaffe med Bill Murray.
© Triangelfilm

Filmen innehåller en samling episoder som alla centreras runt temat kaffe och rökverk. Små ögonblicksbilder vid cafébord där vissa repliker och teman återupptas av de olika karaktärerna. Stilen i de olika episoderna är varierande. Vissa är långsamt filosofiska medan andra är hejdlöst absurda.

Kanske kan man beklaga sig en smula över att filmens tempo emellanåt får en att nicka till om man inte är på hugget. Kanske är det för att det här egentligen inte är en film som ska ses på en normal svensk biograf. Det här är precis som titeln antyder en kaffe- och cigarrettfilm. Att sitta i en biofåtölj och stillsamt avnjuta filmen gränsar på sätt och vis till hädelse.
Kaffesuget var näst intill olidligt och nog fan kändes det som om man ville röka, särskilt när Tom Waits och Iggy Pop sitter, njutningsfyllt rökades, och talar om att de får röka en cigg nu eftersom de bägge lagt av. Kanske är det här en film som borde visas på lagom rökiga caféer med ett lätt jazzkomp i bakgrunden?

En sak som förstärker filmens absurdistiska känsla är att i många av filmens episoder spelar de medverkande sig själva, eller åtminstone personer med samma namn. Vilket skapar ett lätt dokumentärt intryck. Den sekvens där detta kanske är mest tydligt är den mellan skådespelarna Alfred Molina och Steve Coogan där Molina, för en starkt skeptisk Coogan, förklarar att de bägge är avlägset släkt. Coogans arrogans, vilken är sprungen i att han på den interna rankingskalan i Hollywood står högre än Molina, är enastående spelad och det känns som om satiren gentemot drömfabrikens oskrivna lagar är mycket träffsäker.

Eftersom filmen är uppbyggd kring avgränsade episoder och med en sån enastående skara av kända ansikten är det svårt att recensera utan att hänfalla till en hejdlös namedropping, som kanske inte i sig bidrar till någon bild av om hur filmen egentligen är. Men samtidigt är det svårt att i det här fallet separera skådespeleri från skådespelare.

Dock är det inte det minsta svårt att rekommendera filmen för den som gillar Jim Jarmush, eller för den delen för de som gillade "Smoke" och "Blue in the Face".

Innehållsförteckning:
Iggy Pop
Bill Murray
Nikola Tesla
Roberto Benigni
RZA och GZA snackar alterativ läkekonst över en kopp te
En hel del kaffe
Gott om cigarretter
En intressant teori om Elvis

Harald Åberg : 04-07-02


 
mailto:crew@bulldozer.nu