[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - The Passion of the Christ

The Passion of the Christ

Mel Gibsons film om Jesus sista timmar (den så kallade passionsberättelsen), har väckt starka reaktioner i USA.
Både på grund av en påstådd antisemitism och de utdragna tortyrscener som skildrar det messianska lidandet.
Att kalla filmen våldsspekulativ är kanske att överdriva, men den har bra mycket mer gemensamt med en av Mel Gibsons "Dödligt Vapen"-filmer än med tidigare skildringar av Kristi liv, och död, på filmduken.
Skillnaden är egentligen bara att Gibsons hjältar vanligtvis inte vänder andra kinden till.

Ur filmen "The passion of the Christ"
Varför fick man en tvångstanke om att börja vissla "Always look on the bright side..." när denna scen visades?
© Scanbox

Den här filmen är sammanfattningsvis en orgie i lidande, blod, piskning och misshandel.
Den skulle lätt ha kunnat gå under den mer pedagogiska och rättvisande titeln "Fight club II: Jesus får tokmycket spö".

Storymässigt tillför filmen inte så mycket, även om Gibson på sina håll fantasifullt broderar ut väl mycket från den historia som förmedlas i evangelierna.

Vi får följa Jesus sista natt tillsammans med lärjungarna i Getsemane. En suggestiv inledningsscen där en androgyn djävulsgestalt plågar den utvalde genom att försöka så tvivel i honom. Inte kan en enda människa uthärda att bära den börda som ålagts honom, frälsaren?
Det är en av de få passager i filmen där fysiskt våld inte manifesterar Jesu lidande. Där han är en människa i vånda som ber "Fader, låt denna bägare gå mig förbi".

Sedan kommer allt vi känner igen från Kyrkans Barntimmar (eller från Teologen i Uppsala); den berömda Judaskyssen värd 30 silverpenningar som förråder Jesus, gripandet och de därpå följande händelserna då straffet för Jesus förbrytelser utmäts av det judiska prästerskapet och sedan motvilligt fastslås av den romerska länsherren. En blodsprutande piskorgie följs av den evighetslånga vandringen på Via Dolorosa fram till Golgata där en sadistisk korsfästelse-scen toppar det hela.

Den judiske översteprästen Kaifas och hans gelikar utmålas som lömska, onda och fega. Törstande efter Jesus blod till varje pris. Oförsonliga i sin kamp att krossa den självutnämnde profeten som så provocerande anlänt till Jerusalem i skepnad av den efterlängtade judiska Messias som det splittrade folket hoppas skall ena dem.
Kanske är det här kritikerna ser antisemitismen?
Eftersom Jesus själv var jude, liksom de flesta runt omkring - både hans anhängare och de som ville hans död, känns det som ett märkligt sätt att tolka det hela.

Inte heller ägnas nån energi åt att påvisa motivet, det potentiella hot mot prästerskapet som Jesus missionerande förutsätts ha utgjort.
Var i filmen syns den upproriska massan av Messias-anhängare som Pontius Pilatus fruktar och som gör att Jesus arresteras i hemlighet och förs inför det judiska rådet obemärkt på natten?
De enda som troget följer den smorde denna hans sista dag är hans mor Maria, lärjungen Johannes och Maria Magdalena (det framgår med all tydlighet att Gibson traditionsenligt anser att "äktenskapsbryterskan" i Johannesevangeliet och Maria Magdalena är samma kvinna...vilket faktiskt inte finns belagt i Bibeln. Men visst är det effektfullt med den vackra Monica Bellucci som den fallna kvinnan vid Jesu fötter ).
Filmen har också kritiserats för att vara för vänlig i sin skildring av Pilatus, som utmålas som en vek men i grunden god romersk prokurator som tvår sina händer när hans försök att rädda Jesu liv inte faller pöbeln på läppen.
Ingen kritiserar dock att Herodes utmålas som så gayig att "Fab5" hade verkat som Alf Svenssons kloner.

Jag kan inte se att filmen tillför så mycket varken när det gäller att tydliggöra det kristna budskapet eller att ge en realistisk bild av det religiösa maktspelet i Jesus samtid, där han rimligen måste ha setts som en oppositionell rebell och bråkmakare som satte sig upp mot de skriftlärdas tolkningar av Guds vilja.
Det finns heller inte belagt i Bibeln eller i forskningen att Jesus utsattes för en exceptionellt utdragen eller grym tortyr utöver vad som var vanligt i samband med korsfästelse (om man nu bortser från att avrättningsmetoden i sig är direkt barbarisk och att det var brukligt att prygla offren innan för att de skulle dö snabbare). Det enda som kan konstateras är att Jesus anses ha dött snabbare än genomsnittet. Det var inte ovanligt att det tog flera dagar innan den som korsfästes gav upp andan.
Hur mycket prygel och pisk Jesus egentligen fick är inget som ägnats nån större uppmärksamhet i den religionsvetenskapliga forskningen...dvs inte innan Gibsons film gjorde frågan aktuell.

Filmens stora behållning är dels det stundtals mycket vackra fotot och dels att man jobbat på att göra språket korrekt, dvs romarna pratar faktiskt latin, översteprästerna hebreiska och Jesus arameiska.
Tyvärr blir det i övrigt en ganska svartvit berättelse om lakejer i det ondas tjänst. Ondskan utmålas som grymma hejdukar med dåliga tänder som njuter av den sadistiska och förnedrande misshandeln av Jesus. Själv är han förstås den som tyst och heroiskt lider sig igenom omänskliga smärtor för ett ändamål som filmen inte lyckas illustrera särskilt väl, det att frälsa alla oss syndare.
Allt blir, till motsats mot vad det kristna budskapet är, en orgie i mänsklig grymhet och meningslöst våld som skall tjäna som fond till ännu en Hollywood-romantiserad hjälte.

Hur man än ser på Jesus-gestalten så gör inte de plågsamt utdragna tortyrscenerna i slow motion och de ingående bilderna på den till köttslamsor piskade kroppen så mycket kött på benen (no pun intended) till hans karaktär.
Han är en fåordig, lätt arrogant och provocerande martyrartad gestalt i Gibsons film. De få glimtarna av tvivel och de få glimtarna av vad som lett fram till korset räcker inte för att göra honom till människan Jesus.
Ikonen Jesus känner vi redan genom tusen och tusen skildringar. Gibsons Jesus är bara en sargad, på gränsen till masochistisk, martyr badande i sitt eget blod.
Inte heller de bombastiska stråkarna, Guds enda sorgsna tår från himlen som får templet att rämna, den vitsminkade djävulen som rör sig ryckigt i bakgrunden eller en moders hjärtslitande förlust förmår väcka de känslor som Gibson faktiskt med sin icke-subtila berättarstil vill piska in i oss. Skuld.
Istället vill man möjligen synda mer, för att göra Jesus lidande värt besväret.

Innehållsförteckning:
Sparkar
Slag
Misshandel
Tortyr
Pisk
Blod
Mer pisk
Mer blod
Flashbacks
Slowmotion
Nästan utdöda språk
Romerska svin
Elaka präster

Svensk premiär: 2 april 2004

Mia Gustavsson : 04-04-02


 
> maila crew@bulldozer.nu