[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Chronicles of Riddick

Chronicles of Riddick

Jag visste inte att man kunde bli så här besviken.
En besvikelse som går rakt igenom den vanliga filmiska mediokriteten, som en laserstråle genom ett lättkokt ägg, och kommer ut på andra sidan. En ny sorts bottennivå, alla kategorier.

Ur filmen "Chronicles of Riddick"
Riddick poserar lite lagom badass.
© Universal Pictures

Ok, för att förtydliga. De som känner mig vet att jag är en SF-nörd deluxe. Om en film bara har minsta futuristiska förtecken så åker den genast upp ett par snäpp på min skala, oavsett om det är en romantisk cyberkomedi eller om det är hjärndött skjutande av slemmiga robotkackerlackor.
Jag gillade den förra filmen om anti-hjälten Riddick, "Pitch Black".
Jag tycker att det är en grov underskattad film som egentligen, trots vissa pinsamma hål i manus, är både underhållande och cool.
Jag gillar Vin Diesel, som spelar Riddick, jag tycker han är både sympatisk och försedd med viss självdistans.
Slutligen, när jag första gången såg trailern för "Chronicles of Riddick" så var det nära att min hjärna exploderade av lycka. Episk SF, gigantiska statyer, onda och mystiska erövrare som kallades "necromongers". Toppa det med en rejäl dos av universums mesta badass, Riddick. Hur skulle en sån film kunna misslyckas? Jag såg fram emot "Chronicles of Riddick" mer än vad jag såg fram emot "Alien vs Predator", och det vill inte säga lite.

Hur kunde filmen misslyckas då? För misslyckas gjorde den, kapitalt.

Tja, till att börja med så är hela filmen klippt som om den vore en trailer.
Det är korta miniscener staplade på varandra i hastiga klipp som om George Lucas hade släppts in i klipprummet.
Man har skapat två parallella handlingar som var för sig kunde ha varit underhållande men som tillsammans bara blir hopplös soppa.
Den ena är filmen om när Riddick slåss mot de onda erövrarnazisterna necromongers, för han är den siste av någon gammal utdöd krigarras som är ödesbestämd att döda överste necromangeln "Lord Marshall".
Den andra filmen är när Riddick blir tillfångatagen av prisjägare och lurar dem att forsla honom till en fängelseplanet där det är en miljard grader varmt i solljuset och en miljard grader kallt när det är natt. Där träffar han en tjej som han räddade livet på i "Pitch Black" och hon har blivit ett brutal badass med knivar i stövlarna.
Riddick tämjer de fasansfulla vaktpangolinerna (slå upp under myrkottar) som fångvaktarna släpper lös på måfå för att terrorisera fångarna. Sen dödar han en vakt med hjälp av en kaffemugg och flyr, med bar överkropp, genom den miljarder minusgradiga natten, jagad av en knivskarp och miljarder grader varm solstrimma.
När solen kommer ikapp de flyende fångarna så överlever de genom att hålla sig i skuggan, för där är det inte en miljard grader varmt.
Bra tips, det kanske funkar i temperaturer som inte smälter sten, men allvarligt...

Nåja, de här två filmerna korsklipps lite hit och dit, eftersom necrovolangerna givetvis vill ha tag på Riddick och döda honom så han inte kan döda Lord Marshmallow. Vissa necros vill dock se till att Riddick faktiskt dödar, eller helst bara ordentligt skadar toppjucklot, för då kan de svepa in, hugga i ryggen och enligt den necromongiska seden "behålla vad man dödar".

Tyvärr funkar det inte, alla vrålcoola kostymer och rustningar till trots.
Filmen klarar inte av att lyfta och det känns som om man sitter och ser på en två timmar lång trailer och undrar när huvudattraktionen skall dra igång.
Den uppföljande Riddick-filmen som skall avsluta trilogin kan mycket väl vara en höjdare, men i vanlig ordning så stämmer den gamla klyschan att "mittenfilmen aldrig klarar av att stå på egna ben".

Innehållsförteckning:
Coola karaktärer
Coola miljöeer
Coola rustningar
Coola rymdskepp
Ocool klippning
Ocool känsla
Besvikelse

Svensk premiär: 20 augusti 2004

Harald Åberg : 04-08-20


 
> maila crew@bulldozer.nu