[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Åter till Cold Mountain

Åter till Cold Mountain
(Cold Mountain)

Oj vilken överraskande film. Nä, vad säger du?
Kommer den så här lagom i Oscarstider också?
Det är ju banne mig inte klokt vilken slump.
En film som tagit sin grundstory från Homeros "Odyssén" och kryddat frikostigt med "Borta med vinden", va vågat!
Sann och äkta kärlek i en tid som formade Amerika.
Nattsvarta skurkar och bländvita hjältar.
Antietam, Gettysburg, Charleston, Carolina, Vomitiv, Vitriol.

Ur filmen  "Tillbaka till Cold Mountain"
Se så het deras kärlek är. Han måste kyla av den med ett glas cider.
© Buena Vista

Om inte oscarsjuryn med leende munnar sväljer hela den här sörjan och till och med ger den priser i kategorier där den inte är nominerad så lovar jag dyrt och heligt att få tillbaka en liten gnutta tro på mänskligheten.
Ok, det är häpnadsväckande vackert filmat många gånger. Men vad hjälper väl det? När manus är så enfaldigt simpelt och finesslöst.

För att göra en outhärdligt lång historia lite kortare. Odysseus (Jude Law) är egentligen en rättskaffens sydstatare vid namn W.P Inman. Han drar ut i krig mot de slemma kapitalisterna i nordstaterna och lämnar bakom sig den fagra Penelope (Nicole Kidmans karaktär heter egentligen Ada...men det lurar väl bara den enfaldigaste) i den underbart idylliska landsortshålan Cold Mountain. Där har de förvisso bara haft förstulna ögonblick av undertryck passion på ett sätt så sedesamt att det kanske till och med kan passera utan klipp i USA, om censorn har en bra dag.

Eftersom krig är ett helvete och ett lidande utan dess like, det här är något jag aldrig hör förut så just den lilla biten information kom som en chock för mig, så smiter Odysseus från fronten och ger sig av på en resa hem kantad av sirener, onda män och hopplösa motgångar.

Där hemma vankar Penelope av och an, förtärd av längtan efter sin Odysseus och tyngd av sorg efter sin faders bortgång. Den outsägligt onde och slemme friaren (hemvärnschefen Kapten Teague, spelad helt finesslöst av Ray Winstone) slår sina lovar runt Penelope, samtidigt som han etablerar vilken ond och nedrig karaktär han är genom att terrorisera bygden i patriotismens namn.
Då gården Tara (eller vad den nu hette) börjar gå mot ett sakta förfall dyker den rådiga och händiga kvinnan Ruby upp (spelad av mitt favorithatobjekt Renée Zellweger). Karaktären Ruby tycks mig för övrigt som enda tillfället där manus hade kunnat stoppa in en färgad karaktär i denna berättelse om amerikanska inbördeskriget. Men det kändes bättre att göra en helvit film verkar det som.
Ruby är driftig och rycker upp farmen ur misären.

På slutet blir det en konfrontation mellan alla de inblandade. Ruby återförenas med sin misshandlande far och allt är fint, helylleamerikanskt och lite lagom klädsamt sorgtyngt.

Så, jag har besparat läsaren en hundralapp. Om du verkligen vill göra av med pengar trots allt, så kan du maila mig för instruktioner om vilket konto du skall sätta in dem på.

Den här filmen är inte helt utan meriter, den hade faktiskt kunnat göras bra. Men det misslyckades man med på alla plan.
Kanske för att kysk kärlek inte känns så väldigt engagerande? Kanske för att bröderna Cohen redan mutat in området Homeros på sydstatsdialekt?
Kanske för att "Borta med vinden" är en så jävla mycket bättre film.
Dock skall sägas att jag är mycket glad över att få se Renée Zellweger i en roll där hon inte förväntas vara snygg. Det passar henne mycket bättre.

Innehållsförteckning:
Sydstatare
Nordstatare
Slemmisar
Inavelsbonnar
Philip Seymour Hoffman
Krigs överraskande ondhet

Svensk premiär: 20 februari 2004

Harald Åberg : 04-02-20


 
> maila crew@bulldozer.nu