[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Daredevil


Daredevil

Seriehjältar har varit föremål för filmatiseringar så länge seriehjältar funnits, men det är först på 2000-talet som filmerna gjort hjältarna rättvisa. Efter "X-Men" och "Spiderman" är det "Daredevil" som står på tur.

Ur "Daredevil"
Elektra (Jennifer Garner) och Daredevil (Ben Affleck) fightas.
© 20th Century Fox

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillat Daredevil som seriefigur. Töntig röd dräkt med lika töntiga små horn, en fånig batong, inga speciella krafter att komma med. Dessutom har jag alltid tyckt att han är en gnällig jävel, som till och med får Spindelmannen att framstå som samvetslös. Till råga på allt är ju karln blind. Det går ju inte.
Jag har inte fattat någonting, menar mina i övrigt sofistikerade seriefantastvänner, och det må vara hänt. Sålunda tyckte jag det var något märkligt att det var just Daredevil som stod på tur att bli film när det finns en sjö av hjältar att ösa ur.

Filmen "Daredevil" liknar "Spiderman" i upplägget i avseendet att vi får storyn bakom superhjälterollen innan det brakar löst.
Vi får följa Matt Murdock som grabb, hur han blev föräldralös tidigt, och hur han genom en olycka med radioaktiv vätska förlorade sin syn men också vann en enorm förstärkning av övriga sinnen. Liksom i "Spiderman" får vi också, härligt nog, se en ung superhjälte utforska och lära sig sina nya krafter.

Matt Murdock (Ben Affleck) är advokat till vardags, och eftersom rättvisa står högt i kurs hos honom är han Daredevil, mannen utan fruktan, på natten där rättvisa kan skipas eftersom lagen inte alltid räcker till.
Skurkjakt helt enkelt, liksom Batmans och Spidermans berättiganden.
Daredevils förhållande med Elektra (Jennifer Garner) leder honom in i batalj med självaste Wilson Fisk alias Kingpin (Michael Clarke Duncan), kungen av badguys i Marvels värld.

"Daredevil" spelar absolut i samma liga som nämnda "Spiderman" och "X-Men" vad det gäller produktionen som är förstklassig.
Det finns dock en stor skillnad som gör mig nöjd och glad; både "X-Men" och "Spiderman" var lite barnanpassade, lite snälla.
I "Daredevil" är det mörkt och rått, lite "Batman"-stämning över det hela.
Våldet är ganska grovt, och man har inte dragit sig för att låta folk stryka med på mer eller mindre brutala sätt.
Fightscenerna är, som brukligt numera, av wiresort med tung martial-arts.
Dock kan jag tycka att det blir lite för snabba klipp, lite för mörkt, för att det ska bli riktigt bra. Sånt brukar tas till när inte talangen räcker till.
Antingen hade Ben ingen bra stand-in, eller också hade slöfocken inte stretchat ordenligt.

Storymässigt är det förstås på enklast möjliga seriemanér, som man förstås måste ha överseende med när det handlar om serietidningsfilm.
Seriefantaster kan säkert reta sig på den förenklade, uppsnabbade relationen mellan Daredevil och Elektra, men kan å andra sidan gotta sig åt massor av seriereferenser och cameos av Stan Lee och Kevin Smith.
Skådespelarmässigt är det inte mycket att tala om, varken bu eller bä. Det finns inte något direkt utrymme för stort skådespeleri i denna typ av film, huvudsaken är att de ser rätt ut. Själv tror jag att man valde sköne Michael Clarke Duncan som Kingpin för att man helt enkelt inte kunde få tag i en lika stor vit man, och det var ju lika gott det.

Jag tycker att det är helt underbart med hela grejen att det äntligen görs seriehjältefilmer som varken blir B eller löjeväckande, utan precis som man alltid önskat sig.
Tekniken finns numera (tack "Matrix"), skådisarna är bra, och dessutom är det etablerade, respekterade regissörer som Bryan Singer och Sam Raimi som drar i spakarna. Tänk på att Ang Lee är på gång med "The Hulk", bara en sån sak. Mark Steven Johnson, som här står för regin, är dock för mig en okänd regissör, men Johnson förvaltar trenden väl.
Jag får väl också tillägga att jag kryper till korset och erkänner att Daredevil är en rätt cool snubbe, åtminstone i filmversionen.

Innehållsförteckning:
Serieointresserade ajöss
Späckad feteserieaction -
Bullseye - tidernas mest pricksäkre psykopat
Högt underhållningsvärde för vuxna barn
Elektra i snygg outfit och dubbla sai
Okonventionell behandling av snygg hjältinna

Svensk premiär: 14 mars 2003


Olle Lindkvist : 03-03-14


 
> maila crew@bulldozer.nu