[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Darkness Falls

Darkness Falls

"En gång, för länge länge sedan i den lilla staden Darkness Falls..." Alldeles uppenbarligen måste staden ha legat i Bohuslän, väldigt nära ordvitsarnas epicentrum Göteborg, för annars skulle innevånarna ha valt ett något mindre olycksbådande men ändå töntigt namn, som Medblodmåla eller Massmördararp.

Ur filmen "Darkness Falls"
Om du vill se fler kramgoa scener som den här är "Darkness Falls" en höjdare.
© SF Film

Var var jag nu?
Jo, en gång för länge sedan i den lilla staden Darkness Falls bodde en jättesnäll gammal tant som gav barnen guldpengar för deras tappade mjölktänder. Varför hon inte använde någon gångbar valuta förklaras inte i filmen så det är ingen idé att ni frågar mig. Min personlig teori är att guldpengarna var krugerrand och den gamla tanten egentligen spion för apartheidregimen, men det hör inte hit.
En dag brann det i den gamla tantens hus och hennes ansikte blev vanställt. Därför kunde hon inte längre gå ut på dagen och när hon väl vågade ut hade hon en porslinsmask som dolde hennes ohyggliga anlete. Men hon var fortfarande snäll mot de barn som vågade gå hem till henne och byta biomassa mot ädelmetaller.

Sen en dag, allvarligt talat så har storyn redan här blivit för krystad, försvann två flåbusar som varit på väg till henne för att lämna den dagliga skörden av mjölktänder från stadens mesungar. Givetvis så började alla misstänka den snälla gamla tanten och, innan så kort tid gått att ungjävlarna kunde hittas oskadda någonstans, efter en summarisk rättegång hängdes och demaskerades den stackars kvinnan på stora torget. Uppenbarligen så var det här före det att "Lex Sara" drevs igenom, för så illa ställt med respekten för de äldre är det inte ens i Lilla Edet.
Nu var det så, manusförfattare kräfa uppenbarligen starka drycker medan de förättar det tarv de kallar sitt levebröd, att kvinnan uttalade en förbannelse över staden och lovade att hon skulle hemsöka och döda barn när de tappade sin sista mjölktand.

När filmens lama berättarröst hunnit så här långt så skruvar sig filmkännaren i fåtöljen brevid mig redan rastlöst på sig. Min hjärna är fortfarande omtöcknad efter explosionerna i "Terminator 3" så den enorma lamheten har ännu inte gått upp för mig.

Dock kommer ett tydligt tecken snart, det skall smygas.
Jag gillar skräckfilm, jag gillar film som kan frammana en känsla av krypande obehag och sedan hålla åskådaren i gastkramad förlamning ända till slutet. Problemet är att när regissören har valt ut ett manus som är livlösare än Bockstensmannen, tillika mindre engagerande än den uppstoppade ren som var Norrbottens museums stora dragplåster under hela min mellanstadietid (jag gick i skolan 400 meter från museet, så jag vet en hel del om uppstoppad ren), så måste spänningen komma in på annat sätt. Då SMYYYYYGER man.
Smygande i genomtafflig skräckfilm består av att man låter kameran svaja som om Lars Von Trier satt bakom sökaren, sedan spelar man upp det i olidlig slow motion medan man lägger på väldigt mycket stråkar, valthorn och en ensam fagott.

Dagens första övning i smygande sker hemma hos lille Kyle Walsh, han har tappat en tand och istället för att flytta från staden så låtsas hans mamma som att den otäcka flygande häxan inte finns och får för detta dyrt betala.
Istället för att döda Kyle, eftersom han har sett hennes hemska porslinsmask (det är dem som ser den hon mördar), så dödar hon mamma Walsh och Kyle hamnar på psyket.
Ungefär här gick den person som satt brevid mig. Han suckade och gick hem.

En massa år senare så är Kyle fortfarande rädd för mörkret och bor i Las Vegas, han samlar på ficklampor och målar tavlor av otäcka kvinnor i porslinsmasker.
Kyles forna flickvän Caitlin bor kvar i Darkness Falls, att inte alla i staden blir mördade i urskiljningslöst psykopateri förklaras aldrig på något tillfredställande sätt, och nu är hennes lillebror livrädd för mörkret och säger saker som "När det blir mörkt så tar hon mig". Vore jag socialarbetare så skulle jag utreda eventuella incestmöjligheter och placera ungen på fosterhem, men istället så låter man läkare ta över och föreslå briljanta saker som att lägga ungen i mörka kammare.

Kyle kommer tillbaka, blir anklagad för en massa mord, åskväder bryter ut och Kyle, Caitlin och lillebrodern får kämpa för sina liv mot den otäcka tandfén.

Hur urbota dum den här filmen är visas genom att den varelse som dör om den utsätts för minsta lilla ljus plötsligt löper amok i ett åskväder där blixtar spontanupplyser minsta vrå.

Efter att ha sett filmen till sitt slut så känner jag mig kränkt, jag har på ett grymt och ovärdigt sätt berövats 85 minuter av mitt liv och jag kommer för all framtid bära minnet av hur valthornet, fagotten och det ljudet av en drägglande rabiessmittad lämmel tillsammans skulle övertyga mig om att korta glimtar av en dement kvinna i trasig nattsärk och med ett bäcken över ansiktet är otäck.

Vid närmare eftertanke, en dement kvinna i trasig nattsärk och med ett bäcken över ansiktet är otäckt, bara det att Evert Taube-covers hade varit ett mer passande akompanjemang.

"Så skimrande var aldrig havet och stranden var aldrig så befriande, och fälten och ängarna och träden..."

*rys*

Innehållsförteckning:
Ett manus så dåligt att det får Adam Sandler att verka begåvad
Ett monster så larvigt att Björne vore mer spännande
En massa SMYYYYYG
Nattscener där man inte ser ett skvatt
Rätt så fräcka eftertexter, men då ville jag bara lämna salongen.

Svensk premiär: 25 juli 2003

Harald Åberg : 03-07-24


 
> maila crew@bulldozer.nu