[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - The door in the floor

The door in the floor

Det är svårt att göra en sympatisk film där alla huvudpersonerna är antingen psykiskt sjuka eller fullständiga kräk.
"The Door in the Floor" lyckas.
Nästan.

Ur filmen "The door in the floor"
Stark sexuell spänning, mellan ung man och äldre kvinna.
© Columbia Tristar

Jeff Bridges spelar författaren Ted Cole, en sexgalen korsning av Astrid Lindgren, Stephen King och Gud. Vid sin sida har han frun Marion (Kim Basinger) som efter deras två söners död lever i en värld där fotografier på väggarna får ersätta dem.
Ted är givetvis inte glad över detta.
För att bli av med frun och samtidigt kunna behålla sin fyraåriga dotter anställer Ted Cole Eddie, en ung man med författarambitioner som till utseendet starkt påminner om hans avlidna söner.

Första halvan av filmen bygger endast upp karaktärerna. Ted är ett fullständigt kräk som använder sitt kändisskap för att lura kvinnor i säng. Eddie är en förvirrad och blyg ung man som låter alla trampa på sig, medan Marion är ensam och psykiskt sjuk. Eddies dragning till Marion och hennes svar är väldigt känsloladdat.

Kim Basinger och Jon Foster (Eddie) lyckas bygga upp en oerhört stark sexuell spänning mellan sina karaktärer. När den sedan bryter fram känns det som självklart att en 18-årig pojke ska älska med en kvinna vars son han - bokstavligen - skulle kunna vara. Jeff Bridges lyckas göra Ted Cole till en riktig slusk utan att för den skull överge karaktärens komplexitet och mänsklighet.

Men förutom det är "The Door in the Floor" en mycket långsam film.
Först mot slutet rullar handlingen lite snabbare, ibland hysteriskt snabbt. Samtidigt byter filmen mellan tragik och komik och sedan tillbaka till tragik, vilket inte riktigt fungerar. Avslutningen är inte riktigt logisk och känns ofullständig. I stället för klimax rinner hela historien ut i sanden åtföljd av sentimental musik och konstnärliga tystnader.

"The Door in the Floor" är fotografiskt mycket vacker.
Färger, scener och kameravinklar blandas samman till en visuell whiskey av finaste årgång. Alla filmens delar är, tagna var för sig, riktigt bra. Men när man kombinerar dem blir resultatet lite av en smörjig sörja.
Filmen fungerar helt enkelt inte och man lämnar biosalongen med en obehaglig känsla av att regissören lyckats blåsa en på två timmar av ens liv.

Innehållsförteckning:
Sex
Våld
Superi
Onani
Små barn som ser vuxna ha sex
Psykiskt störda personer
Alkisar
Mordförsök

Svensk premiär: 8 oktober 2004

Filip Wiltgren : 04-10-06


 
> maila crew@bulldozer.nu