[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Dogville


Dogville

Det är ingen liten bagatell han berättar, Lars von Trier. Denna gången heller. Och det finns egentligen ingenting välkänt att luta sig mot under historians gång. Nästan ingen scenografi. Staden Dogville existerar bara som kritstreck mot svart botten.
Istället är det ljudet och ljuset som gestaltar tidens gång.


Ur filmen  "Dogville"
Stellan Skarsgård och Nicole Kidman i Lars von Triers "Dogville"
© Columbia Tristar

Filmens längd avskräcker, och kommer säkerligen att sortera bort många biobesökare. Två timmar och 55 minuter tilltalar inte mig heller.
Det finns mycket som talar emot "Dogville". Men när man sitter där, och får småstadens alla vidrigheter kastade emot sig, så känns faktiskt inte en enda minut överflödig.

Okej, så här är det. Thomas Edison Jr (Paul Bettany) är inskränkta Dogvilles stora tänkare. Åtminstone i sina egna ögon. När filmen tar sin början har han bjudit in alla stadens invånare till ett möte, en föreläsning, där han ska övertyga dem om att de måste börja ge av sig själva och öppna sig mot världen.
För att kunna genomföra detta letar han efter in "illustration".
Han får Grace (Nicole Kidman). Kvällen innan föreläsningen smyger hon in i staden strax efter det att pistolskott hörts på avstånd. Hon är illa ute, det har skotten berättat, och efter viss avvaktan blir Grace den som ska visa att Dogvilles invånare inte alls bara tänker på sig själva. Hon får stanna under deras beskydd.

Sedan tar ett välkänt von Trierskt kvinnoporträtt vid.
Grace vinner allas hjärtan till en början, men blir efter hand allt mer utnyttjad, skymfad, hånad och till slut hatad av byns kanske femton bofasta.
Kvinnlig missunsamhet och manlig lust, inte helt ovanliga ingredienser i regissörens händer. Och som alltid blir det mycket otäckt.
Till en början är det svårt att se bortom kritstrecken. Ljudet av dörrar som öppnas och stängs men inte syns blir liksom en aning komiska, men efter en stund försvinner det. Och det känns plötsligt helt naturlig att hela tiden se vad alla har för sig inne hos sig. Och obehaget förstärks ofta av väggarnas frånvaro.
Till exempel när Grace blir våldtagen inne i ett hus samtidigt som livet går sin gilla gång i husen runtomkring. Då är kritstreckspåhittet helt lysande.

Men, det hade aldrig funkat utan historian. För det är en bra historia.
Skruvad, överdriven, och en aning pompös men förbannat bra. Kända ansikten i många roller (Stellan Skarsgård, Anne Bancroft, Harriet Anderson mfl) och oerhört bra skådespeleri gör "Dogville" verklig i all sin overklighet.
Enda stället där jag vill stryka är när Thomas Edison Jr flummar ut i sin sjuttioelfte självupptagna monolog. Men märk väl, den sjuttiotionde fungerade.
Till och med kapitelindelningen som von Trier envisas med i sina filmer funkar bra här.

Det är när vi kommer fram till slutet jag börjar vackla. Egentligen är jag mycket förtjust i oväntade vändningar. Och egentligen är sättet på vilket Grace lämnar Dogville bakom sig helt klockrent. Men det är något som stör mig, något jag inte kan sätta fingret på. Ungefär på samma sätt som jag hatar kyrkklockorna i slutet av "Breaking the Waves" fast det egentligen är en lysande scen…

Jag vet inte jag. Alla som är det minsta intresserade måste bilda sin egen uppfattning om "Dogville". Det är för olikt allt annat någonsin skådat för att ens kunna ge en fingervisning.
Men hur som helst går jag ut i hösten efteråt rätt nöjd.

Innehållsförteckning:
Krusbärsbuskar
"Gangstrar"
Inskränkt småstadsmentalitet
Många män som vill ha sex på ett obehagligt vis
Små figurer i porslin

Svensk premiär: 12 september 2003

Sara Hellman : 03-09-10


 
> maila crew@bulldozer.nu