[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Kiss of the dragon


Kiss of the Dragon

En kinesisk supersnut kommer till Paris för att hjälpa till vid gripandet av en heroinsmugglare. Istället för det nästan rutinmässiga uppdrag han väntat sig får han ett helvete med korrupta snutar, ilskna hallickar och en guldhjärtad prostituerad.
Sån tur att snuten är ingen mindre än allas vår Jet Li.

Ur filmen "Kiss of the dragon"
Flygande drake?
© 20th Century Fox

Tillsammans med Luc Besson har Jet Li skrivit manus till den här lite märkliga historien.
Det blir kul för att man känner igen många drag från stora Hong Kong-filmer med klassiska hjältar som Bruce Lee och Jackie Chan.
Tyvärr är manuset mer inriktat på att visa Li:s förmågor med fötterna och som mästerakupunktör än att berätta en historia. Så många uppenbara vinklar om skillnaderna mellan öst och väst går förlorade. En mer känslig regissör än Chris Nahon, som här debuterar, och ett par mindre bombastiska manusförfattare hade kunnat göra Kiss of the Dragon till en film med betydligt mer nerv.
Tchéky Karyo, från Nikita och Dobberman, repriserar här sin paradroll som ondskefull snut på ett nästan parodiskt vis. Filmens antagonist, kommissarie Richard, har ett nästan humoristiskt förakt för subtilitet som får en att undra om det alltid skjuts så öppet på Paris gator. Att ingen lyckas koppla alla lik till honom måste väl i det närmaste betraktas som ett mirakel.

Bridget Fonda får vara med som horan med ett hjärta av guld, lite roligt eftersom Karyo spelade i Nikita och Fonda i den bleka kopian Kodnamn: Nina. I en av deras gemensamma scener refereras till just det och sånt är ju roligt.
Jet Li är väl ingen större karaktärsskådis men han är en gudabenådad och välkoreograferad kampsportsutövare, egenskaper som mer än väl räcker i den här sortens film.
Vissa försök att introducera österns mysterier - som ju så framgångsrikt vann biobesökarnas hjärtan i Crouching Tiger, Hidden Dragon - görs här med akupunkturnålar. Li lugnar döende och lossar handbojor med hjälp av uråldriga medicinska trick, men vid det laget har alla i publiken börjat koncentrera sig på det största mysteriet av alla:
Varför talar kineserna engelska med Jet Li och varför talar fransmännen engelska med varandra? Lite mer autenticitet vill man väl ha i en film som handlar om kineser i Paris?

Jag gillar den här sortens filmer och jag har alltid hävdat att fransmännen gör hårdare action än amerikanerna. Tyvärr blir det här lite för hårt, det är lite för mycket nackar som krasar och kroppar som sprängs itu. Jag hade tyckt bättre om filmen om det hade varit mer Hong Kong kung-fu och mindre benknäckarmoves.

Innehållsförteckning:
Snygga moves
Ultravåld
Den ärkeslemmige heroinlangarsnuten
Den gode men lite bortkomne kampsportskinesen
Den madonnaliknande horan

Svensk premiär: 14 september 2001

Harald Åberg : 01-09-14


 
> maila crew@bulldozer.nu