[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Drakarnas rike

Drakarnas rike
(Reign of fire)

För den som varit i mitt hem är det knappast någon hemlighet att jag gillar drakar.
Inte så att bostaden är belamrad med dem, jag har ju en stackars sambo gudbevars. Men det finns drakglas, en draklampa och nu senast en drakljusstake jag fick i födelsedagspresent.
Givetvis såg jag fram emot "Drakarnas rike" när jag hörde talas om den. Drakar, framtid, eld och skotska slott, vad kan väl gå fel?

Ur  filmen "Drakarnas rike"

Quinn hittar ett drakägg, i bakgrunden skymtar ett draklik.
© Touchstone Pictures

Tja, egentligen inte mycket.
Inte om man släpper alla förväntningar på ett manus när man går in genom dörren. Synopsis är i korthet följande:
När man borrar någon sorts tunnelbanetunnel i London så väcks av misstag en stor eldsprutande drake. Denna lyckas på mystiskt vis fortplanta sig och inom kort är världen full av flygande vidunder som gör sitt bästa för att utplåna mänskligheten likt de en gång brände dinosaurierna till aska (huvudpersonens antagande, inte mitt).
Quinn (Christian Bale) som var den förste att se draken när han som liten pilt sprang omkring på byggplatsen, har efter ett tjugotal år vuxit upp till att bli en muskulös rackare som leder en grupp överlevande i ett skotskt slott uppe på en myr någonstans.

Förutom att det då och då dyker upp en drake så är livet inte allt för illa.
De överlevande svälter och barnen är smutsiga och alla klädda i likadana blå pyjamasar men varje kväll dramatiserar Quinn och hans bästis Creedy (Gerard Butler) populära nittonhundratalsfilmer för barnen innan aftonbönen.
För att störa den här idyllen dyker dem amerikanske stridisen och drakdräparen Denton Van Zan (en allvarligt deffad och tatuerad Matthew McConaghey) upp med sin privata armé. De är på drakjakt och kräver hjälp.
Med i truppen är flygaren och biologen Alex (Izabella Scorupco) som givetvis är filmens stora "love-interest".

Gillar man action så är det ingen dum film, drakarna är snyggt gjorda och skräcken hos de stackare som får flera ton eldsprutande jätteödla efter sig är påtaglig.
Men någonstans i klippningen har handlingen försvunnit.
Enligt förhandsmaterialet och reklamaffischerna så skall drakarna vara superintelligenta, jag vet inte det jag.
I alla fall så antyds inte något sådant i själva filmen, annat än på en extremt subtil nivå som jag förmodligen missat.
Jag saknar motiv, jag saknar personlighet och jag saknar rationalitet.

Ok, det handlar om drakar.
Jag vet att de är fantasikreatur, jag tar min medicin och farbröderna med långa vita rockar har friskförklarat mig för länge sedan, men jag är av övertygelsen att om man skall göra en illusion på film så får man ta steget fullt ut.
I det här fallet har filmmakarna gått långt med att skapa en trovärdig biologi för drakarna men slarvat med att spela på den traditionellt mest skrämmande aspekten hos varelserna, att de är intelligentare än oss.

Jag skulle gärna sett något som stärkte drakmyten, mer men kanske är jag bara gnällig för att mitt favoritdjur reducerats till en sorts luftens "Hajen", vad vet jag.
Hur som helst så är "Drakarnas Rike" en helt klart adekvat underhållningsfilm. Förvänta er inga stora skådespelarinsatser så blir ni nöjda.
Drakar, framtid och eld är ju trots allt coolt.

Innehållsförteckning:
Drakar
Eld
Den coolaste Star Wars-referensen någonsin
Stridsvagnar
Fler drakar
Mer eld

Svensk premiär: 14 augusti 2002

Harald Åberg : 02-08-13


 
> maila crew@bulldozer.nu