[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - D-Tox


D-Tox

(Eye see you)

Först åkte Sandra Bullock in på avgiftningsklinik.
Nu är det Sylvester Stallones tur. Men Sly ska ju alltid vara värst.
Hans klinik ligger mitt ute i ödemarken, ser ut som ett fängelse och utanför blåser det snöstorm dygnet runt.
Dessutom har någon släppt in en mördare i komplexet!

Ur filmen "D-Tox"
Sylvester Stallone kikar efter polis-seriemördaren.
© Universal

FBI-agent Jake Malloy (Sylvester Stallone) är på jakt efter en seriemördare som specialiserat sig på att avrätta poliser.
När det framkommer att mördaren har personliga skäl att skada Malloy är det redan för sent - nästa offer blir Jakes egen flickvän (Dina Meyer).
Mördaren flyr och kommer undan.
Jake tappar greppet i tillvaron och super ner sig.

Så småningom lyckas dock en av hans chefer övertala honom att skriva in sig på en avgiftningsklinik, speciellt avsedd för avdankade poliser.
Kliniken ligger mitt ute i obygden, helt isolerad, i ett snöigt Wyoming.
Den drivs av Dr. John Mitchell (Kris Kristofferson), som själv är en gammal polis med trassligt förflutet.
Men snart börjar någon mörda patienterna, en efter en...

Jim Gillespie, som tidigare regisserat "Jag vet vad du gjorde förra sommaren", har den här gången försökt att tota ihop en rulle som förlitar sig mer på ovisshet och spänning än på blod och chockeffekter.
Visserligen förekommer ett och annat makabert likfynd, men de flesta smaklösa illdåden sker ändå utanför bild.
Problemet är bara att det inte blir så mycket kvar att titta på.
För jämfört med så kallade slasherfilmer är D-Tox alltför tam för att tillfredsställa den lite mer blodtörstiga publiken.
Och som actionfilm betraktad är den alldeles för långsam.
Men som polisthriller då?
Ja, det hela handlar ju främst om att gissa vem mördaren egentligen är, och kan alltså i viss mån ses som en typisk "whodunnit".
Men tyvärr är manus alltför tunt och rollfigurerna på tok för oengagerande för att man skall orka bry sig.
Särskilt spännande blir det aldrig, och att man lyckats slänga in en hel del kända ansikten (Tom Berenger, Robert Patrick, Robert Prosky) i diverse småroller hjälper inte heller.

D-Tox är en medioker och mycket amerikansk historia med gott om hårda killar, hårda ord och hårda nävar.
Musiken är bombastisk, Sylvester är svettig och färgerna går i grått och blått.
Det är tufft och mycket yta, men inget vidare innehåll.
Visserligen behöver inte alla filmer ha en fantastisk grundstory för att fungera som underhållning, men D-Tox tillför inget nytt på något plan och känns därför bara fantasilös och tråkig.
Den som känner suget efter lite Stallone gör därför klokt i att gå och hyra någon av hans äldre filmer istället.
De flesta är faktiskt bättre än den här.

Innehållsförteckning:
Tokig seriemördare
Poliser på dekis
Snöstorm
Döingar
Muskler
Kris Kristofferson

Svensk premiär: 8 februari 2002

 

 

Albin Valsinger : 02-02-06

 


 
> maila crew@bulldozer.nu