[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Mr Ernest


Mr Ernest
(The importance of being Ernest)

Tänk dig ett slags lite mer sofistikerad förvecklingsfars med en doft av Shakespeare, iklädd en engelsk kostym, uppburen av ett par riktigt proffsiga brittiska skådisar och full med Oscar Wildes kvicka repliker.
Där har du "Mr Ernest".
Det är lättsamt, på gränsen till småfånigt, men framfört på ett ytterst elegant och torrt brittiskt sätt.

ur filmen "Mr Ernest"
Colin Firth som Jack/Ernest i filmen "Mr Ernest"
© Miramax

Ordleken i originaltiteln går ju inte riktigt att förmedla på svenska, vilket är synd eftersom det är huvudstoryn i ett nötskal. "Nödvändigheten i att vara Ernest (=ärlig)" är en träffsäker sammanfattning.
Ernest är nämligen den hemliga identitet som de båda gentlemännen Jack Worthing (Colin Firth) och Algernon Moncrieff (Rupert Everett) använder sig av i det egelska socitetslivet.
Jack för att skilja sitt präktiga lantliv, där han bland annat är förmyndare för den ljuva Cecily (Reese Whiterspoon), från sitt mer vidlyftiga nöjesliv i London. Han uppfinner helt enkelt en odräglig lillebror, Ernest, som ständigt hamnar i pengaknipa som Jack måste åka till stan för att fixa. Genom att bättra på den. Men det vet varken hans skyddsling eller hans tjänstefolk.
Hans bäste vän i London, Algy, börjar ana oråd och snokar reda på sanningen. Eftersom han själv är bättre på att sätta sprätt på slantarna än att få in dem beslutar han sig för att överta rollen som Ernest och besöka Jacks lantgods som den "förlorade brodern".
Förvecklingarna uppstår när romansen spirar mellan den nye Ernest/Algy och Jacks skyddsling Cecily samtidigt som Algys kusin och Jacks kärlek Gwendolyn (Frances O'Connor), som känner Jack som Ernest, dyker upp på landet.
Vem är egentligen Ernest (ärlig) i den här lögnhärvan, frågar man sig.

Det finns ytterligare förvecklingar, som att Jack egentligen är ett hittebarn som lämnats in i en väska på Victoria Station och att Algy ständigt är jagad av sina fodringsägare.
En av filmens största behållningar är Gwendolyns stränga mamma, lady Bracknell, som spelas med bravur av dame Judi Dench. Hon har några av filmens bästa repliker och gör väl skäl för sitt rykte som en topp-skådespelerska. Hela ensemblen handskas för övrigt flyhänt med detta Oscar Wildes pjäsmanus från 1895.

Jag hör ju till den grupp av människor som blir till mig i trasorna av engelska kostymdramer och dessutom tycker att humorn gärna får vara lite mer sofistikerad än att huvudpersonen halkar i bajs.
Kanske är det därför jag är mycket välvilligt inställd till denna film.
Eller så är det för att den gode Oscar Wilde never goes out of fashion…
Regissören Oliver Parker har ju redan tidigare gjort film på en Oscar Wilde-pjäs - "En idealisk äkta man".
Men vad skall en engelsman göra när Kenneth Branagh redan lagt beslag på Shakespeare?


Innehållsförteckning:
Förvecklingar
Kvicka repliker
Cynisk butler
Tekakor, muffins och scones
Tyska verb
Hiskeliga hattar
Supé på Savoy
En kärlekskrank präst
En regissör som spelat "moving man 2" i "Hellraiser"

Svensk premiär: 8 november 2002


Mia Gustavsson : 02-11-07


 
> maila crew@bulldozer.nu