[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Final Destination 2


Final Destination 2

Förutom en riktigt schysst bilkraschscen i början av denna tvivelaktiga uppföljare till en redan tvivelaktig föregångare, finns faktiskt ingen som helst anledning att gå och titta på "Final Destination 2".
Inte ens om man tycker det är skojigt att se människor på film gå en alltigenom ond, bråd död till mötes.

Ur "Final destination 2"
A.J Cook och Michael Landes genomlever någon form av pers eller annat lidande.
© SF

I första "Final Destination" undkom en grupp människor en flygkrasch i något av en ödets nyck - en typisk "American Teen" fick onda aningar och hindrade en grupp andra American Teens att åka med planet. För att sedan se dem trilla av pinn, en efter en, på allt ohyggligare sätt. Sensmoral: you can't cheat death.
Fiffigt värre.

I "Final Destination 2" är det Kimberly Corman, spelad av A.J. Cook, som i sin bil på Route 23 får en föraning om en våldsam olycka.
Hur? En bilradio som oavbrutet spelar "Highway to Hell" på alla kanaler, otyglade snorungar som hänger ut genom fönstret på en skolbuss och vrålar "Seriekrock! Seriekrock!" i kör.
Sammanträffandena bli för många för Kimberly, och hon ser krocken framför sig, en maffig uppvisning i hur otäckt det antagligen skulle vara i verkligheten.
Så hon gör det enda rätta, litar till instinkten och hejdar trafiken på påfartsleden till motorvägen. För att sedan försöka förklara sig för en snut på plats tills olyckan faktiskt inträffar och hon räddas undan mirakulöst (till skillnad från hennes maja-rökande polare).

Och så drar reprisen av "Final Destination" igång.
Den grupp av människor som undkom stora bildöden hotas nu, inser såklart Kimberly. Hon måste nu söka upp Clear (Ali Larter), som var den enda överlevande från första filmen och som nu lever frivilligt inskriven i en vitvadderad isoleringscell på mentalsjukhus.
Något svårövertalad är hon, men inser snart att hon måste göra det rätta och ge en hjälpande hand till Kimberly för att lura DÖDEN än en gång.

Lösningen tänker jag inte ens hinta om (den är alltför korkad), även om det inte skulle spela någon roll - poängen med den här filmen är inte hur ungdomarna lyckas finna en lösning på problemet.
Den är snarare en uppvisning i våldsamma, blodiga effekter som gränsar till dålig gore-estetik. Kanske har regissören David R. Ellis fått helt fria händer och hittat tillbaka till sina gamla stunt-rötter?
Med viss uppfinningsrikedom låter han sina karaktärer möta slutet på varierande sätt. Ett har de gemensamt - blodet och köttslamsorna. Som i sin tur har den enda skojiga och intressanta bieffekten att filmrecensenterna kategori finkultur flämtar förskräckt i biofåtöljerna runt omkring mig.
Som en bonus kastar David R. Ellis in en minimal biroll till Tony Todd, även känd som Mr. Candyman, himself.
Är det meningen att man ska bli glad då? Eller rädd?
Äsch, gå hellre och hyr "Candyman" eller lägg stålarna på en bra teenslasher-rulle. Det här är B-skräckisarnas underkategori.
Och med det finns inget positivt alls.

Innehållsförteckning:
Våldsscener i bästa Stephen King-anda
En köttig tranchering av rock-dude, snodd från "The Cube"
Candyman
Flummig balansskaparfinal
För få kända skådisar för att ens få tillträde till videotoppshyllan

Svensk Premiär: fredagen den 13 juni 2003

Elin Larsson : 03-06-12


 
> maila crew@bulldozer.nu