[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Förbrytelser

Förbrytelser
(Forbrydelser)

Lars Von Trier och Thomas Vinterberg må själva ha tröttnat på sitt Dogma-manifest för länge sedan, men idéerna lever vidare.
Annette K. Olesen har i sin nya film valt att anamma det numera välkända konceptet och skala av det mesta som brukar förknippas med traditionell känsloförstärkande dramaturgi.
Men var det så klokt egentligen?

Ur filmen "Förbrytelser"
Existentiella funderingar i fängelsemiljö. Inte direkt "Girls Behind Bars".
© Triangelfilm

Handlingen utspelar sig i ett fängelse för kvinnor, dit den nyutexaminerade teologistudenten Anna (Ann Eleonora Jørgensen) kommer för att vikariera som präst. Samtidigt som Anna tillträder tjänsten anländer också en ny intern, Kate (Trine Dyrholm), som av oklar anledning förflyttats dit från en annan anstalt. Snart börjar rykten spridas om att hon besitter någon sorts övernaturliga förmågor, och när Kate antyder att Anna är gravid ­ vilket visar sig stämma ­ blir detta utgångspunkt för en rad existensiella funderingar och svåra val.

Det visar sig nämligen att Anna (som från början trodde sig vara infertil) bär på ett barn med en kromosomavvikelse, ett faktum som förbyter hennes ursprungliga glädje mot djup oro och funderingar kring en eventuell abort. Samtidigt plågas hon av tankar kring livets orättvisa (eller Guds mening?), eftersom hon känner till att Kate själv bär skuld till sin egen dotters död genom narkotikarelaterad oansvarighet.

"Förbrytelser" är en ganska nattsvart skildring av livets jävligheter och visst väcker den en del tankar kring svåra dilemman.
Danmarks skådespelarelit gör som vanligt ett utmärkt jobb och handlingen borde i sig ha goda förutsättingar att skapa en gripande upplevelse. Men samtidigt är det något som saknas. Kanske beror det på att Olesen har klämt in lite för många personer och parallellhandlingar som bryter fokus en aning, eller att filmens huvudkaraktärer inte väcker tillräckliga sympatier.

Men det är inte heller säkert att Dogmareglerna tillför särskilt mycket, snarare tvärtom. För egen del börjar jag tröttna en aning på fula, tysta filmer med omotiverad skakighet. De tekniker som till en början stärkte känslan av autenticitet med hjälp av olika dokumentärfilmiska associationer får idag, snart tio år senare ofta motsatt effekt.
Måhända kan de fortfarande bidra till ökad frihet och spontanitet för filmmakare och skådespelare, men som åskådare kommer jag faktiskt på mig själv med att längta efter skarpa bilder, stadig kamera och stråkar på ljudspåret.

Innehållsförteckning:
Tro, hopplöshet och förbjuden kärlek
Gråt och grynighet
Svåra etiska dilemman

Svensk premiär: 27 augusti 2004

Albin Valsinger : 04-08-26


 
> maila crew@bulldozer.nu