[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - De fördömdas drottning


De fördömdas drottning

(Queen of the damned)

Elaka redaktörn skickar i väg mig på ännu en vampyrfilm efter mitt trista möte med "Blade II".
Den här gången är det så dags för mig att möta "De fördömdas drottning" i filmen med samma namn.
Historien baserar sig på Anne Rices böcker om vampyren Lestat.

Ur filmen "De fördömdas drottning"
Lestat och de fördömdas drottning tar sig i ett dopp.
© Warner Bros

Tidigare har Tom Cruise gestaltat denne grubblande och ensamme varelse i "En vampyrs bekännelser". Den här gången har Stuart Townsend tagit över huggtänderna och de homoerotiska undertonerna.
Lestat har dragit sig undan från världen på grund av sitt grubbel, sin odödlighet och sitt ensamma liv.
Han har legat och sovit i en krypta i en så där hundra år när något väcker hans intresse. Det som får honom att lämna sin viloplats är ljudet av hårdrock (!) från ett band som repar strax intill.
Lestat blir så sångare i bandet mycket på grund av att en rockstjärna är det närmaste vi har Gud idag, vilket var lite tankeväckande.
En rockstjärna kan väl aldrig vara ensam?

Bandets musik blir jättepopulär och ska göra en enda livespelning som passande nog ska gå av stapeln i Death Valley.
Lestat och hans musik leder till problem då den väcker alla vampyrers urmoder i form av de fördömdas drottning - Queen Akasha (Aaliyah). Denna kvinna är hänsynslös och dödar allt som kommer i hennes väg. Hon saknar den betänksamhet som de flesta andra vampyrer har i Anne Rices böcker i tanken om att det finns plats för både människor och vampyrer. Tillsammans med en levande kvinna (Jesse Reeves) och sin förre mentor, den urgamla vampyren Marius (Vincent Perez), försöker Lestat till slut få stopp på Queen Akashas framfart.

Filmen är påkostad, första fem minuterna är bra, eftersom konservativa recensenten tror att det är vampyrfilm á la Christopher Lee på gång.
Sån tur hade jag inte.
Resten av filmen är ett godkänt "jaså" med vissa manusbrister.
Till exempel är många vampyrer arga på Lestat för att han väcker uppmärksamhet eftersom det är bättre att vara dold i skuggorna.
Lestat måste stoppas i form av oskadliggörande, anser de. Hur gör man det då? Jo, genom att först när han står inför hela världens befolknings TV-ögon, försöka döda honom genom att komma i flygande attacker mot scenen!
Snacka om att synas!

Filmen vimlar av homoerotiska undertoner, till exempel när Lestat i en närbild suger blod från sin mentors håriga underarm.
I Freudiansk anda sitter jag där i salongen och associerar.
När Lestat suger i Queen Akashas armveck går det också bra att associera åt andra håll för den som vill...

Nå, filmen är godkänd i sin helhet varken mer eller mindre.
Den som gör mest intryck är faktiskt den nyss tragiskt avlidna sångerskan Aaliyah sin roll som vampyrernas urmoder.
Det blir lite tryck på duken när hon är med.
Om det nu beror på visst överspel kan jag inte svara på, tycker hon var cool i sin roll helt enkelt.
Slutet stör mig en del också. Vi har kvinnan som blir vampyr så att hon ska få följa den man hon beundrar. Ge upp livet för mannen...urk...
Igen, angående manusbrister, var Jesse Reeves karaktär helt förfärad över vampyrers brutala sätt ett par scener innan hon till Lestat säger: "Det är det här jag vill". Tjena, tjena!
Jo, kvinnan är villig att följa sin man ända in i odödlighetens kalla vampyrtillvaro.
I alla fall om Hollywood får bestämma.
Hade varit befriande med ett tvärtomscenario.
Jag kommer att tänka på skådespelerskan Ingrid Pitt (bara namnet!) som i sin roll som vampyr slukade män och kvinnor på sjuttiotalet.
Det var bättre förr!

Innehållsförteckning:
Blodsugare
Homoerotik
Popstjärnekult

Svensk premiär: 31 maj 2002

Jörgen Krüsell : 02-05-30

 


 
> maila crew@bulldozer.nu