[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Frida


Frida

Efter att förut ha sett en ganska trist filmatisering av den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlos liv kände jag mig måttligt sugen på ännu en rulle på samma tema.
Men det är bara att konstatera att Julie Taymors vackra och välgjorda film "Frida" är väl värd att se.
Både för den som är obekant med Frida Kahlo och den som redan vet en del.

Ur filmen "Frida"
Salma Hayek i rollen som Frida Kahlo i filmen "Frida"
© Columbia Tri Star

Frida Kahlos liv är verkligen som gjort för en film och Taymor lyckas utnyttja hennes händelserika och spännande levnadshistoria till fullo i sin berättelse.

Vid fjorton års ålder råkade Frida ut för en allvarlig bussolycka som för alltid förändrade hennes liv. Trots flera operationer fick hon leva med konstant smärta i resten av sitt 47-åriga liv.
Den andra stora olyckan i hennes liv, och den största enligt henne själv, var mötet med drygt den tjugo år äldre konstnären Diego Rivera.

De förälskade sig och gifte sig, men otrohet, svartsjuka och barnlöshet slet sönder äktenskapet.
De bråkade, försonades, gifte sig, skilde sig och gifte sig igen.
"En förening mellan en duva och en elefant" kallade Fridas mamma äktenskapet mellan den storvuxne Diego och den bräckliga lilla Frida.
Frida var dock allt annat än bräcklig mentalt. Tvärtom en stark och passionerad kvinna - inte bara i sina relationer utan också i sitt konstnärsskap.
Frida var bisexuell och hade ofta relationer med de kvinnor som hennes notoriskt otrogne man redan hade avverkat.
Hennes starka politiska övertygelse (både hon och Rivera var kommunister) förorsakade också en del turbulens i hennes liv. Inte minst när hon öppnade sitt hem för den ryske exilkommunisten Leo Trotskij.

Filmen "Frida" är precis som konstnärinnan och hennes tavlor mycket färgstark, vilket inte bara återspeglas i skådepelarnas rolltolkningar utan också i filmens miljöer, kläder och relationer.
Filmen är i vissa delar formmässigt lekfull och överraskande nyskapande.
Exempelvis blir en filmsekvens fryst till en bild som blir en tavla eller tvärtom.
Ibland tar det en liten stund om innan man kan avgöra om det är en av Fridas tavlor eller ett "stilleben" i filmen. Det är mycket skickligt och stilmässigt drivet.
Man har också använt ett roligt och smart sätt att skildra Diegos och Fridas tid i USA. Ett slags collage-teknik blandat med journalfilmer, parets bilder och andra filmklipp.

Julie Taymor är känd för att ha regisserat ett flertal formmässigt spektakulära teateruppsättningar och hennes första film "Titus" fick uppmärksamhet för sin anmärkningsvärt snygga scenografi.
Det positiva i "Frida" är att formen aldrig står i vägen för berättelsen. Balansen mellan form och innehåll fungerar utmärkt.

Ur filmen "Frida"
Frida Kahlo (Salma Hayek) och Diego Rivera (Alfred Molina) i filmen "Frida"
© Columbia Tri Star


Musiken har också en framträdande roll i filmen. Bland annat framför drygt 80-åriga sångerskan Chavela Vargas en av Fridas favoritsånger "La Llorona" i en känslosamt laddad scen mot Salma Hayek som spelar huvudrollen.
En scen som får en extra betydelse när man vet att Chavela Vargas en tid var älskarinna till Frida.

Jag tycker, trots att jag är mestadels positiv till filmen, att den gärna hade fått leka ännu mer med formen och också vågat gå ännu djupare i Fridas politiska engagemang, sexuella frigjordhet och missbruksproblem.
Jag kan känna att man väljer den enkla vägen och låter porträttet av Frida speglas genom hennes stormiga relation till maken. Det är också egentligen hans konstnärsskap som omdebatterad politisk muralmålare som hamnar i fokus.
Man anar en långt mer komplex person bakom denna ändå relativt ytliga bild.
Kanske är det ändå tillräckligt för att få upp ögonen för den fantastiska konstnärinnan och hennes fascinerande liv?

Den här filmen är lite av latinoskådespelerskan Salma Hayeks skötebarn.
Hon drev projektet tillsammans med producenten Nancy Hardin i flera år och sägs ha fajtats med både Jennifer Lopez och Madonna om att få spela huvudrollen. Men när man ser filmen är det ingen tvekan om att Salma Hayek är helt perfekt i rollen. Salma ÄR Frida.

Trots att filmprojektet fått mycket uppmärksamhet var Hollywood-bolagen länge genuint ointresserade av att göra en film om Frida Kahlo.
En mexikansk kvinnlig konstnär som var kommunist, bisexuell och dog i sviterna av sitt alkoholmissbruk var kanske inte förenligt med den amerikanska drömmen?

Hardin köpte filmrättigheterna till författaren Hayden Herreras biografi om Frida redan i början på 80-talet, men det dröjde tills i början på 90-talet när Kahlos konst fick ett uppsving i USA innan någon ville finansiera filmen.
Då blev det å andra sidan nästan slagsmål om vilket bolag som skulle göra den.
Samma intresse blev det kring vem som skulle spela huvudrollen.
En kamp som Salma Hayek lyckosamt nog gick segrande ur.

En sak som slår mig är att man sällan är van med att nästan alla skådisar i en Hollywood-film, oavsett var den utspelar sig, faktiskt är annat än amerikaner.
I "Frida" spelas många bärande roller av skådisar som faktiskt har latinskt ursprung (även om de inte är mexikaner).
De enda som egentligen hamnar utanför mallen är amerikanen Nelson Rockefeller (spelas av Salmas pojkvän Edward Norton) och ryssen Leo Trotskij (Geoffery Rush). Även om "alla talar engelska" förmår Taymor skapa en trovärdig inramning till sin berättelse.

"Frida" är en film som jag varmt rekommenderar.


Innehållsförteckning:
Måleri
Fest
Kärlek
Smärta
Familj
Vänner
Politik

Svensk premiär: 25 december 2002

* Biografin "Frida Kahlo" av Hayden Herrera utgavs senast på svenska 2000 på Forum förlag.


Mia Gustavsson : 02-12-24


 
> maila crew@bulldozer.nu