[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - From Hell


From Hell

En av tidernas mest mytomspunna massmördare, Jack the Ripper, smyger omkring i de sjaskigaste kvarteren i de viktorianska Londons East End.
Godhjärtade, men bedagade och olycksdrabbade prostituerade sprättas upp på löpande band.

Ur filmen "From Hell"
Jack the Ripper på en av sina berömda kvällspromenader.
© 20th Century Fox

Knivarna blänker, blodet sprutar, trasgranna underkjolar fladdrar, liljevita barmar väller ur snörkorsetter och gatlyktorna kastar långa skuggor i mörka gränder.
Dimma, regn, slängkappor, klapprande hästhovar, konspirationer och kärlek.
Opiumdimmiga visioner hos en Sherlock Holmes-smart polis plågad av hjärtesorg.
En ung, snygg hora med spisrosor på kinderna som han fattar tycke för och i sina syner ser som mördarens nästa offer.

Vad kan man egentligen mer begära av en film?
Att den är spännande?
Att den inte tar sig för stora friheter med verkligheten?
Att den vill säga något?
Att den berör?

Bröderna Hughes har lyckats med en visuellt tilltalande film som i mer än en scen påminner om "Sleepy Hollow" och "Dracula".
Gotisk skräck med effektfullt bildspråk.
Snygga kostymer och fräcka miljöer bidrar till att skapa denna stämning.
Men den lekfulla sagoboks-horrorn saknas helt i denna film.
Istället är det väldigt mycket blodsprutande, uppsprättade lik och bårhus-scener med korpulenta rättsläkare i blodiga förkläden som spyhulkar efter att ha sett styckade kroppar.
Kanske naturligt då det handlar om en synnerligen brutal mördare av slaktar-typ?
Men ändå känns en hel del av scenerna mer spekulativa än nödvändiga.
Och tyvärr blir man mer äcklad och uttråkad än skrämd av dessa envisa blodsplatterier.

Ur "From Hell"
När du får oväntat besök...
© 20th Century Fox

Att Johnny Depp spelar huvudrollen som polisinspektör Abberline förstärker naturligtvis "Sleepy Hollow"-vibbarna ytterligare. Precis som där är han en man med okonventionella idéer om brottsutredning.
Här har han dock lagt sig till med tunga ögonlock, en löjlig cockney-dialekt, drogberoende och en förmåga att se saker som skall hända innan de skett.
Hans dekadenta knarkorgier (naturligtvis förklarade med en familjetragedi av modellen "sånt som Mel Gibsons rollfigur har varit med om i nio av tio filmer han medverkar i") och de visuellt spännande effekter man kan lägga in i filmen på grund av detta, känns också spekulativa.
Han såsar annars mest runt och limmar på den klarögda rosenknoppsfräscha horan Mary (Heather Graham med taskig irländsk accent) när han inte "jagar den kinesiska draken" (1800-talsslang för att "röka på").
Hon är i sin tur Kajsa Kavat-tuff och håller koll på sina fnask-kompisar tills de en efter en smiter iväg som yra hönor och blir nackade i närmasta gathörn.
Om de bara lyssnat på Mary…

Oavsett hur mycket man känner till om verklighetens Jack the Ripper och hans offer så känns det som filmen inte är så intresserad av att berätta en trovärdig historia om den kände massmördaren.
Istället är man intresserad av snygga effekter, splatter, långsökta konspirationsteorier ( vars innebör dock är klar för tittaren långt före kommissarie knark lurat ut dem) och en "kittlande" romans mellan polisen och horan.
Man har också tagit sig en del faktamässiga friheter i manus som blir nästan skrattretande löjliga eftersom de så uppenbart skall stödja filmens tillkämpade romans.

Filmen är ibland riktigt snygg, men ändå märkligt platt.
Nästan på gränsen till småtrist.
Vilket känns mycket märkligt att skriva om en film som bygger på en av kriminalhistorians mest omskrivna och omdebatterade mord-odysséer.
Det är ett slags hopkok av exotiska ingredienser som fått puttra för länge och till sist blivit en smaklös, ljummen och grynig soppa.
Dock i gotisk MTV-stil komplett med Marilyn Manson-soundtrack.
Även om det är långt ifrån den kittlande skräckfilm man hoppats på så är det ändå ett försök att säga något om den smutsiga baksidan av det viktorianskt strikta 1800-talssamhället.
Låt vara att det blir lite för snyggt med Depp och Graham i rännstenen…och att det känns mer teatraliskt än streetsmart. Men blodet stänker bildligt talat ända upp på drottningens krinolin.

Innehållsförteckning:
Tio små negerpojkar-nedräkning när Moulin Rouge-horor blir Hannibal-slaktade framför Sleepy Hollow-kulisser.
Glädjeflickor med var sin klänning som går lika bra på begravning som på gatan
Lesbisk action
Kungliga klyschor
Kravatter, polisonger och höga hattar
Doktor död i slängkappa
Den lille hemma-lobotomeraren
Felstavade antijudiska meddelanden
Vindruvor
Vassa, vassa knivar
John Merrick aka Elefantmannen
Manus baserat på en serietidning

Svensk premiär: 19 april 2002

Mia Gustavsson : 02-04-16

 


 
> maila crew@bulldozer.nu