[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - 13 Ghosts


13 Ghosts

Tony Shalhoub, känd bl a från tv-serien "Wings" och filmen "Galaxy Quest", förgyller helt klart den här lekfyllda splattermys-filmen.
Det är lite som om någon tagit filmerna "The Goonies" och "Hellraiser" och kört dem i en mixer och hällt upp i ett trevligt designat glas som publiken får dricka ur.

Ur "13 ghosts"
I ett glashus syns spökena extra tydligt.
© United International Pictures

Vilken min man sedan gör, efter att ha insupit denna lättdruckna ambrosia, beror så klart på hur känsliga ens smaklökar är.
Det här är inte någon nyskapande, banbrytande och insiktsfull film.
Och detta kanske oroar vän av ordning, men lugn bara lugn, detta är istället fartfylld, lättsam och blodig underhållning - och det räcker en bra bit.
Faktiskt genom hela filmen.

Förutom Shalhoubs härligt gestaldade skeptiska änkling, Arthur, så ser vi även många andra trivsamma rollprestationer.
F. Murray Abraham
spelar hans illvilliga Farbror Cyrus som i filmens början är ute på spökjakt, på vad som verkar vara en bilkyrkogård (en välkänd omgivning för skräckdiggare).
Med sig har han en ung man med en märklig psykisk förmåga, han kan "känna av" människor och spöken och i viss mån också förutse framtiden.
Till platsen anländer också två personer engagerade i spöken och andars rättigheter, som inte vill veta av något infångande av spektrala gestalter överhuvudtaget. Ett spökenas "Green Peace" om ni så vill.
Spöket i fråga dyker upp och kaos, blod och ond bråd död följer.
Slut.
På prologen.

Och där börjar så att säga, själva filmen. Arthur och hans två barn, ärver Farbror Cyrus läckra glashus (med latinska citat på alla väggar).
De blir överlyckliga, eftersom de bott i en pytteliten lägenhet ett bra tag, efter att deras hus brann ned.
En husbrand som för övrigt blev slutet för Arthurs fru, något som Arthur på sätt och viss känner sig skyldig till.
Förutom huset ärver de också tillräckligt med pengar för att aldrig mer behöva oroa sig för så värdsliga saker, och allt är nästan för bra för att vara sant.
Vilket det givetvis också är.
Cyrus hade såklart en baktanke, med sin generositet och här följer således en klassisk "Åh, nej vi är instängda i spökhuset"-sekvens.
Flera klyschor alltså, men så trivsamt utförda att åtminstone jag faller pladask, för vad som måste vara en av tidens blodigaste matinéer. En skräckfest för hela familjen, således.

Det är mycket slafs och blod i vissa scener och flera av specialeffekterna går ut på just det. Överraskningseffekterna är väldigt bra tajmade och jag hoppade till i filmstolen flera gånger under filmens lopp.
Flera av make-up/kostym-jobben är riktigt tjusiga, och jag vill ge en särskild eloge till spökdesignern. Fina grejer.

Hela filmen har känslan av att vara berättad som en novell, och den enda besvikelse jag upplevde där jag satt i biosalongen, var att den väntade "knorr" som finns i slutet på varje bra novell, aldrig dök upp.
På det hela taget en mycket sevärd mysrysare.

Innehållsförteckning:
Mörker och regn och spännande musik
Spökerier

Svensk premiär: 11 januari 2002


Wilhelm Hedin : 02-01-17

 


 
> maila crew@bulldozer.nu