[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Glitter


Glitter

Denna film har sågats enhälligt av den amerikanska kritikerkåren och det har inte sparats på hånfulla kommentarer om sångfångeln Mariah Careys filmdebut.
Från en nation som givit oss "American Pie 2" och "Osmosis Jones" är det lite väl hårda ord för en medioker Hollywood-sentimental Askungesaga av klassiskt snitt.
Den svenska publiken lär varken kasta glitterkonfetti eller ruttna tomater.

Ur filmen "Glitter"
Billie (Mariah Carey) gör en Askunge-artad popkarriär i filmen "Glitter"
© 20th Century Fox

"Fattig flicka som blir stor stjärna" är ju en snudd på självbiografisk roll för Mariah, som dessutom får tillfälle att exponera sig flitigt i små, små kläder och waila loss en massa. För de som inte vill se en extralång Mariah-video med extraromantisk och lite tragisk bihandling är detta kanske inget givet val.

New York-flickan Billie Frank (Mariah Carey) har en alkholiserad mamma som supit bort sin chans till sångkarriär. De har knapert med pengar och Billies pappa finns inte i deras liv.
Mamman har förhoppningar för dottern som har ärvt hennes sångtalang och de sjunger tillsammans.
När socialtjänsten flyttar Billie till ett barnhem efter att det blivit tydligt att mammans levnadssätt utgör en direkt fara för alla, tappar de kontakten.

Vips är Billie vuxen, det är 80-tal och hon har en jätteliten leoparddress och en jättestor röst.
Tillsammans med kompisarna Louise och Roxanne uppträder hon på det lokala discot när deras grupp får chansen att hoppa in som doaflickor till en halvgangsters flikvän, som dessvärre inte kan sjunga. Men Billie kan.
Innan hon hinner bli allt för utnyttjad som den talanglösas stand-in-röst får DJ Dice, en lokal kändis och musikproducent, ögonen på henne.
Och vips är hennes karriär i rullning.
Det blir stort skivkontrakt, romans med DJ Dice, utsålda konserter, assistenter och klänningar med rosa fluff på.
Billie är snart den stjärna hon alltid drömt om.
På det hela taget är det en klassisk Askungesaga med ett stråk av svart då kompisarna hamnar i bakvattnet och vänskapen hotas, pojkvännen visar sig missunnsamt svartsjuk på hennes framgångar och hon försjunker i längtan över den försvunna mamman.
Den självklara sensmoralen är nåt i stil med att framgång inte är allt, vilket manifesteras på ett plågsamt gråtmilt sätt i upplösningen.

Så mycket mer bjuder inte denna film på.
Mariahs skådespelartalanger tar inte direkt andan ur nån, men hon klarar sig betydligt bättre än många andra sångerskor som gett sig in i filmbranschen. Kanske är hennes käcka Pollyanna-look lite för illa matchad med hennes småtragiska rollkaraktär, men på det hela taget funkar det.
Särskilt när hon sjunger.
Hennes manlige motspelare Max Beesley spelar tyvärr nästan ut henne i vissa scener.
Han har en naturlig utstrålning och charm som passar bra till hans rollfigur.
Hans framtid inom filmbranschen synes alltså något ljusare än Mariahs, för liksom övriga skådisar i denna film hamnar han helt utom skotthåll när kritikernas storkanoner alla siktats in på USA:s souldiva och hennes förmätna försök att göra lite glittrig underhållning på filmduken.

Innehållsförteckning:
Glitter av alla de slag
80-talstrashigt mode
Lite kläder och mycket silverglittersmink
Wailande till max
Kärlek
Tragik
Musik


Svensk premiär: 21 december 2001

 

Mia Gustavsson : 01-12-18

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu