[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Gosford Park


Gosford park

"Gosford Park" är en storslagen ensemblefilm i den engelska överklassens 1930-tal.
Gosford Park är också godset där en detektivhistoria utspelas under en helg, på bästa Agatha Christie-manér.

Lord William McCordle och hans mycket yngre fru Sylvia bjuder in sociteten till sin vanliga jakthelg på godset Gosford Park.
Det är engelsk höst och det regnar redan under förtexterna (sedan är det faktiskt ganska bra väder i resten av filmen, medan cynismerna duggar tätt).

Mary följer som jungfru med sin matmor Countesse of Trentham till jakthelgen. Trenham är en gammal hagga av den imperialistiskt ärkeengelska sorten och förgyller filmen med sin elaka person.
Hela huset fylls så småningom av människor, herrefolket en trappa upp och tjänstefolket en trappa ner.
Influenserna från TV-serien "Upstairs, downstairs" går inte att ta miste på.

Ur "Gosford park"
Kristin Scott Thomas som Sylvia McCordle i "Gosford park"
© Triangelfilm


Ur Marys perspektiv får man sedan uppleva jakthelgens skvaller och begivenheter. I salongerna är äktenskapen arrangerade och alla olyckliga.
Hos tjänstefolket strider man om sin plats i hierarkin och skvallrar om herrefolket medan man stryker skjortor och putsar skor.
Allt är ett spel för gallerierna, alla vet det och alla spelar sina roller.

Efter den andra dagens fasanjakt, som tydligen är en direkt referens till Renoirs jaktscen ur filmen "Rules of the game", sker ett mord i biblioteket. Poliskommissarien anländer, damerna svimmar, flera herrar har varit frånvarande och ingen får lämna godset.

Skvallret, som drivit filmen framåt, ökar till orkanstyrka och alla har något att dölja. De vattentäta skotten mellan uppe och nere krackelerar, butlern super sig full och ett av tjänstehjonen får sparken.
Samtidigt upprätthålls de gamla traditionerna som vanligt, man spelar bridge, skvallrar om varandra och roar sig över den amerikanske regissören och hans betjänt. De har blivit ditbjudna av Ivor Novell, en känd hollywoodstjärna och tillika kusin till lady Sylvia (tror jag).
Helgen lider mot sitt slut och mördaren avslöjas på ett litet lagom överraskande vis. Alla åker hem och inget är som förr.

Ur "Gosford park"
Kristin Scott Thomas som Sylvia & Ryan Philippe som Henry Denton i "Gosford park"
© Triangelfilm
Robert Altman, som tidigare gjort bland annat "Short Cuts" och "Pret-a-porter" har gjort en helgjuten film.
Han har talang för historier med stor ensemble och använder den.
Filmen utgår från en känd det-var-butlern-som-gjorde-det-genre, men vrider till den ett varv.
Robert Altman är bra på att visa riktiga människor med riktiga känslor, eller i det här fallet cyniska människor med egenintresse. Ingen karaktär, utom Mary, är särskilt sympatisk och därför tycker man om dem alla.

Dialogen är klockren; snabb, sylvass och aldrig i otakt.
När Sylvia frågar Maggie om inte resan varit fruktansvärd får hon svaret "Riktigt fruktansvärd, my dear". Julien Fellowes vann mycket riktigt en Oscar för bästa manus.

Altman har samlat ihop Englands bästa skådespelare, tyvärr blir de några för många. Det helgjutna ensemblespelet blir lite för helgjutet och det är svårt att skilja alla snorkiga frackar från varandra.
De smälter samman till en svartvit röra och det är bitvis svårt att följa alla intriger.

Men filmen handlar å andra sidan om att blanda ihop; klasser, kön, generationer. Den visar hur de kristallklara normerna sakta förvrängs och börjar glida in i varandra i en tid som närmar sig sitt slut.
Dessutom är jag beredd att förbise det mesta.
Altman befinner sig i en tacksam sits, där allting nämligen bara kan vara bättre än hans förra film "Dr T och kvinnorna".

Innehållsförteckning:
En äcklig hund
Lika många giftiga repliker som giftflaskor
En förlorad son
Två systrar i hemlighet
Herrar som kladdar på tjänsteflickor
Kostymer, kostymer, kostymer
Maggie Smith
Fasanjakt

Skådespelare:
William McCordle – Michael Gambon
Sylvia McCordle – Kristin Scott Thomas
Mary – Kelly Macdonald
Countesse Trentham – Maggie Smith
Ivar Novell – Jeremy Northam
Den amerikanske regissören – Bob Balaban
Hans betjänt – Ryan Philippe

Svensk premiär: 6 september 2002

Karin Svenner : 02-09-05


 
> maila crew@bulldozer.nu