[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]


Gosskörs-surfa:

> Filmens hemsida

Läs mer:
> Tillbaka till filmarkivet

>> sett - film - recension - Gosskören

Gosskören
(Les Choristes)

Med rätt pedagogik kommer man långt – vem minns inte Robin Williams fantastiske lärare i "Döda poeters sällskap"?
På sistone har vi sett flera filmer som utspelat sig i skolans värld, exempelvis Pedro Almodóvars "Dålig uppfostran" och Nicolas Philiberts dokumentär "Att vara och ha".
I Christophe Barratiers nya film "Gosskören" får vi följa en lärare som med musikens hjälp lyckas tämja en grupp bångstyriga pojkar på en internatskola.

Ur "Gosskören"
Herr Mathieu - så feelgood att det gör ont.
© Triangelfilm

Filmen utspelar sig i slutet av 40-talet och vi får följa Clément Mathieu, en medelålders musiker som söker anställning som tillsynslärare på "Fond de l’étang", en skola för speciellt svårhanterliga elever.
Rektorn, Herr Rachin, är en hårdför man vars huvudsakliga pedagogik kan summeras i hans egen grundregel "Aktion – Reaktion", det vill säga hårda straff för minsta förseelse. De flesta i personalen verkar ha slagit in på rektorns linje, men när Mathieu introducerar sina betydligt mjukare, musikbaserade mognadsövningar får han så småningom allt fler, såväl lärare som elever, med på noterna.

En av gossarna vid namn Pierre Morhange är särskilt begåvad, och filmen – som egentligen berättas i en enda lång återblick – börjar faktiskt i dagens New York, där den nu vuxne stjärndirigenten Morhange just ska leda en stor konsert.
Strax innan han ska upp på scenen får han beskedet att hans mor har dött, och efter konserten åker han så hem till Frankrike för att närvara vid begravingen. Där uppsöks han av en gammal klasskamrat som överlämnar en dagbok skriven av ingen mindre än just läraren Mathieu, varefter filmen berättas utifrån dennes anteckningar och minnen.

Men efter att ha sett "Gosskören" uppenbarar sig oundvikligen frågan: Härlig feelgood eller inställsamt publikfrieri? Filmen kommer troligtvis att dela upp åskådarna i två mycket ojämna läger, där den stora massan sällar sig till den förstnämnda gruppen och några få desillusionerade, uttråkade kritiker (med mig själv i spetsen) till den sista. För visserligen är "Gosskören" ett fint hantverk med vackert foto, smäktande (superfransk) musik, goda skådespelarprestationer och ett tilltalande underdog-perspektiv. Men samtidigt uppnås Mathieus framgångar alltför lätt, tonen är i överkant smörig och slutet så perfekt tillrättalagt att jag nästan blir förbannad.

Det här är en film som hade kunnat bli riktigt hyfsad om man bara sluppit känna regissörens uppenbara rädsla för att inte få publiken med sig.
Så fort det blir en aning obehagligt så får vi se någon liten pojke lysa upp tack vare musikens underbara kraft. Och varje orättvis bestraffning kontras med en scen där den lyhörde Mathieu genom sitt agerande visar prov på att han har ett hjärta av guld. Det råder aldrig någon tvekan om att det goda till slut ska segra och det är just däri problemet ligger.
I Actionfilmer må det vara hänt, men i ett välskrivet drama får verkligheten inte vara så här enkel.

Innehållsförteckning:
En grym rektor
En medmänsklig tillsynslärare
Halvstruliga kids med fantastiska sångröster
Halvsannolikt myspys
Värsta sagoslutet

Svensk premiär: 15 oktober 2004

Albin Valsinger : 04-10-15


 
> maila crew@bulldozer.nu