[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Black hawk down


Black Hawk Down

En produktion av Jerry Bruckheimer gör att jag förväntar mig vissa saker..."God bless America", lite flaggor i vinden, och soldater i slowmotion till exempel.
Nu är ändå Ridley Scott regissör och då vet jag inte riktigt vad jag väntar mig.

Ur filmen "Black hawk down"
© Columbia TriStar

Ridleys regissörskarriär är rena berg-och-dalbanan: fenomenala "Alien", suggestiva men ibland lite sega "Blade Runner", tråkiga "Legenden ­ mörkrets härskare", höjdaren "Thelma & Louise", sunkfilmen "G.I Jane", och till slut den något överskattade men väl så underhållande "Gladiator".
Det är tvära kast och denna gång kastar sig Ridley Scott över kriget i Somalia 1993. Filmen baseras på en verklig händelse då amerikanska soldater hamnade i en våldsam eldstrid som varade i nästan18 timmar inne i huvudstaden Mogadishu.

Det börjar som ett rutinuppdrag där amerikanska Delta- och Rangerssoldater ska tillfångata några höjdare ur den just då mäktigaste klanen i Somalia.
Efter en rad händelser finner sig amerikanerna omringade av flera tusen beväpnade somalier som dessutom lyckats skjuta ned två stycken Black Hawk-helikoptrar.
Det är amerikanernas kamp för att bryta sig ur detta grepp som vi får följa.

Jag vet inte vad jag ska tycka om filmen och ibland infinner sig känslan av att filmskaparna inte vetat vad för slags film de ska göra.
Är det en film som visar krigets fasor?
Är det en film som ska fungera som rekryteringsrulle till amerikanska armén?
Är det en film där kriget är ett stort äventyr?
Är det en film som ska visa det somaliska folkets lidanden?
Är det en film som hyllar kamratskapet och hjältemodet män emellan?
Problemet är att den försöker vara allt detta i olika sekvenser av filmen.
Det blir lite förbryllande när man som åskådare flyger mellan filmens olika stämningar.
Ena sekunden tittar man på en amerikansk soldat som delad på mitten dör framför våra ögon. I nästa sekvens dånar hög rock'n'roll-musik när en Humweejeep dånar genom gatorna med smattrande tunga kulsprutor á la Rambo. Sedan helt plötsligt blir ljussättningen blåaktig och någon civil somalier rör sig i slowmotion i en drömaktiga sekvenser med afrikansk sång och vemodig musik i ljudbakgrunden.
Det blåaktiga och drömlika sekvenserna har Ridley Scott gjort i "Gladiator" och här görs det igen för att på något sätt ge lite konstnärligt och vackert djup.
Så fortsätter det under hela filmen med välutbildade amerikanska soldater, hemska kriget, balla kriget, och så somalier i blåaktigt ljus.
Till slut är det också så att allt skjutande faktiskt blir lite tjatigt.
Jag trodde aldrig jag skulle yttra de orden om en film...

Under striderna dog 19 amerikaner och ett sjuttiotal skadades.
Man uppskattar att mellan 500 och 1000 somalier dog och minst 1000 skadades. Av detta visar inte filmen mycket, utan alla somalier dör som ansiktslösa flugor, eller rusar fram som vilda råttor, eller framställs som råa och omänskliga banditer.
Kanske var de såna också, vad vet jag? Jag var inte där.
Men det känns lite för ensidigt och stereotypt i alla fall.
Filmen berör mig ordentligt en gång och det är när en ung somalisk tonåring råkar skjuta en lika ung somalier av misstag. Den sekvensen minns jag nog mest.

Filmen är rasande skickligt gjord som hantverk sett.
Några av de bästa i branschen ligger bakom och det märks.
Den är snyggt fotograferad och mäktig. Klippningen är också utmärkt, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är oscarsbelönade Pietro Scalia som ligger bakom.

Jag bestämmer mig till slut för att filmen mest handlar om manlig gemenskap och amerikanskt hjältemod med en eftersmak som blir lite besk på grund av de krigsglorifierande inslagen. Rock'n'roll musiken bidrar till det i väldigt hög grad. Hade jag sett "Black Hawk down" som tonåring hade jag nog sagt "häftigt", men nu hade jag ont i öronen efteråt som den gamle man jag är plus att kriget som "häftigt" är ett passerat stadium för mig.
Hade man inte tryckt på att filmen baseras på verkliga händelser hade det inte stört mig hur de skildrats.
Verklighetsflykt är alltid okej, men inte när man säger sig skildra den och det blir fel stämning på något sätt... samtidigt som den är så välgjord.
Eder recensent står alltså förbryllad över vad han egentligen tycker...

Innehållsförteckning:
Vapen
2000-talets "Gröna baskrarna"?
2000-talets "Rädda menige Ryan"?
Inga kvinnor
Påkostad förstörelse

Svensk premiär: 15 mars 2002


Jörgen Krüsell : 02-03-11

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu