[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

I am Sam-surfa:
> I am Sam.com

Läs mer:
> Tillbaka till filmarkivet

 

>> sett - film - recension - I am Sam


I am Sam

Efter den amerikanska framgången med "The Story of Us", kommer regissören Jessie Nelsons nya verk "I am Sam".
Han har både skrivit och regisserat. Liksom hans förra film är detta tänkt som en ”bitterljuv” historia som ska lära oss att kärleken övervinner allt.

Ur filmen "I am Sam"
Dakota Fanning som Lucy och Sean Penn i som Sam i "I am Sam"
© New Line Cinema

Återigen använder sig Nelson av Michelle Pfeiffer som i "I am Sam" spelar den snorkiga advokaten som ska lära sig denna läxa.
Den Oscarsnominerade Sean Penn, som sade i en intervju i TALK att han helst ägnar sin tid åt sina barn, spelar den förståndshandikappade Sam Dawson som slåss om vårdnaden om dottern Lucy.
Resultatet blir oväntad nog en oerhört rörande film.

Handlingen i korta drag:
Sam Dawson, förståndshandikappad Starbucksanställd får barn tillsammans med en hemlös kvinna. Efter att barnet fötts, sticker morsan från stan och Sam och hans förståndshandikappade vänner uppfostrar lilla Lucy, som vid sju års ålder har blivit en lillgammal, söt och trevlig flicka (inte helt perfekt spelad av Dakota Fanning). När Lucy ska börja skolan uppstår problem.
Efter ett slagsmål på ett barnkalas kommer de sociala myndigheterna för att sätta Lucy i ett fosterhem. Sam måste nu hitta en advokat för att återfå vårdnaden av Lucy och det slumpar sig så att han anlitar en snorkig advokat som själv har problem med sin son och sitt äktenskap.
Mellan de två utvecklas en speciell sorts vänskap...och så vidare...och så vidare.

Jag var skeptisk under filmens fem första minuter.
Jaha, tänkte jag, Oscarsnominering är given.
Snyfthistoria om förståndshandikappad far och sockersött barn.
Men sedan hände något. Sean Penn spelar oerhört bra.
Jag glömde bort att Penn inte är förståndshandikappad.
Hans kärlek till dottern, hans förtvivlan, hans kamp mot en orättvis omvärld, allt detta var oerhört gripande. I bland var tårarna inte långt borta.
Jag har tänkt på hur det här gick till och jag tror anledningen är att Sean Penn är en sådan duktig skådespelare.
Han övertygar och övervinner det som i grund och botten förefaller vara en tämligen manipulerade och beräknande filmidé.

Soundtracket med Beatleslåtar (alla covers) gör varken från eller till.
Fotot är varken bu eller bä, standard-Hollywoodfoto för sådana här filmer.
Michelle Pfeiffers insats är väl okej. Flickan är som sagt inte lysande.
Storyn är förutsägbar.
Det finns många brister med filmen.
Men ändå fungerar det på något sätt och på det stora hela blir det en oerhört stark och rörande film.

Innehållsförteckning:
Välförtjänt Oscarsnominerad Sean Penn
Beatlescovers
Snorkig-Michelle-Pfeiffer-lär-sig-om-livet-av-utvecklingstörd
Fniss och gråt

Svensk premiär: 12 april 2002

 


Jens Holmboe : 02-04-12

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu