[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Järnvägare


Järnvägare
(The Navigators)

"Brittisk socialrealism med hjärta och budskap" - så kan man beskriva nästan alla Ken Loachs filmer.
Gång på gång har Loach tagit parti för den lilla människan och skildrat hennes kamp mot olika problem och orättvisor.
Nu har det blivit järnvägsarbetarnas tur.

Ur filmen "Järnvägare"
Ur Ken Loachs film "Järnvägare"
© Folkets bio

Ken Loach har under åren behandlat ämnen som arbetslöshet, fackföreningskamper, fattigdom, vårdnadstvister och alkoholism.
I hans nya film "Järnvägare" är det privatiseringen och kommersialiseringen av British Rail som är i fokus, och vilka konsekvenser detta får för de arbetande inom företaget. Järnvägsdriften delas upp på olika mindre enheter och den ena uppgiften efter den andra läggs ut på entreprenad.
Plötsligt ser framtiden mycket osäker ut för flera av de anställda.
Många erbjuds avgångsvederlag om de slutar självmant, medan de som stannar får färre och färre arbetsuppgifter.

Vi får följa ett antal "järnvägare", varav några väljer att ta pengarna och sluta medan andra stannar kvar in i det längsta.
Loach visar upp en dyster bild som vi alla känner igen alltför väl, inte bara från järnvägen utan från alla typer av branscher. De ökade lönsamhetskraven leder till mera jobb för färre anställda, vilket i sin tur leder till yrkesskador, slarvigt utförda arbeten, sämre anställningstrygghet och dåliga villkor.

Det hela är bedrövligt och tyvärr alldeles sant.
Men Ken Loach har en förmåga att presentera även de mest nedslående ämnen med stor värme och en medkänsla som gör att åskådaren sällan behöver känna sig helt under isen.
Visst är det bekymmersamt, men någonstans finns det ändå ett litet hopp för den som letar.

"Järnvägare" är inte Ken Loachs starkaste film, men det betyder inte på något sätt att den är dålig. Skådespeleriet är som alltid utmärkt och trovärdigheten ligger på en hög nivå. (Det är i dessa Dogma-tider intressant att notera att Ken Loach aldrig behövt använda några skakiga handkameror för att övertyga...)
Däremot tangerar filmen vid ett par tillfällen det övertydliga och riskerar här att bli på gränsen till parodisk. Och om jag fått välja så hade jag gärna sett ännu mer fördjupade personporträtt, kanske på bekostnad av några i mitt tycke onödiga scener med en svärande städare. Men man kan ju inte få allt.

Innehållsförteckning:
Brutalkommers
Avgångsvederlag
Svåra val (typ: pest eller kolera)
Små ljusglimtar
Lönlös facklig kamp

Svensk premiär: flyttad till 6 december 2002


Albin Valsinger : 02-11-07


 
> maila crew@bulldozer.nu