[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

Kevin Smith-surfa:
> Smiths produktionsbolag

Jay & Silent Bob-surfa:
> Den officiella hemsidan

Läs mer:
> Tillbaka till filmarkivet

 

>> sett - film - recension - Jay & Silent Bob


Jay & Silent Bob
(Jay and Silent Bob Strike Back)

Kevin Smith är en regissör av typen hata eller älska.
Antingen avskyr man hans filmer och ser det som sämsta sortens nördhumor, eller så älskar man dem och tycker att de är fulla av finurliga referenser och underfundigheter.
Jag hör till den senare sorten, men tycker att det finns ett visst berättigande i det där med nördhumor.

Ur filmen "Jay & Silent Bob"
Kevin Smith, filmens regissör och "Silent Bob" och Jason Mewes som Jay.
© Dimension Films

För er som inte sett någon av Kevin Smiths filmer, eller än värre sett en men inte gillat den, så kan jag bara säga att den här filmen inte är gjord för er.
I "Jay and Silent Bob" så låter Smith sina alltid vidhängande bifigurer, knarklangarna Jay och Bob, få fullt utrymme.
Filmen refererar till alla skämt och gimmickar som förekommit i de tidigare filmerna och Jay får hålla sin vulgaritetssvada längre än någonsin.

På ett sätt är det här en "Bill och Ted..." för de redan invigda. Hör man inte till den illustra skaran så har jag svårt att tänka mig att man skall svälja störtfloden av knarkskämt, homoskämt och fler "fuck" än i en Eddie Murphy-sketch.
Med detta ur vägen så vill jag bestämt hävda att det var en rolig film. Mest för de små gliringarna till andra filmer och cameos av diverse kända skådespelare. Vi får se Carrie Fisher som nunna och Mark Hamill som både sig själv och superskurken Cock-Knocker.
Vi stöter på Shannen Doherty och Wes Craven som sig själva och givetvis Alanis Morissette som Gud.
Det blir ljussabeldueller, vilda skottlossningar, juvelstölder och en orangutang.

Jason Mewes i rollen som Jay är lika påfrestande som vanligt.
Ständigt stenad, ständigt efter och ständigt full av skitprat.
Kevin Smith själv som Silent Bob gör som vanligt inte mycket till skådespelar-insats utan driver mest omkring och mimar lite. Givetvis har han ett par repliker, minst en för mycket, men eftersom Silent Bob är roligast när han är tyst så håller han för det mesta klaffen.

Handlingen, i den mån man kan kalla det för en sådan, går ut på att filmbolaget Miramax skall göra en film på serien Bluntman and Chronic, den serie vi presenterades för i "Chasing Amy", där Jay och Silent Bob står som förlaga för huvudpersonerna.
Eftersom folk på diverse filmsidor, mest en illa maskerad Ain't-it-cool-news, ägnar sig åt att såga filmen innan den kommer och skriva vilka töntar Jay och Silent Bob är så måste våra protagonister ge sig ut och stoppa filmen.
De liftar från sitt kära New Jersey till Hollywood för att sabotera inspelningen.
På vägen dit utför de en mängd sketcher.

Det är här filmen har sin svaghet, precis som med de flesta Saturday Night Live-filmerna så håller konceptet inte helt för långfilmsformatet och det blir mest till en löst sammanhållen räcka av sketcher. Detta är en bra sak när det handlar om Monthy Python men sällan i andra lägen.
Presis som förutspått så blir det bara en halvbra film här.
Gillar du Kevin Smith är den dock ett säkert val, för den innehåller allt hans filmer brukar. Kanske bara lite mer än vad man orkar med av vissa delar.

Innehållsförteckning:
Ordet fuck i rekordartade mängder
Sexiga juveltjuvar i tajta lackdressar
En orangutang
Homoskämt
Knarkskämt
Sexskämt
Mark Hamill
Referenser till ordet fuck

Svensk premiär: 3 maj 2002

Harald Åberg : 02-05-01

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu