[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

Joyride-surfa:
> Filmens officiella sajt


 

>> sett - film - recension - Roadkill


Roadkill

(Joy Ride)

OBS! Filmen recenserades på Bulldozer redan i december under namnet Joy Ride. Svensk premiär har dock dröjt tills nu.

Den här filmen som i original heter "Joy Ride" har inget alls med Roxettes 80-talshit att göra, det kan jag lova.
Men det blir ordentligt med åka av i denna riktigt nervkittlande roadmovie i genren psycho-thriller.
Två nyligen återförenade bröder på väg i bil genom USA gör misstaget att driva med en kärlekskrank truckerchaufför från helvetet…ett practical joke de hinner ångra många gånger om.
Om någon minns Rutger Hauers psykopat i "Liftaren" anno 1986 så finns det en fingervisning ( i dubbel bemärkelse) om vilken typ av film detta är.

Filmaffisch "Joy Ride"Den här filmen är inte den första eller den sista i genren, inte heller den mest banbrytande eller nyskapande.
Däremot hålls spänningen konstant uppe nästan genom hela filmen, vilket man måste säga är en bedrift.
Den balanserar hårfint på den kritiska gränsen mellan "historien om den läskige psykopaten" och "historien om den så galne psykopaten att man bli irriterad", en fälla allt för många filmer i denna kategori brukar ramla i direkt. Psykopatens irritation och hämdbegär synes till en början både realistiskt och befogat, vilket gör att hans ondskefullhet inte framkommer direkt.
Det ger en ovanligt stark och trovärdig öppning till filmen.

Kanske är det också den ovanligt väl uppbyggda grunden med relationen mellan bröderna Thomas som gör att man får lite mer kött på benen till den vanliga horror-historien.
Deras karaktärer får stort utrymme och det ges tid till dialog och utvikningar från stalker-temat.
Böderna Fuller och Lewis spelas mycket bra av Steve Zahn och Paul Walker.
Framför allt Zahn ger odåge-brorsan Fuller en komplex och charmig touch och får honom att utvecklas från dryg till sympatisk.
Den mer skötsamme lilleborsan klarar Walker att gestalta med äran i behåll.
Även Leelee Sobieski i rollen som Lewis kompis och nästan-flickvän Venna funkar bra. Här får hon tillfälle att spela en vanlig tjej som hamnar mitt i en händelsekedja hon inte varit med att starta, men får lida konsekvenserna av.

Svackan i filmen kommer i vanlig ordning när den ihärdige psykopaten går från en småjävlig stalker som vill ge igen, till en ultraslug hämnarmaskin med minst tio ess i varje rödrutig, uppkavlad skjortärm.
Det är ytterst svårt att behålla trovärdigheten i den övergången, men jag tycker att John Dahl gör ett gott försök i sin film.
Det finns också vändingar och klurigheter, oväntade små detaljer som gör att filmen lyfter något över genrens mittfåra och man slipper många av de mest uttjatade klyschorna, men inte alla…
Men naglarna är garanterat nedbitna när man går ur salongen.

Innehållsförteckning:
Psykopat med stor truck och lite humor
Liten storebror med stor käft och många dumma idéer
Lång lillebror med stort tålarmod och liten motståndskraft mot dumma idéer
Lång flicka med små möjligheter att undvika katastrof och stor potential att fånga intresset hos båda bröderna
Stor spänning som gör långa naglar kortare

Svensk premiär: 24 juli 2002

 

Mia Gustavsson : 02-07-23

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu