[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - The Kid Stays in the Picture


The Kid Stays in the Picture

Vid kanten av en hotellpool i Beverly Hills 1956 sitter en dag Robert Evans och lapar sol.
Plötsligt närmar sig en kvinna och frågar honom om han är filmstjärna. Han svarar nekande - vid det här laget har han trots sina unga år lyckats göra karriär inom klädbranschen.
Men kvinnan är Norma Shearer, änka till den omåttligt framgångsrike drömfabriksproducenten Irving Thalberg. Shearer vill ha Evans i rollen som Thalberg i en filmbiografi om skådespelaren Lon Chaney, "The Man of a Thousand Faces" (1957).

Ur "The kid stays in the picture"
Bob Evans och Roman Polanski
© USA Films/SF

Så börjar sagan om mannen som i slutet av 60-talet skulle komma att etablera Paramount som den mäktigaste av amerikanska filmstudios i en tid då studiosystemet var på väg att raseras. Bob Evans är ett klockrent exempel på en av de där real life flash-crash'n' burn-historierna som florerar i Hollywood. Har du läst boken "Easy Riders, Raging Bulls" känner du igen upplägget.

"The Kid Stays in the Picture" är helt baserad på arkivfilmer och bilder, och du guidas genom Evans liv och karriär av hans egen voice-over.
Om man är filmintresserad, och särskilt nyfiken på hur Hollywood förändrats sedan studiosystemens totala dominans- och glansdagar, är den här filmen ytterst givande. Det är som mjukporr för filmnördar - man får massor av småsmarriga inblickar i kändislivet, utan att det riktigt blir skvallerpress-snask. Allt cirkulerar kring Bob Evans. Filmen är trots allt baserad på hans självbiografi.

Hösten 1966 köps det nästintill fallfärdiga Paramount upp av Gulf + Western, och hamnar i händerna på Charlie Bluhdorn, ett hänsynslöst och skrupelfritt affärsgeni med unikt sinne för lukrativa finanser.
Han anställer den 36-årige ex-skådisen Evans, en ambitiös, snygg, moderiktig wanna-be, kanske mest för att Bluhdorn inte har något större intresse av vad som händer med filmbolaget (vid den här tiden har den amerikanska filmbranschen inte långt till ättestupan, gamla rigida gubbar från glansdagarna härskar och fattar inte alls vad som händer i Europa där filmen blomstrar). Men Evans visar sig vara en man med många talanger. En av de främsta är att marknadsföra sig själv och sina projekt. Han charmar brallorna av alla och blir stjärnornas bästa vän och dadda. 1971 har Evans, som är produktionsledare, Bluhdorn och distributionschefen Frank Yablarns vänt Paramount i nedförsbacke och förvandlat flopp till framgång.

Med "Love Storys" (1970) hisnande framgångar vinner Evans bossarnas fulla förtroende. Han är den som övertalar Bluhdorn att kontraktera Francis Ford Coppola för ett manuskript bolaget lagt vantarna på några år tidigare.
Coppola har vid det här laget gjort tre filmer, ingen av dem särskilt framgångsrika, och är skuldsatt. Hans dröm om en alternativ studio, Zoetrope (till stor del finansierat av Warner Bros), är på väg att gå om intet. Ändå är Coppola själv motsträvig till att ta sig an projektet. Polaren George Lucas är en av dem som övertalar honom, och efter en mardrömsproduktion släpps "Gudfadern" den 15 mars 1972. Den blir en gigantisk hit.

Evans, som aldrig fått ta del av Paramounts stigande ekonomiska vinst, vill nu få mer cred och förbättra sin position. Han anser sig (inte helt oförtjänt) vara den som vänt studions nederlag till framgång.
Han förhandlar sig till ett avtal som ger honom rätt att producera ett par filmer under eget namn. Men samtidigt börjar Evans privatliv vackla.
Han snortar så mycket kokain att han snart inte klarar av att jobba på kontoret utan sköter affärerna hemifrån sängen, i pyjamas.
Hans äktenskap med Ali MacGraw drar efter sista andetaget:
This was the best time of my life, but it was all a fraud.
My wife was fucking another guy and I had no idea.
She had as much interest in being me as being with a leper.
She was looking at me and thinking of Steve McQueen's cock

(ur "Easy Riders, Raging Bulls").
I "The Kid Stays in the Picture" talar Evans med en åldrad mans insikt om hur hans arbete tog all hans tid och att han själv mer eller mindre drev MacGraw in i produktionen av "The Getaway - Rymmarna" och i armarna på McQueen.

I början av 80-talet stannar berg- och dalbanan.
Evans åker dit för kokaininnehav och blir förknippad med ett mord. Drogberoendet och de floppar som sedan radar upp sig grusar karriären till småsmulor. Pank försöker Evans sig på en uppryckning i början av 90-talet, utan större framgång. Vem minns egentligen "The Two Jakes" (1990, ett unket försök att göra en uppföljning på hiten "Chinatown"), "Sliver" (1993), "Jade" (1995, en comeback-flopp även för regissören William Friedkin) eller "The Saint - Helgonet" (1997)?

Man får lätt för sig att det var Bob Evans och ingen annan som gjorde att det under 70-talet producerades så mycket bra, amerikansk film - han låg bakom "Rosemary's Baby" (1968), "Love Story", "Gudfadern", "Harold and Maude" (1971 - visserligen ingen hit då, men som senare vunnit kultstatus), "Chinatown" (1974) och "Marathon Man" (1976).
Men oavsett om man ser Evans som ett sjunket skepp eller inte kan man inte annat än erkänna hans verk. Om han var oumbärlig eller inte är en annan fråga. "The Kid Stays in the Picture" är en underhållande och intressant film, absolut sevärd för vem som helst som vill veta mer om svängarna och de fula fiskarna i 70-talets amerikanska filmindustri.
För en mer ingående och inte lika subjektiv betraktelse rekommenderas däremot ovannämnda bok än starkare.

Innehållsförteckning:
Robert Evans
Voice-over
Kändisskvaller
Namedropping
Filmhistoria

Svensk premiär: 7 februari 2003

Elin Larsson : 03-02-06


 
> maila crew@bulldozer.nu