[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Kill Bill

Kill Bill - Vol 1

Quentin Tarantino är tillbaka, det är hans fjärde film!
Budskapet kan knappast ha undgått någon. Men allvarligt talat, är inte Quentin Tarantino den där videobutikskillen som gjorde ett par blodstänkande rullar och sen nöjde sig med att dyka upp och göra cameos som den excentriske killen i diverse kompisars rullar?
Varför skall vi bli alldeles till oss över att han gör comeback?

Ur filmen "Kill Bill"
Coolare än så här har väl Uma Thurman aldrig varit?
© Columbia Tristar Films

Riktigt så illa som i mitt öppningsanförande är det väl inte ställt med Tarantinos karriär, hans grej har ju alltid varit att göra smarta filmer och rolig om än en smula pratig dialog. Dessutom ligger de tre filmer han har presterat hittills alla ganska högt på min topplista för filmer.
Men ändå, trots att jag gillar Tarantino och trots att jag gillar de filmgenrer han parafraserar i den här rullen, så känns det inte som om den här filmen var värd ett sex år långt uppehåll.

Vi börjar med filmspråket. Att Tarantino är en älskare och konnessör av gamla asiatiska kampsports- och actionfilmer är väl känt och här har han velat göra en egen film i samma stil. Tyvärr så skiner den västerländska skolningen allt för tydligt igenom. Det som, åtminstonde i mina ögon, är det geniala med till exempel en japansk samurajfilm är koreografin och den sparsamma kameraföringen. Dock vill Tarantino allt för ofta, särskilt i filmens början, ge oss den där härliga actionkänslan som bara extrema närbilder och våldsamt skakande kan förmedla. Så kan man inte göra, det är oförmågan att förstå detta som medfört att det ännu inte gjorts en enda bra kung-fu-film i väst.

Sen är manuset rätt så magert även med actionsfilmsmått mätt.
Bruden (Uma Thurman), vars namn pips över varje gång det uttalas av någon anledning som bara Tarantino själv förstår förmodligen, var tidigare yrkesmördare och arbetade för djävulen själv, Bill.
Bill, förstår vi, är en svårt ond man som sitter och masturberar hjaltet på sitt samurajsvärd när han med hes röst ger order åt sina underhuggare. Av någon anledning tålde han inte att Bruden ville lämna hans organisation av sexiga yrkesmördare så han söker rätt på hennes bröllop och skjuter henne, brudgummen, prästen, prästens fru, bröllopsvittnena och den gamle gubben som spelar orgel.
Yrkesmörderiet till trots är Bill och hans sexiga kumpaner (Lucy Liu, Daryl Hannah, Viveca A. Fox, July Dreyfus och en i sällskapet något malplacerad Michael Madsen) inte duktigare på att ha ihjäl folk än att Bruden överlever.
Som är brukligt när någon överlever en oerhörd oförrätt så beslutar sig Bruden för att hämnas. Därför åker hon, när hon kommit till liv igen, till Japan och får ett samurajsvärd som hon piskar skiten ur en miljon smågangsters, samt Lucy Liu, med. Så slutar filmen tvärt och vi förväntas vänta till i vår då "Kill Bill -Vol 2" kommer ut.

Jag skyller detta på Peter Jackson, det var han som visade att man visst kan sluta en film mitt i och lura publiken att betala lika mycket till för att få se nästa del. (George Lucas var visserligen pionjär i sammanhanget med "Rymdimperiet slår tillbaka" men full effekt fick inte berättargreppet förrän nyzeeländaren kopplade det.)

Så om man bortser från den infinitsimala handlingen, det inte fullt genomtänkta bildspråket och det faktum att man får punga ut med nära hundra spänn för att se en halv film. Är "Kill Bill" något att ha?
Givetvis, den är nämligen skitsnygg.
Gillar du dessutom Tarantinovåld, blinkningar till obskyr asiatisk film och kaskader med blod så är det här en höjdare. För priset av en biobiljett får du inte bara en halv film, du får också en animekortfilm inslängd mitt i.
Eller så finner du alltihopa en smula tunnt och förvirrat.

Vad jag dock vänder mig allra mest emot är Quentins sätt att först försöka mystifiera och legendisera Bill för att sen som en småkåt skolpojke på tok för tidigt komma och avslöja att han lyckats värva B-filmscoolingen David Carradine ("Kung-Fu Legenden" dårå) till rollen. Det avslöjandet hade gott kunnat vänta till volym 2 om man nu skall hålla på och dela upp den här filmen.

Innehållsförteckning:
Samurajsvärd
Coola Yakuzaklichér
Äckliga redneck-truckers
Fontäner av blod
Slagsmål
Anime
Hårdkokt hårdkokthet

Svensk premiär: 03 december 2003

Harald Åberg : 03-12-03


 
> maila crew@bulldozer.nu