[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Big, fat liar


Big, Fat Liar

Man ska inte ljuga för mycket för då kanske ingen tror på en när man väl talar sanning.
Det är precis vad som händer 14-årige Jason (Frankie Muniz).
Hans skoluppsats blir norpad av den elake Hollywood-producenten Marty Wolf (Paul Giamatti). Stackars Jason har ingen uppsats att lämna till sin lärare och tvingas gå på sommarskola eftersom ingen tror på historien om norpningen.

Ur filmen "Big, fat liar"
Pubertetsynglen i "Big, fat liar"
© Universal

Men när han lite senare går på bio får han se en trailer för filmen "Big, Fat Liar", som bygger helt och hållet på den snodda uppsatsen!
Jason blir upprörd och springer hem och talar om det för pappa.
Pappa tittar sorgset på sin son och säger att han tyvärr inte kan lita på honom längre efter allt ljugande. Jason står inte ut med all denna besvikelse så han åker till Hollywood för att få elaking-producenten att ringa till pappa och säga som det är. Men elaking-producenten har inte alls lust att säga som det är och måste läras en läxa...

"Big, Fat Liar" är en film som jag tror man tycker är rätt kul om man är i tolvårsåldern. Det är fart och fläkt och garanterat inga döda kameravinklar.
Och det är roligt när en stor elaking får på truten av en som är liten.
Som i "Ensam hemma" för att nämna ett väldigt besläktat exempel.

Men om man är en luttrad vuxen som jag tycker man inte att "Big Fat Liar "är så kul. Man har sett det förut. Inte en, utan jättemånga gånger.
Man tänker att hu vad kass amerikansk film kan vara.
Man tänker klyschor, klyschor och åter klyschor.
Och så ett gäng sterotyperer ovanpå det.
Man undrar om Jasons mamma egentligen säger något i den här filmen.
Jag ser hennes milda, perfekt målade leende framför mig, jag ser hennes bara hud när hon får massage och jag ser henne limmad vid sin makes arm.
Men jag minns inga ord.
Pubertetsoffret himself, kortväxt, finnig och mer rolig än söt, har en osannolik kompis/flickvän - den läckra lilla Kaylee.
Kanske är det bara jag som överreagerar, MEN HALLÅ: Kaylee ska föreställa fjorton år! Varför har hon jättetighta kläder hela tiden så man kan se precis allt? Varför zoomas det på hennes ansikte, hennes leende och hennes slängande med håret? Har hennes navel någon som helst betydelse för filmen?
I don´t think so!
Jag känner mig som värsta smygpedofilen när jag kollar på "Big Fat Liar" och jag gillar det inte.
Annat man kan störa sig på är Paul Giamattis hysteriska skratt och galna rullande med ögonen.
Smärtgränen är nådd låååångt före 1,27.
Så säg inte att jag inte har varnat er!

Innehållsförteckning:
Finnig pubertetspojke
Anorektisk pubertetsflicka
Menlösa föräldrar
Snäll afroamerikansk chaufför
Likadan mobiltelefon som jag har
Hollywood (Japp, ännu en gång får man se folk åka golfbil bland jonglerande
orangutanger, steppande cowboys och magdansande bananer. Och se folk löpa
amok i kostym- och rekvisitaförrådet till musik.)

Svensk premiär: 14 juni 2002

 

Helena Sahlsten : 02-06-11

 


 
> maila crew@bulldozer.nu