[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Looney Toons

Looney Toons: Back in Action

Jag har sagt det förr, jag kommer säga det igen.
Det finns ingen film som är så dålig att den inte kan bli bra mycket sämre med kackig dubbning.
Dubbning är överkomligt när man använder bra skådisar till att dubba tecknad film, men när man låter totala klåpare helt okänsligt prata med dålig läppsynk till skådespelare man vet hur de låter i verkligheten så vill jag bara gråta.

Ur filmen "Looney Toons Back in Action"
Två av skådespelarna ser ut att inte höra hemma här. (Tips: det är inte ankan och kaninen)
© Warner Brothers

Tänk er att folk med namn som Mikael Roupé, Kristian Ståhlgren, Anna Nordell och Fredrik Dolk (idel megakända skådisar) på oinspirerat vis, för att få ihop pengar till nästa hyra, läser högt ur ett manus som redan från början var knappt uthärdligt i sin fånighet.
Tänk er att detta sen pågår i en och en halv timme. Allt medan en ADHD-diagnoserad anka (Daffy Duck) och en kanin (Snurre Sprätt) hoppar omkring bland verkliga skådisar som gör sitt bästa att förmedla tecknad film med sitt kroppsspråk och sitt minspel.
Tänk er att ni sitter i en biosalong full med skrikande, skrattande och skränande ungar i den ålder som ungar är när de inte klarar av att läsa en textremsa (en bedrift jag för övrigt hade bemästrat vid en så där fyra års ålder). Om ni sitter i den här salongen för att ni är fastkedjade, skulle ni inte gnaga av er den kroppsdel som satt fast bara för att få komma ut?
Är ni där med ert barn, skulle ni inte överväga en snabbkurs i engelska (eventuellt läsning) för ätteläggen bara för att få slippa liknande upplevelser i framtiden? Kanske retroaktiv abort verkar lockande?

Jag tänker chocka eventuella återkommande läsare av mina recensioner (jag vet att det finns åtminstonde en, jag kan sträcka ut armen och peta henne på ryggen därifrån jag sitter just nu) genom att byta omdöme om den här filmen.
Det här är ingen BRA film, men...

Den har vissa poänger, den urlarviga storyn till trots.
Ni vet de där små skämten som kloka producenter av barnfilm lägger in för att vuxna skall kunna ha lite roligt då och då medan de övervakar sina små monster så de inte river bygget. Det finns ett par riktigt bra sådana i "Looney Toons".
Jag gillar när en svartvit man bärande på en gigantisk frökapsel blir ledd igenom den hemliga regeringsbasen "Area 52" muttrandes något i stil med, "Ni förstår inte, de är redan här."
Eller när Shaggy och Mathew Lillard grälar i lunchrummet på Warner Studios angående Lillards rolltolkning i "Scooby Doo"-filmen.
Jag gillar den fantstiskt charmiga "Psycho"-homagen också. Sånt är bra. Att det är Timothy Dalton som spelar huvudpersonens pappa, som är spionfilmsstjärna tillika riktig superspion är även det en charmig blinkning.
Scenen i Louvren där de tecknade figurerna antar olika målningsstilar i en vild jakt mellan tavlorna är också en av filmens behållningar.

Andra cameos värda en omnämning är Ron Perlman (den galne puckelryggen från "I rosens namn"), Robert Picardo (doktorn i "Star Trek: Voyager"), Roboten Robbie ("Lost in Space") och två stycken Daleks ("Dr Who").
Dessvärre övertygar inte huvudrollsinnehavarna lika mycket.
Brendan Frasier
har aldrig framstått som någon stor talang, och när hans korkade ansiktsuttryck ackompanjeras av en debilt dubbad röst så skulle man vilja bytt ut honom mot en mer övertygande skådis. Som den där apan som överglänste Ronald Reagan i "Bedtime for Bonzo"... eller kanske man skulle låtit Bonzo dubba filmen istället.

Steve Martin har jag alltid hyst den största respekt för, men att han grimaserar sig igenom sin roll som den onde skurken på det vis han gör i "Looney Toons" gör mig bara ledsen. Kanske hade hans egen röst tillfört rolltolkningen något, men i den version jag såg tycktes han vara dubbad av pappan i Ajax-reklam-familjen.
Nej...att se den här filmen dubbad var lika njutbart som en evighetslång loop med reklam för tyska och franska produkter. Prova att spela in ett band med Riesen-, Danilo-, Werthers Original- och Wileda Mop-reklam och se på så förstår ni vad jag menar.
Känslan som infinner sig är till sist:
"Snälla, döda mig nu!"

Innehållsförteckning:
Roliga in-jokes
En miffo kanin
En miffo anka
Dubbning som får öronen att gråta blod

Svensk premiär: 5 december 2003

Harald Åberg : 03-12-04


 
> maila crew@bulldozer.nu